Daniel Pipes: För elva månader sedan, nästan på dagen, flaxade en fjäril med vingarna i en liten stad i Tunisien, en stad med 40 000 invånare, då en kvinnlig polis slog till en fruktförsäljare. Och hittills som resultat har tre despoter störtats och två är på väg att störtas, den syriske och den jemenitiske. Helt oförutsägbart. Med tillåtelse från vår moderator kommer jag att hoppa över roten (till omstörtningarna 2011) och vart de är på väg och vad det betyder för Mellanöstern; (istället kommer jag) att fokusera på amerikansk politik.
Vår politik gentemot dessa omstörtningar har varit, minst sagt, inkonsekvent. Vi applåderade när Hosni Mubarak avgick i Egypten och vi satt tysta och var ganska självbelåtna när saudierna slog ner ett uppror i Bahrain. Vi använde våld mot despoten i Libyen; vi har inte gjort någonting liknande i Syrien.
Denna inkonsekvens speglar mer än den erkända amatörismen, kortsyntheten och inkompetensen hos Obama-administrationen. Det går djupare än så. Det handlar om det problem amerikansk utrikespolitik står inför i Mellanöstern. Som jag uttryckte det i en artikel nyligen, vi är utan vänner i Mellanöstern. Vi har få allierade.
Och problemet är detta: despoterna, som vi som amerikaner inte kan känna tillgivenhet för, vars regimer vi aldrig skulle vilja leva under, som påtvingar en militär ordning som verkställs av motbjudande underrättelsetjänster – despoterna är formbara, de har ingen ambition att ta över världen. De vill njuta av ett gott liv. De vill att berömda Hollywoodskådespelare skall komma och delta i deras födelsedagsfester, de vill hålla sig med favorittigrar i sina trädgårdar. De vill ha de bästa saker Paris kan erbjuda.
De utgör inget hot mot oss. I allmänhet – det finns undantag – men i allmänhet utgör de inget hot mot oss. De förtrycker miljoner människor för att kunna njuta av det goda livet. Motbjudande för oss, men inte ett hot mot oss.
Emedan demokraterna däremot – de människor vi naturligtvis känner för – faktiskt är våra allra värsta fiender. Vi har just hört om Tunisien, Egypten – vi kommer att få se liknande på andra ställen. Så har det varit sedan valet i Algeriet 1991. Varthelst man tittar är det islamister, de människor som är mest fientligt inställda mot oss, som representerar en utopisk ideologisk version av framtiden, som står på tur efter fascister och kommunister, i försöken att skapa en ny människa.
Det är islamisterna som är populära, som är organiserade, som rör vid något som ger genljud hos den muslimska befolkningen, som har pengar, som har hängivna stödtrupper, som har år kanske till och med decenniers erfarenhet, som är del av ett internationellt nätverk, som har olika sätt att nå makten – i vissa fall genom NATO, i vissa fall genom valurnan – till exempel i Turkiet – i vissa fall genom revolution som i Iran; i vissa fall genom statskupp som i Sudan. Det finns många olika sätt att nå makten. Men demokrati är en viktig väg. Och vi finner att de mångfaldigas, även om de inte får majoritet, i land efter land. Eftersom de står för någonting – integritet och en framtidsvision.
Så detta är problemet. De människor vi kan arbeta med föraktar vi. De människor vi beundrar är fientligt inställda mot oss. (Detta) gör det väldigt svårt att föra en politik. Jag skulle vilja föreslå tre riktlinjer för politiken.
För det första motarbeta alltid islamisterna, rätt och slätt. Alltid. Överallt. (Applåder) Även när de kommer till makten på ett legitimt sätt, som i Turkiet. Ni kanske märkte att vår president kramade om deras premiärminister för bara en vecka sedan. Gör inte det. (Skratt). Så, det är lätt. Alltid emot islamisterna.
För det andra så stöd alltid de få talföra – vilka tenderar att vara unga, moderna, liberala personer som står på vår sida, som vi idag vet bättre än för ett år sedan verkligen existerar. Tahrir-torget är deras symbol. De existerar. Men de har ingen chans att komma till makten. De mobiliserar inte massorna, de kontrollerar inte bajonetterna. En dag, möjligen, kommer de att bli våra partners. Men inte var som helst – i den nära framtiden åtminstone i – förutom Iran, där de kanske kommer till makten. Men i allmänhet, hjälp dem. Gör deras liv bättre, fira dem, uppmuntra dem, utan att ha några förväntningar på att de tar makten.
Och slutligen kommer det svåraste, despoterna själva. Vi kommer att arbeta tillsammans med dem för att förbättra dem. De kommer aldrig att bli våra vänner. Men hela västvärlden, inte endast USA, kan bearbeta dem för att få dem att förbättra sig. Det är inte någon spännande politik, det är inte en attraktiv politik, men det är en realistisk politik. Om vi hade tillbringat de senaste 30 åren med att knuffa och putta på Mubarak så kunde han 2011 ha slutat på ett helt annat sätt. Men vi gjorde inte det. De gjordes vissa sporadiska ansträngningar att förbättra den egyptiska regimen men den förblev en militärdiktatur som styrdes som en polisstat. Och vi satt tysta och accepterade det.
