CAIRs hatbrott strunt

Om man läser Ojämlikt Beskydd: Muslimers Medborgerliga Rättigheter i USA 2005 (Unequal Protection: The Status of Muslim Civil Rights in the United States 2005), en årlig rapport som publicerades förra veckan av Rådet för amerikansk-islamska relationer (CAIR), så lär man sig om hur det blir värre för muslimer i Amerika. Specifikt så har antalet "anti-muslimska hatbrott i USA" ökat dramatiskt: från 42 fall 2002, till 93 fall 2003, till 141 fall 2004.

Den här nyheten framkallade rubriker inom mainstream media. "Muslimer rapporterar en 50 % ökning av fördomsbrott", kungjorde New York Times; "Brott, klagomål som involverar muslimer ökar", skrev Washington Post; och "Muslimer hänvisar till en ökning av hatbrott", vilket upprepades i Los Angeles Times. Att dessa ledande tidningar behandlade CAIR-rapporten som om det vore en seriös undersökning fungerade som ett viktigt godkännande.

Men CAIR är en del av Wahhabilobbyn, så vi (till skillnad från reportrarna från mainstream media) tyckte att det var en bra idé att ta en närmare titt på rapporten. Vi undersökte noggrant några "exempel på anti-muslimska hatbrott rapporter som CAIR mottog 2004" på sidan 43, plus några "exempel" på sidan 53 och upptäckte ett mönster av slarvighet, överdrift och förvrängning:

1. CAIR citerar ett fall från den 9 juli 2004, ett uppenbart mordbrandsfall vid en livsmedelsbutik ägd av en muslim i Everett, Washington. Men utredare fastställde snabbt att Mirza Akram, affärens ägare, hade iscensatt branden för att slippa sina planerade utbetalningar och för att få ut pengar från försäkringsbolaget. Trots att Akrams upptåg för länge sedan avslöjades som bedrägeri så har CAIR fortfarande med det här fallet på sin lista över anti-muslimska hatbrott.

2. CAIR anger också att "en muslimskägd marknad brändes ner i Texas" den 6 augusti, 2004. Men redan en månad senare arresterades ägaren för att ha bränt ner sin egen affär. Varför inkluderar CAIR den här händelsen i sin rapport?

3. På CAIRs lista finns även Salamifamiljens stämningsansökan från mars 2005, som lämnades in efter att familjens skåpbil brandbombades. Stämningsansökan räknades som ett exempel på hatbrott som de fick motta 2004. Dock skedde brottet som nämns i stämningsansökan i mars 2003. Det hade redan rapporterats av CAIR 2003 och borde inte ha räknats igen i rapporten 2004.

4. CAIR rapporterar att "en hemmagjord bomb exploderade utanför Champions Mosque i Houstonförorten Spring, Texas", och baserade sin information på redogörelser från ögonvittnen som den 4 juli, 2004 såg att "två vita män" placerade bomben. Vi hörde oss för angående händelsen och fann att Springs sheriffdepartement inte kunde hitta några polisregister angående en explosion. Ytterligare förfrågningar till moskén och epost till CAIR förblev båda obesvarade. Det finns knappt något bevis på att ett brott alls ägde rum.

5. CAIR noterar att "utredare i Massachusetts fortfarande utreder en potentiell hatmotiverad mordbrand mot Al-Baqi Islamic Center i Springfield." Dock så bestämdes det för länge sedan att fallet var ett vanligt rån, vilket var en nyhet som till och med CAIRs egen webbsida lade upp. Associated Press rapporterade den 21 januari, 2005 att åklagare fastställde att branden hade anlagts av tonårspojkar "som bröt sig in i Al-Baqi moskén för att stjäla pengar och godis och anlade sedan elden för att dölja sina spår". Pojkarna, förtydligade de, "var inte motiverade av hat mot muslimer".

