En dag efter att en självmordsbombare dödade 29 människor i Marocko i mitten på maj sade landets inrikesminister att de fem attackerna som skedde nästan samtidigt "kännetecknas av internationell terrorism". Starkare uttryckt så hävdade den marockanska justitieministern att det fanns en "förbindelse till internationell terrorism" och premiärministern talade om en "utländsk hand" som låg bakom våldet.
Västerlänningar var mer specifika om källan: "Al-Qaeda är tillbaka med besked" deklarerade senator Robert Byrd (D-W.Va.) när han hänvisade till denna attack och en attack några dagar tidigare i Saudiarabien. "Al-Qaeda härjar igen" höll BBC och många andra med om.
Men de visade sig ha fel när polisundersökningen fann att alla 14 självmordsbombare i Casablanca såväl som alla deras medbrottslingar var marockanska medborgare. Det var tydligen inhemska grupper som Assirat Al-Moustaqim och Salafia Jihadia som genomförde operationen. Som Newsweek summerar situationen: "Visserligen stöddes de ekonomiskt av Al-Qaeda men de marockanska terroristerna var en utbrytargrupp".
Denna händelse visar att man rutinmässigt överbetonar skumma internationella nätverk, i synnerhet Al-Qaeda, och nonchalerar inhemska grupper. Juridiska dokument, vilka är vår huvudkälla till kunskap om Al-Qaeda, pekar på deras begränsade roll i de flesta fall. Här är information från två fall:
Östafrikanska ambassader: I en rättegång i New York 2001 där fyra islamister dömdes för att ha planerat att bomba USAs ambassader i Kenya och Tanzania, slog vittnesmål fast att Al-Qaeda fungerar som en paraplyorganisation för sådana grupper som Islamic Jihad, al-Gama'a al-Islamiya och The Armed Islamic Group, som var och en sköter sin egen rekrytering och utför egna operationer. Deras ledare träffades med jämna mellanrum i Afghanistan och samordnade aktioner via Al-Qaeda. Utskrifter från rättegången visade hur deras nätverk kunde överleva förlusten av någon del av det, till och med högkvarteren i Afghanistan.
Örlogsfartyg i Gibraltarsundet: Ett marockanskt åtal 2002 mot tre saudiska islamister för att ha planerat självmordsattacker mot amerikanska och brittiska krigsfartyg i Gibraltarsundet ger oss en inblick i hur Al-Qaeda fungerar. Jason Burke från Londons Observer skriver om hur gruppens ledare Zuher Hilal Mohamed Al Tbaiti 1999 reste till Afghanistan för att be Al-Qaed om pengar för ett "martyruppdrag" men han avvisades och fick veta att han måste utarbeta en detaljerad plan innan han kunde få ekonomiskt stöd. Så Tbati åkte till Marocko, rekryterade självmordsbombare och återvände sedan till Afghanistan beväpnad med en specifik plan. Den här gången blev Al-Qaeda nöjda och gav honom pengar för en operation.
När Talibanregimen föll i december 2001 förlorade Al-Qaeda det mesta av sina tränings-, kommunikations- och finansieringsmöjligheter. Vissa Al-Qaeda medlemmar flyttade till norra Irak tills dess att koalitionsstyrkorna tog över där; andra är fortfarande aktiva i Iran. På andra håll saknar organisationen en säker bas, vilket lett vissa välinformerade observatörer till att dra slutsatsen att man inte längre kan operera effektivt; en amerikansk underrättelseofficer kallar det för "ett sårat djur". Burke från Observer går ännu längre: "Al-Qaeda, tidigare ansedd som en traditionell terroristgrupp med kadrer och möjligheter överallt, existerar helt enkelt inte längre".
Om man ser tillbaka så verkar Al-Qaedas roll vara tvådelad: Vissa attacker (Somalia, ambassader i Östafrika, USS Cole, 11 september, kanske bombningarna nyligen i Riyadh) utfördes av deras egna medlemmar medan man var beroende av andra för huvudingredienser – energi, engagemang och självuppoffring. I de flesta operationer (Milleniumkonspirationerna, Gibraltarsundet, Ricingift i London och kanske bombningarna i Casablanca nyligen) stod Al-Qaeda för viss ledning, finansiering och träning men lämnade åt andra att utföra handlingarna. Med Newsweeks färgglada formulering "har det alltid varit mer av en piratfederation än en stalinistisk hierarkisk organisation".
Det värsta hotet är inte Al-Qaeda utan en oklar, global militant islamisk ideologi som är äldre än tillkomsten av Al-Qaeda, är lokalt organiserad och hela tiden rekryterar nya volontärer. Även den i vanliga fall så tafatta syriske presidenten Bashar al-Assad förstår detta: "Vi skyller allt på Al-Qaeda men det som händer är farligare än Bin Laden eller Al-Qaeda. . . . Det handlar om ideologi, det handlar inte om organisationer". Bin Laden håller med, han påpekar att hans egen närvaro är onödig för att utföra nya våldshandlingar. "Oavsett om Osama dödas eller överlever" sade han om sig själv "så har uppvaknandet börjat".
Burke föreslår att man ersätter konceptet strukturerad hierarkisk Al-Qaeda organisation med en mer formlös "Al-Qaeda-rörelse". När polisen och underrättelsetjänsten anammar denna mer flexibla förståelse så kommer de att bättre kunna bekämpa militant islamisk terrorism.
