Den 20 mars 2002 gjorde personal från FBI, immigrationsmyndigheten samt myndigheten för alkohol, tobak, vapen och sprängämnen en räd mot nitton kontor och bostäder i Virginia och Georgia i den största aktionen någonsin mot misstänkt terrorismfinansiering i amerikansk historia. Ett av målen för "Operation Green Quest" var ett område i Washington D.C där Iqbal Unus, en kärnfysiker, bor tillsammans med sin fru Aysha Nudrat och deras 18-åriga dotter Hanaa.
Familjen Unus svarade på räden med att två år senare lämna in en osannolik men viktig stämningsansökan till den amerikanska distriktsdomstolen för östra Virginia. De tre målsägarna hävdade att det inte hade funnits någon skälig grund att söka igenom deras hus, de påstod vidare att det var en "konspiration för att kränka (deras) konstitutionella rättigheter" och de krävde skadestånd från flera olika individer som var associerade med räden:
David Kane, specialagent från Immigration and Tullmyndigheten som undertecknade den 106-sidor långa affidavit som berättigade till undersökningen;
Rita Katz, privatspanare som är specialist på kontraterrorism och chef för vad som idag heter SITE Intelligence Group; samt
"Alla okända federala agenter vars namn inte är kända … som genomsökte målsägarnas hem". De agenterna, hävdade familjen Unus, "visste eller borde ha vetat att affidaviten inte innehöll skälig grund för genomsökning … efter finansiella dokument". (Agenterna, senare namngivna, var allt som allt elva stycken: fyra från tullmyndigheten, fyra från skattemyndigheten, en tjänsteman från Immigration and Naturalization Service, en Secret Service agent och en postinspektör).
Tillsammans anklagades de för att ha konspirerat för att "hitta på anklagelser" om att dokument som var relevanta för finansiering av terrorism fanns i deras hus. På ren svenska så hävdade familjen Unus att Kane, Katz och de federala agenterna fabricerade skäl för räden.
Med andra ord tillskrev familjen Unus ansvaret för genomsökandet av deras hus, ett självständigt beslut av den amerikanska regeringen, till specifika federalt anställda och, än mer bisarrt, en privat person (Katz) som aldrig varit anställd av den amerikanska regeringen. De rättfärdigade stämningen mot Katz med att hon i sin autobiografi, Terrorist Hunter och på CBSs program 60 Minutes påstått att hon grävt fram den information som ledde till Kanes affidavit. Följaktligen ansåg familjen Unus att hon var den "drivande kraften" bakom husrannsakningsorden och källan för "all dess information".
Unusrättegången, endast nyligen avgjord, kräver en noggrannare granskning eftersom den passar in i ett vanligt mönster av vad jag kallar exploatering av amerikanska domstolar av islamister. Den väcker flera frågor: Vad hoppades familjen Unus att uppnå med sin stämning? Hur passar denna händelse in i den större planen för islamisternas ambitioner? Hur kan detta missbruk av USAs juridiska system förhindras?
Rättegången
Huvudmålet för räden var en liten kontorsbyggnad på 555 Grove Street i Herndon, Virginia (bild), en plats där det finns fler än hundra företag som alla är nära förbundna med varandra, tankesmedjor, religiösa organisationer och ideella välgörenhetsorganisationer som alla kontrolleras av en handfull individer tillsammans kända som "Safagruppen" efter ett av de större företagen i nätverket eller "SAAR-nätverket", initialerna för den saudiske finansiären som sägs ha bekostat företagen, Sulaiman Abdel-Aziz al-Rajhi.
I Kanes affidavit uppgavs att ett flertal medlemmar i Safagruppen "hade en ekonomisk och ideologisk relation med personer och grupper med kända anknytningar till den utpekade terroristgruppen PIJ (Palestinian Islamic Jihad) och HAMAS". Affidaviten kopplade ihop Iqbal Unus med Safagruppen på två olika sätt. För det första stod det att han arbetade för Safagruppen via e-postkonton som var registrerade på hans hemadress, han arbetade omväxlande som chef, tjänsteman, direktör eller med administration och fakturafrågor. I dessa roller företrädde han företag inom Safagruppen som the International Institute of Islamic Thought, the Fiqh Council of North America, the Child Development Foundation, the Sterling Charitable Gift Fund, Sterling Management Group och the International Islamic Charitable Organization.