Så jag anser att på ett begränsat sätt – alltid motsättande sig islamisterna, alltid hjälpande våra vänner de liberala sekulära; och genom att metodiskt, försiktigt knuffa despoterna i rätt riktning – kan vi föra en konsekvent och kanske även framgångsrik utrikespolitik i Mellanöstern. (Applåder).
Fråga: Varför bjuder vi in (till västvärlden) de människor som har svurit på att få oss på fall? Det är, anser jag, kanske naivt att tro att det inte är medvetet. Det finns en vilja någonstans att tillåta underminerandet av grunden för västerländsk civilisation.
Daniel Pipes: Jag tror det finns ett skäl – att vänstern är fundamentalt kritisk till vad västerländsk civilisation står för. Och ju längre vänster ut man går desto mer kritisk. Islamisterna är kritiska till västerländsk civilisation. Deras kritik har en annan utgångspunkt och andra skäl och andra mål. Men de är förtrupper för vänsterns i dessa dagar.
Fråga: Finns det någonting USA kan göra för närvarande för att förhindra att Egypten tas över av det Muslimska Brödraskapet och bli ytterligare en teokrati som Iran?
Daniel Pipes: Vad kan USA göra för att förhindra islamisterna från att ta över i Egypten? Jag tror faktiskt inte vi behöver göra särskilt mycket.
Det jag vet om Egypten är att det var en revolution 1952 som störtade en konstitutionell monarki och soldaterna kom in. Först Naguib till 1954 sedan Abdul Nasser till 1970, Sadat till 1981, Mubarak till 2011. Och nu, damer och herrar, är Mohamed Hussein Tantawi den nye härskaren i Egypten. Han kanske inte kallar sig själv för president – han är bara fältmarskalk, ordförande i De väpnade styrkornas högsta råd och försvarsminister – men han är Egyptens härskare.
Mer allmänt så är det den egyptiska militären som styrt nu i närmare 60 år som är Egyptens härskare. De lever, som jag nämnt tidigare, ett bra liv. Att vara överste i den egyptiska armén är att vara en nöjd person. Du har ett bra liv. Den egyptiska militären kontrollerar en betydande del av den egyptiska ekonomin, tillverkar allt från pappersnäsdukar till krigsmateriel. Militären har för avsikt att behålla makten. Senast idag var det en artikel i New York Times om hur militären har för avsikt att stanna kvar och håller på att manövrera för att behålla makten.
Presidenten, oavsett vem det blir, blir inte en obetydlig person, men inte heller någon nyckelperson. Han kommer att hjälpa till med att räkna ut budgeten för skolorna och vilka vägar som behöver repareras och andra sådana icke-oväsentliga uppgifter. Men han kommer aldrig att bli Egyptens härskare.
Den enda utmaningen för militären är islamisterna i armén och militären. Kommer de att lyckas? Kan militären stå emot det Muslimska Brödraskapet eller inte? Den är inte som den turkiska militären var – bestämt, klart och tydligt emot islamister högt upp i officerskåren. En anekdot från Turkiet: de serverar sprit (i officersmässen). Om du inte dricker ditt vin åker du ur officerskåren. Det är åtminstone hur det brukade vara. Så är det inte i Egypten. Det finns islamister (i det militära). Anwar Sadat mördades faktiskt av islamister i det militära.
Jag kan inte ge dig garantier för att de kommer att hållas utanför. Men det är det som måste till. Jag tror inte USAs politik har mycket med det att göra. Det är ett internt, militärt, civilt förhållande. Det är internt för militären. Och allt vi kan göra är att se på och se hur väl militären lyckas förhindra islamisterna från att sippra in i officerskåren och bli en betydande makt inom den.
Fråga: Vad skulle du säga att vi behöver göra i framtiden?
Daniel Pipes: Hjälpa den iranska oppositionen störta mullorna. (Applåder)
Fråga: Det som vi har sett som varit alltmer beklämmande är hur någon som Grover Norquist omärkligt har tagit sig djupt in i det Republikanska partiet.
Daniel Pipes: Vad ska man (göra) åt Grover Norquist? Ja Grover Norquist brukade komma till detta möte; Grover Norquist kommer inte längre till detta möte. På grund av att Frank Gaffney skrev en exposé över honom i FrontPage Magazine. (Applåder) Mer allmänt tror jag att det är symboliskt att Grover Norquists stöd för islamister inte är populärt i konservativa kretsar. Han är en viktig person. Men han har haft väldigt lite inflytande. Det är endast en handfull konservativa som håller med Grover Norquist. Och det är en avvikelse och inte något som tar över det Republikanska partiet. Titta till exempel på de Republikanska presidentkandidaterna. Ingen av dem återspeglar på något sätt hans åsikter. Jag önskar att han skulle ändra sig, jag önskar att det skulle kosta honom en del i hans karriär. Att inte komma hit kostar honom verkligen en del. Men jag tror inte det är någon större fara.
