Håller Turkiet på att bli islamistiskt? Är landet på väg att införa islamisk lag, Sharia?
Jag svarade ja på dessa frågor i ett symposium på FrontPageMag.com för en månad sedan. Turkiets statsminister Recep Tayyip Erdoğan, skrev jag, planerar att upphäva den sekulära Atatürk-revolutionen från 1923-34 och ersätta den med Sharia. Jag förutspådde att ledarskapet av hans Rättvise- och utvecklingsparti (som är känt genom sina turkiska initialer, AKP) kommer att använda den demokratiska processen endast så länge som detta tjänar deras syfte. De kommer att begränsa, eller till och med avbryta, politiskt deltagande vid det rätta tillfället. Slutresultatet, förutsåg jag, kunde vara den "islamska republiken Turkiet."
Enligt jargongen hos dem som bevakar vad som sker i Turkiet framförde jag detta dolda-agenda argumentet angående Mr. Erdoğan och AKP. Turkisk media gav mina kommentarer utbredd publicitet och oftast höll de inte med.
Av en händelse så bjöd Nixon Center och German Marshall Fund in mig till en euro-amerikansk grupp som i förra veckan i Istanbul och Ankara förde intensiva diskussioner med turkiska politiker, journalister, intellektuella och ledare inom näringslivet. Resan blev än mer intressant av att många av våra samtalspartners kände till mina åsikter och förhörde mig angående dem, och sedan förmanade mig.
Deras argument lämnade mig, måste jag medge, mindre säker på Mr. Erdoğans avsikter än när jag anlände.
Argumentet för en dold agenda börjar med det faktum att Erdoğan och många av hans kolleger började sina karriärer i ett islamistiskt parti som uttryckligen försökte upphäva Turkiets sekulära ordning. De konfronterade vad som målande är känt som "den djupa staten " (militären, rättsväsendet och byråkratin - gemensamt vakar de över Atatürks sekulära arv) och kom inte undan oskadda; ibland avsattes de från höga positioner eller sattes i fängelse.
De smartare islamisterna lärde sig från dessa erfarenheter och gjorde några förändringar. De förändringarna, tål det att betonas, var taktiska (det vill säga att sträva efter deras mål mer diskret och långsammare) snarare än strategiska (acceptera den sekulära ordningen). Det passar in i ett känt mönster av islamistisk förklädnad (ett annat exempel är Al-Qaedas instruktioner till sina experter).
Handlingar som bekräftar tvivel på att AKP har ändrat sina mål sedan de kom till makten sent 2002 inkluderar försök att kriminalisera äktenskapsbrott, att omvandla religiös undervisning i grundskolor till propaganda för islam och att lätta på straffet för frilansundervisning av Koranen. Deras fördömande av kristendomen som en polyteistisk religion och utrensning av medlemmar av Alevi-minoriteten från regeringens Religiösa Styrelse är också varningstecken.
Argumentet emot det dolda-agenda argumentet noterar att politiker lär sig av sina misstag, de mognar och de ändrar sina mål. Om andra politiker kan utvecklas (tänk på Tysklands utrikesminister, Joschka Fischer eller Israels statsminister, Ariel Sharon), varför inte AKPs ledarskap? De är inte längre hetlevrade individer som försöker omkullkasta systemet, nuförtiden arbetar de inom systemet. Trots begränsade ansträngningar i motsatt riktning så har AKP inte grundläggande utmanat den sekulära ordningen.
Att tolka AKP kan kännas som ett sofistikerat intellektuellt pussel, där samma bevis kan tolkas som motstridiga förklaringar. Ta AKPs ansträngningar att vinna acceptans som en fullvärdig EU-medlem genom att anpassa turkisk praxis till EU standard. Stämmer det in på den islamistiska agendan att utöka rättigheten till religionsutövning och minska militärens roll inom politiken? Eller passar det den sekulära agendan genom att göra Turkiet fullt ut till en del av Europa? Båda tolkningarna kan hävdas.
En del turkar bryr sig inte om att spekulera om AKPs avsikter eftersom de anser att partiet inte kan avskaffa sekulariseringen i Turkiet på grund av flera faktorer: sekulariseringen är förankrad och mycket populär; 'den djupa statens' ultimata makt att hindra den islamistiska agendan med valda regeringar; och AKPs specifika begränsningar. På den här sista punkten så är partiet en samling av flera inbördes oeniga grupper som väldigt snabbt vuxit sig stora; båda dessa antyder att det inte kan fungera som ett disciplinerat instrument för det ambitiösa projektet av att omstörta den existerande ordningen.
Allt som allt så finner jag nu bevisen otillräckliga för att bedöma åt vilket håll AKPs ledarskap till slut kommer att gå - om de kommer att permanent hålla sig inom den sekulära strukturen som Atatürk efterlämnade, eller störta den. Situationen kanske klarnar 2007, förutsatt att Mr. Erdoğan då blir republikens president, med all den makt som detta ämbete medför.
För tillfället är Turkiets sekulära ordning stadig; jag kan dock inte förvänta mig annat än en stor kamp om dess framtida riktning.