För det andra så "visar internetregistreringen för the Fiqh Council of North America's website, http://www.fiqhcouncil.org, att Iqbal Unus är kontaktpersonen för fakturaärenden och för administrationen för denna domän med e-postkontaktadressen iqbalunus@aol.com. Enligt registren från America Online så står abonnemanget för iqbalunus@aol.com på Iqbal Unus, 12607 Rock Ridge Road in Herndon". (Detta faktum var särskilt relevant när det gällde att rättfärdiga en genomsökning av familjen Unus hus).
Denna dokumentation, hävdade den amerikanska regeringen, faställde att Green Quest-räden "helt och hållet var laglig". Domaren i Unus-fallet, Leonie M. Brinkema, höll med. I januari 2005 gjorde hon processen kort med familjen Unus argument, hon avfärdade inte bara talan utan gjorde det med förakt: "med dessa fakta finns det inget sätt på vilket Katz någonsin skulle kunna hållas ansvarig". Dessutom ansåg hon att familjen Unus anklagelser mot Katz var "oseriösa, osäliga eller grundlösa", och dömde dem att betala henne $ 41 105,70 i ersättning för hennes advokatkostnader.
I en påföljande dom bekräftades detta beslut i november 2007. Brinkema godkände en regeringsmotion att ogiltigförklara den återstående delen av Unus-fallet vilken fokuserade på den taktik som användes av regeringsagenterna när de gick in i deras hus, man avvisade familjen Unus påståenden om orätt fängslande, våld och misshandel, konspiration och författningsstridig husrannsakan och beslagtagande.
I maj 2009 fastställde en domarpanel med tre domare från den Fjärde amerikanska appellationsdomstolen enhetligt beslutet, man fann att "målsäganden har misslyckats med att tillfyllest visa på några faktiska missvisande uppgifter i affidaviten, och därmed misslyckats med att visa hur Katz orsakat någon skada". Appellationsdomstolen ogillade Brinkemans dom på endast en liten men betydelsefull punkt - hennes beslut att familjen Unus måste betala Katz $ 41 105,70 för advokatarvode med motiveringen att Unus anklagelser förtjänade "seriöst och noggrant övervägande av en domstol". Unus juridiska bemödande misslyckades uppenbarligen rejält.
Avsikter
Detta är dock ett alltför snävt synsätt att betrakta rättegången på. Målet verkar inte vara att vinna i domstol utan att uppnå ett flertal syften utanför domstolarna:
Att tvinga kontraterroristutredare, specialister och åklagare att lägga ner tid på annat. Stämningsansökan tvingade Kane, Katz och de andra att slösa tid med advokater och att förklara för domare om en enormt komplex utredning istället för att gå vidare med fler kontraterrorism-ansträngningar. (Unus egen advokat erkände att det tog henne åtta timmar om dagen i fem månader för att förstå Kanes affidavit).
Att tysta dessa kontraterrorister som under de år utredningen pågick inte kunde tala fritt om Unus eller närbesläktade ämnen.
Att försvåra deras arbete. Till exempel så hävdade Unus att polisen måste utbildas om muslimska sedvänjor innan man genomsöker en bostad som ägs av en muslim.
För att avleda uppmärksamheten. Unus-fallet följde på flera andra (till slut framgångsrika) åtal mot Safagruppen. Abdurahman Alamoudi, en av dess ledande figurer, skrev under ett förlikningsavtal 2003 där han erkände sina illegala mellanhavanden med Libyen, en utpekad terroriststat, och att han deltagit i en komplott för att avrätta den dåvarande saudiske kronprinsen Abdullah; han avtjänar nu ett tjugotreårigt fängelsestraff. Soliman Biheiri som också har nära band med Safagruppen fälldes år 2003 och dömdes till fängelsestraff i 13 månader och en dag, följt av utvisning. Youssef Nada, ytterligare en associerad, utpekades som terroristsponsor av det amerikanska Finansdepartementet och FNs Al Qaeda Sanctions Committee medan hans Bank Al Taqwa fördes upp på terroristuteslutningslistan.