6. CAIR beskriver vad som hände en muslimsk familj i Tucson, Arizona: "kulor sköts in i deras hem medan de åt middag i oktober 2004" och två månader senare slogs deras skåpbil sönder och vandaliserades. Men det enda beviset för att någondera händelsen var motiverat av hat mot muslimer kommer från Dehdashtifamiljen själv, inte polisen. Kriminalpolisen Frank Rovi från Pima County sheriff departement, som behandlade skottutredningen, sa att enligt grannarna så används ofta ökenområdet runtom Dehdashtifamiljens hus för skjutövningar. Ingendera av de två händelserna klassificerades som ett hatbrott och båda fallen hade stängts senast den 25 februari 2005, långt innan rapporten från CAIR rapporten.

Av tjugo "anti-muslimska hatbrott" 2004 som CAIR beskriver, så är minst sex av dem ogiltiga - och ytterligare undersökning kan antagligen hitta problem med de andra fjorton fallen.

Inte heller är det här den första opålitliga CAIR-rapporten; tidigare rapporter var precis lika illa. När terrorismexperten Steven Emerson talade om CAIRs rapport från 1996, när han vittnade inför USA:s kongress, så noterade han att "en stor andel av klagomålen har visat sig vara fabricerade, påhittade, förvrängda eller utanför den standardiserade definitionen för hatbrott". Rapporten från 1996 inkluderade anhållandet av Musa Abu Marzouk, en Hamasledare, och rättegången mot Omar Abdul-Rahmans, den blinda shejkhen och ringledaren för den förhindrade "Terrordags" komplotten att spränga landmärken runtom New York City.

Än mer absurt, så klassificerade CAIR som ett amerikanskt hatbrott skjutningen av Ahmed Hamida i Jerusalem den 26 februari, 1996, när han flydde efter att ha kört in sin bil i en skara med israeliska civila; en dog och tjugotre andra skadades. Man undrar varför dödandet av en terrorist i Israel klassificeras som en amerikansk fråga; mer slarv från CAIR?

Minsann mycket lite av vad CAIR påstår visar sig vara sant. CAIRs avsevärda felaktigheter är potentiellt mycket viktiga. Notera vad som hände efter att Newsweek rapporterade i sitt nummer den 9 maj, 2005 att koranen hade vanhelgats vid det amerikanska militärfängelset i Guantánamo, Kuba. Proteststormar rasade i den muslimska världen, inklusive demonstrationer som blev våldsamma i Afghanistan och dödade minst sexton personer. Newsweek drog så småningom tillbaka storyn, men lite sent. Hade saker och ting utspelat sig på ett annat sätt kunde CAIRs felaktiga rapport ha framkallat liknande våld.

Personalen vid CAIR avslöjar inte för oss sina anledningar till varför de inte drar tillbaka åtminstone de bevisat falska händelserna som är inbäddade i deras uppblåsta "hat"-siffror, men vi kan komma på två anledningar: att skrämma sin väljarkår och därigenom samla mer pengar; och att få den amerikanska allmänheten på defensiven, och därmed vinna fler privilegier för islam, såsom den amerikanska Senatens resolution från 2000 som fördömer "diskrimineringen och trakasserierna" som den amerikansk-muslimska befolkningen lidit av.

Men varför rapporterar journalister resultaten från CAIRs undersökning som om det kom från en källa utan åsiktspartiskhet, som om tidigare studier hade varit pålitliga, som om deras opinionsundersökningar är vetenskapliga, som om CAIR inte hade varit delaktigt i hot mot en amerikansk-muslimsk oliktänkande, som om organisationen inte har beskyddat Osama bin Ladens image, som om fem av CAIRs personal och styrelseledamöter inte redan har associerats med terrorism och som om organisationen inte nämns som en av de åtalade i en elfte september terrorismrättegång?

Man undrar vad som behövs för gammelmedia att ignorera CAIRs opålitliga forskning och istället börja rapportera Steven Pomerantz ord, en före detta chef för FBIs kontraterrorism avdelning, att CAIRs aktiviteter "i verkligheten hjälper internationella terroristgrupper".

Näraliggande ämnen:  Muslimer i USA, Rådet för amerikansk-islamiska relationer prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.