Utomstående undrar om FNs Säkerhetsråd kommer att stödja Washingtons mål att störta Saddam Hussein. Men politiska insiders antar att det blir ett amerikanskt krig och en amerikansk seger följt av Iraks återupprättelse.
För de initierade är huvudfrågan hur långt de amerikanska ambitionerna i de arabiskspråkiga länderna sträcker sig efter att allt är genomfört. Detta överskuggar den debatt som troligen kommer att dominera utrikespolitiska kretsar i decennier: Vilken bör vara Amerikas roll i världen?
Låt oss tjuvlyssna.
I de ambitiösas hörna står Mellanösternspecialisten Fouad Ajami, en libanesisk invandrare och professor vid John Hopkins University. I liberala tidningen Foreign Affairs kommenterar han skarpt den regerande politiska kulturen i arabländerna ("stridslystnaden och självömkan i arabiskt liv, deras sätt att avvisa och dra sig undan den moderna kulturen och deras omfamnande av konspirationsteorier"). Han ser i det kraftfulla utövandet av amerikansk makt den bästa chansen till förbättring: "Man bör inte be om ursäkt för Amerikas 'ensidighet'. Regionen kan leva med och ha nytta av ensidighet".
Ajami vill att amerikansk vilja och prestige skall bli tungan på vågen "till förmån för modernitet och förändring" och uppmanar Washington att sikta högt. "Utöver att störta Saddam Husseins regim och demontera deras dödliga vapen bör den drivande motivationen för ett nytt amerikanskt försök i Irak och dess arabiska grannländer vara att modernisera den arabiska världen".
Endast en framgångsrik amerikansk militäroperation i Irak kommer att stärka modet hos de araber som strävar efter "befrielse från tillbakagång och politiskt förfall", så han hoppas att kriget kommer att utkämpas "med löftet att USA nu står på reformernas sida".
I de försiktigas hörna står strategen Andrew J. Bacevich, en pensionerad överste och nu professor vid Boston University, vars artikel med den suggestiva titeln "Var inte giriga!" Publicerades i den konservativa National Review. Bacevich råder Bush-administrationen att begränsa sin uppmärksamhet till endast Irak och inte göra upp stora planer för att demokratisera arabvärlden.
Han avvisar detta som "helt befängt" av fyra anledningar:
- "Araber känner väldig lite samhörighet med demokrati" på grund av historiska, kulturella och religiösa faktorer.
- Araber inser att frihet innebär lika stora möjligheter till att bryta upp från äktenskap, till sexuell frihet och till abort på begäran som det innebär självstyre och rättsstat – och de avböjer paketet.
- Ansträngningar att inskärpa demokratiska värderingar kommer att få lite stöd från personer i de arabiska samhällena där "förespråkare för liberala värderingar som bäst utgör en liten minoritet".
- Förespråkare för de ambitiösas program pekar på Tyskland och Japan som förebilder och glömmer de utdragna, motbjudande och impopulära" amerikanska misslyckandena i Filipinerna, Mexico, Haiti, Dominikanska republiken och Sydvietnam. Arabländerna kommer troligare att vara mer som de senare än de förra.
Bacevich ståndpunkt är att snarare än att försöka vinna sympati hos araberna för USAs ideolog så borde målet vara att förbättra deras regeringars uppträdande. "Begrepp som parlament eller kvinnors rättigheter kan för saudiska prinsar framstå som främmande. Å andra sidan så har de inga problem med att förstå vikten av ett B-2 bombplan eller en grupp hangarfartyg".
Mer allmänt så ser Bacevich detta tillvägagångssätt som korrekt "blygsam och återhållsam" amerikansks utrikespolitik.
Både Bacevich och Ajami har övertygande argument – och deras artiklar borde läsas i sin helhet – men den här analytikern står på Ajamis sida. Och svarar på de fyra ämnen Bacevich tar upp:
Japan kände lika mycket "samhörighet med demokrati" 1945 som araberna gör idag, ändå fick demokrati fäste där.
- Det finns inget som tyder på att ett öppet politiskt system obevekligen leder till högre skilsmässofrekvens och vad de andra sociala förändringarna anbelangar – åter igen titta på Japan.
- En förkrossande amerikansk seger i Irak och framgångsrikt återupprättande av det landet kommer att medföra att liberalerna kommer fram i ljuset och rent allmänt föra regionen till demokrati. (Saudiska ledare har redan läckt ut sina planer på att etablera valförsamlingar, någonting helt utan motstycke i deras kungadöme).
- USA kan inte missa denna unika chans att omforma världens mest politiskt rastlösa region. Naturligtvis finns alltid risken att försöket misslyckas men att inte ens försöka skulle vara en missad möjlighet.
Utrikesminister Colin L. Powell sade förra veckan att Amerikas framgång i Irak "skulle i grunden kunna genomgripande omforma (Mellanöstern) på ett kraftfullt, positivt sätt", vilket antyder att även Bushlagets mest försiktiga medlem håller på att anamma de ambitiösas ståndpunkt.