För att komma åt för Unus användbar information som han kunde använda för att försvara sig själv om han, som han fruktade, skulle åtalas eftersom vissa av hans associerade redan hade dömts.
För att försätta privata individer som försökte avslöja terrorister i konkurs. Katz advokaträkning uppgick till $41 105,70 och hon hotades av två andra stämningar, nära relaterade till denna. (Strax efter Katz i maj 2003 i TV beskrev sin roll i räderna och den påstådda länken mellan Safagruppen och terroristorganisationer så stämde två Safagrupp-organisationer henne, SITE-institutet och CBS, för förtal och krävde $80 miljoner i kompensation. Senare drog de tillbaka sina anklagelser mot alla tre anklagade. En hönsfarm i Georgia som också utsattes för en razzia i mars 2002 och beskrevs i Kanes affidavit som "ett Safagruppföretag" lämnade in en liknande stämningsansökan för en ospecificerad summa).
Att vinna publicitet för islamister och få sympati som offer för regeringsförföljelse.
I ett vidare perspektiv är sådana stämningar del av ett mönster där islamister exploaterar västvärldens egna verktyg mot dem själva, som när de kapar flygplan, förlitar sig på internet och (i Spanien) påverkar den politiska arenan via val. Långsökta mål såsom Unus-rättegången kan också vara förmånligt för islamister:
För det första, genom att lägga ansvaret för den amerikanska regeringens suveräna agerande på privata individer som Katz så förstärker de en konspirationstrend som går ut på att underminera dess auktoritet. Således har Richard Perle fått skulden för Bushadministrationens beslut att störta Saddam Husseins regim och Steven Emerson och jag hölls ansvariga för såväl en federal razzia hos InfoCom Corporation i september 2001 som för Operation Green Quest själv.
För det andra har islamisterna för vana att missbruka det juridiska systemet med stämningar mot individer, organisationer och företag som, precis som Katz, vågar rapportera om dem.
Holy Land Foundation for Relief and Development som 2001 ansågs vara en "speciellt utformad global terroristenhet" stämde Dallas Morning News, fyra av dess reportrar och moderföretaget Belo Corp för förtal.
Global Relief Foundation stämde New York Times, ABC News, the Associated Press, the Boston Globe, the Daily News, Hearst Communications och sju journalister för rapporter 2001 om att de kanaliserade pengar till terrorister.
Sju muslimska grupper i Dallasområdet stämde Joe Kaufman från "Americans Against Hate" för en artikel där han i detalj beskriver länken mellan the Islamic Circle of North America och terroristgrupper (Hamas, Hizbollah och möjligen Al Qaeda).
Islamic Society of Boston stämde 17 personer efter att nyhetsprogram och judiska grupper hävdade att ISB hade kopplingar till terroristorganisationer och hade köpt land från staden Boston för under marknadsvärdet.
Khadija Ghafur, föreståndare för den numera nedlagda Gateway Academy, tog initiativ till ett förtalsmål mot the Anti-Defamation League med motiveringen att deras uttryckta oro (för att akademin hade kopplingar till terroristorganisationen Al-Fuqra och att man använde skattepengar till att tillhandahålla religiös utbildning) inte var någonting annat än del av ADLs "långvariga ansträngning att förringar muslimer som del av deras befrämjande av Israel".
CAIR stämde förre Representanten Cass Ballenger (en Republikan från North Carolina) efter att han berättat att han anmält CAIR till de federala myndigheterna eftersom de "samlar in pengar till Hizbollah". CAIR stämde också Andrew Whitehead från Anti-CAIR för påstått "ärekränkande förtal" på grund av att han betecknade CAIR som "en terroriststödjande frontorganisation" grundad av medlemmar av Hamas.
CAIR-Canada, CAIRs kanadensiske biträdande chef stämde David Harris, en före detta anställd inom det kanadensiska underrättelseväsendet, tillsammans med Ottawas radiostation CFRA, eftersom han när han talade i ett av CFRAs radioprogram lyfte fram CAIRs extremistiska kopplingar och uppmanade kanadensisk media att undersöka förhållandet mellan CAIR och CAIR-CAN innan man behandlar CAIR-CAN som en legitim röst för moderata kanadensiska muslimer.
