Samtal om Jerusalems slutliga status pågår nu äntligen mellan Israel och palestinierna. I grund och botten handlar det om en diskussion mellan judar och muslimer om vem som har äldre, bättre dokumenterade och djupare band till den Heliga staden.
En hastig genomgång av fakta visar att det inte är mycket till tävling.
Jerusalem har en unik betydelse för judar. Den har en unik plats i judisk lag och en genomgripande närvaro i den judiska religionen. Judar ber vända mot Jerusalem, sörjer templets förstörelse där och upprepar längtansfullt frasen "Nästa år i Jerusalem". Det är den enda huvudstaden för den judiska nationen, både forntida och nutida.
För muslimerna däremot intar Jerusalem en klar sekundär plats. Den nämns inte en enda gång i Koranen eller i liturgin. Profeten Muhammed var aldrig i staden, inte heller har han band till den. Jerusalem har aldrig varit huvudstad för någon form av muslimsk statsbildning och har aldrig varit ett islamiskt kulturellt center.
Istället är Mecka Islams "Jerusalem". Det är där muslimer tror att Abraham nästan offrade Ishmael; där Muhammed levde större delen av sitt liv; och där viktiga händelser för Islam ägde rum. Muslimer ber i riktning mot Mecka fem gånger varje dag och icke-muslimer är förbjudna att sätta sin fot där.
Om nu Jerusalem är mindre viktigt för Islam varför insisterar muslimer nuförtiden på att staden är viktigare för dem än för judarna? Svaret har att göra med politik. Muslimer har ett religiöst intresse av Jerusalem när det tjänar deras praktiska intressen. När dessa intressen avtar så gör intresset för Jerusalem det också. Detta mönster har upprepats åtminstone fem gånger under 14 århundraden.
Profeten. När Muhammed försökte konvertera judarna år 620 efter vår tideräkning så anammade han flera judisk-liknande metoder - en Yom Kippur-liknande fasta, ett synagogs-liknande ställe för att be, kosher-liknande matrestriktioner - och också tachanun-liknande böner vända mot Jerusalem. Men när de flesta judar avvisade Muhammeds förslag så ändrade Koranen böneriktningen mot Mecka och Jerusalem förlorade sin betydelse för muslimerna.
Umayyaddynastin. Jerusalem återfick sin status några få decennier senare när härskare från Umayyad-dynastin sökte efter sätt att öka sitt territoriums betydelse. Ett sätt att göra detta var genom att uppföra två monumentala religiösa byggnader i Jerusalem, Klippmoskén år 691 och Al-Aqsa moskén år 715.
Sedan gjorde Umayyaderna något listigt. I Koranen står det att Gud tog Muhammed "om natten från den heliga moskén i Mecka till den mest avlägsna (al-aqsa) platsen för tillbedjan". När detta avsnitt uppenbarades (omkring år 621) var "mest avlägsna plats för tillbedjan" ett utryck, inte en specifik plats. Flera decennier senare byggde Umayyaderna en moské i Jerusalem och kallade den för Al-Aqsa. Muslimer tolkar sedan dess avsnittet om "mest avlägsna plats för tillbedjan" som en hänvisning till Jerusalem.
Men när Umayyaderna föll år 750 föll Jerusalem mer eller mindre i glömska.
Korsriddarna: Korsriddarnas erövring av Jerusalem år 1099 framkallade först ingen särskild reaktion hos muslimerna. Men efterhand som ett muslimskt motstånd mot korsriddarna uppstod så utvecklades en hel litteratur som höjde Jerusalem till skyarna. Som ett resultat av detta började man vid denna tidpunkt betrakta Jerusalem som Islams tredje heligaste stad.
När staden så var tryggt tillbaka i muslimska händer år 1187 återgick den till att vara obetydlig. Befolkningen minskade, till och med försvarsmurarna förföll.
Den brittiska erövringen. Först när brittiska trupper nådde Jerusalem 1917 återuppväckte muslimerna stadens betydelse. Palestinska ledare gjorde Jerusalem till centrum för deras kampanj mot sionisterna.
När jordanierna erövrade den gamla delen av staden 1948 förlorade muslimerna som väntat återigen intresset för Jerusalem. Det återgick till att vara en provinsiell avkrok som jordanierna medvetet lät förfalla till förmån för Amman, deras huvudstad.
För att få banklån, abonnera på telefontjänst eller för att skicka ett paket med posten krävdes en resa till Amman. Jordansk radio sände fredagsböner, inte från Al-Aqsa utan från en mindre moské i Amman. Jerusalem föll också bort från den arabisk diplomatiska kartan: PLO-fördraget från 1964 nämnde det inte. Ingen arabisk ledare (förutom Kung Hussein, och det sällan) besökte staden.
Den israeliska erövringen. När Israel intog staden i juni 1967 väcktes muslimernas intresse för Jerusalem igen. PLOs stadgar från 1968 nämner Jerusalem vid namn. Det revolutionära Iran instiftade en Jerusalem dag och tryckte bilder av staden på sedlar. Pengar flödade in i staden för att bygga upp den.
På detta sätta har politik mer än religiösa känslor styrt muslimernas intresse för Jerusalem genom historien.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 1 september 2003: Imran N. Hosein förklarar att hans nya bok (Jerusalem i Koranen) Jerusalem in the Qur'an är ett svar på denna artikel:
'Jerusalem in the Qur'an' skrevs delvis till svar på den tidningsartikel av Daniel Pipes som publicerades i the Los Angeles Times ("Jerusalem betyder mer för judar än för muslimer", 21 juli 2000). I artikeln försöker han avvisa alla islamiska krav på Jerusalem genom att förkunna att Jerusalem bland annat: "Inte nämns en enda gång i Koranen eller i liturgin …". Dr Pipes och hans mediesurrogat, som provocerade oss att svara, kanske skulle vilja omvärdera sina åsikter om de någonsin läste denna bok."
Efter att ha läst Hoseins bok förblir mina åsikter oförändrade.