Slutligen så gör islamister livet svårt för den amerikanska regeringen genom att stämma myndigheter vars uppgift det är att upprätthålla säkerheten:
En hönsfarm i delstaten Georgia som påstods vara del av Safagruppen fick mycket uppmärksamhet när de stämde regeringen eftersom dess advokat Wilmer Parker, en tidigare biträdande amerikansk jurist, hävdade att federala åklagare "medvetet gjorde falska uttalanden" för att få en husrannsakan för räden. Åtalet ogillades.
Fem amerikanska muslimska medborgare fick stöd av CAIR och ACLU för att stämma den amerikanska Tull- och gränspolisen för att de kvarhölls när de återvände från en islamisk konferens i Toronto, en konferens som Tull- och gränspolisen misstänkte var en potentiell mötesplats för terrorister. Åtalet ogillades.
Abdel Moniem Ali El-Ganayni, en kärnfysiker av egyptiskt ursprung, stämde Energidepartementet efter att de återkallat hans säkerhetsprövning till följd av en undersökning som avslöjade att han "medvetet etablerat eller fortsatt ha vänskapliga förbindelser med en sabotör, spion, terrorist, förrädare, uppviglare, anarkist eller revolutionär, spion eller representant för ett främmande land vars intressen är skadliga för USAs intressen".
Vinna eller förlora, islamisternas rättsliga manövrar stör arbetet med brottsbekämpning.
Sådana stämningar är dock också riskfyllda. De är inte bara dyra och kommer troligen att kollapsa som ett korthus, som Unus-försöket, utan de kan slå tillbaka och skada målsägarna. Målsägare kan stå där med lång näsa när de plötsligt måste dra tillbaka stämningar, såsom Rådet för amerikansk-islamska relationer (Council on American-Islamic Relations, CAIR) med deras mål mot Andrew Whitehead eller KinderUSA i deras mål mot Yale University Press och Matthew Levitt från Washington Institut för Policy i Främre Orienten. Ännu värre, chefen för the Benevolence International Foundation (BIF) Enaam Arnaout, gjorde uttalanden i BIFs åtal mot den amerikanska regeringen vilket ledde till att han åtalades för hindrande av rättvisa, förklarades skyldig och dömdes till 121 månader i fängelse.
Rekommendation
Unus-fallet och andra åtal visar på ett missbruk av det juridiska systemet som behöver rådas bot på. Lyckligtvis finns redan viktiga sådana åtgärder dock i allmänhet för privata individer: det skulle bli en Anti-SLAPP lagstiftning där SLAPP står för "Strategic Lawsuits against Public Participation". En SLAPP är, enligt Anti-SLAPP projektet i Kalifornien, i allmänhet "en (1) civilrättslig talan eller motfordran; (2) inlämnad mot individer eller organisationer; (3) uppkommen från deras kommunikationer med regeringen eller ett tal om en fråga av allmänintresse eller angelägenhet". När dessa villkor uppnåtts kan domstolen döma målsägaren att betala den anklagades advokatkostnader och andra rättegångskostnader.
Lagstiftningen fungerar. ADL lämnade in ett anti-SLAPP yrkande mot Khadija Ghafur vilket fick domstolen att avvisa hennes fall. KinderUSA drog tillbaka sitt åtal så snart den anklagade lämnade in ett anti-SLAPP yrkande, till och med innan domstolen fattade beslut i frågan. Men Anti-SLAPP lagar är inte tillgängligt överallt; nästan hälften av staterna och den federala regeringen har inte antagit dem. I alltför många fall tolkas också lagstiftningen alltför snävt av domstolarna. I ISB-fallet till exempel sade domaren nej till ett anti-SLAPP yrkande med motiveringen att endast aktiviteter som direkt kan hänföras till en begäran till regeringen, inte medieaktiviteter, skyddas av Massachusetts anti-SLAPP lagstiftning.
Tiden är nu kommen för att anta en enhetlig, federal anti-SLAPP lagstiftning såsom nu föreslås under namnet The Citizen Participation in Government and Society Act. Bland andra fördelar kommer denna att skydda forskare och aktivister som behandlar radikala islam och terrorism från missbruk av det juridiska systemet. Om kriget mot radikala islam skall vinnas måste alla sätt för dem att attackera, inklusive domstolarna, blockeras.
