Daniel Pipes, en av våra ledande exporter på Islam, startade Middle East Forum och blev chef för det 1994. Han föddes 1949 och växte upp i Cambridge, Massachusetts. Hans far Richard Pipes var professor i rysk historia, nu emeritus, vid Harvard.
Daniel studerade arabiska och islamisk historia och bodde i Kairo i tre år. Hans PhD-uppsats blev hans första bok, Slave Soldiers and Islam (1981). Sedermera utvidgades hans intresse för akademiska ämnen till att även inkludera moderna Islam. Han lämnade universitetet på grund av att han, som han sade till en reporter från Harvard Magazine, har "den enkla politiken av en lastbilschaufför, inte den komplexa som en akademiker har".
Hans berättelser om hur han trakasserades genom rättsystemet av en muslim som senare begick självmord återgavs nyligen i The American Spectator ("A Palestinian in Texas," TAS, November 2012). Han har personligen hotats men föredrar att inte berätta några detaljer förutom att han konstaterar att polisen varit inblandad.
Jag intervjuade Pipes strax före jul, när egyptierna röstade om sin nya konstitution. Jag började med att säga att antalet muslimer i USA har fördubblats sedan attackerna 11 september.
DP: Min karriär kan delas in i två delar: före och efter 11 september. I den första delen försökte jag visa att Islam är relevant för politiska frågor. Om man ville förstå muslimer, hävdade jag, måste man förstå Islams roll i deras liv. Nu verkar detta uppenbart. Om något så finns det en tendens att överbetona Islam; att anta att muslimer domineras av Koranen och slaviskt följer den - vilket är att gå för långt. Man kan inte bara läsa Koranen för att förstå muslimskt liv. Man måste titta på historien, på personerna, på ekonomin och så vidare.
TB: Anser du att pånyttfödelsen av Islam är en verklighet?
DP: Ja. För ett halvsekel sedan var Islam i avtagande, användandet av dess lagar var ännu mer avlägset och det fanns en känsla av att Islam, som andra religioner, var på tillbakagång. Sedan dess har det skett en kraftig och jag tror obestridlig omsvängning. Vi pratar alla om Islam och dess lagar nu.
TB: På samma gång har du ställt en udda fråga: "Kan Islam överleva Islamismen?" Kan du förklara det?
DP: Jag skiljer mellan traditionell Islam och Islamism. Islamismen uppstod i sin moderna form på 1920-talet och drivs av tron att muslimer kan bli starka och rika igen om de strikt följer islamisk lag i dess helhet. Detta är ett svar på moderna Islams trauma. Och ändå skadar denna form av Islam djupt tron så till den grad att jag undrar om Islam någonsin kommer att återhämta sig.
TB: Ge oss den historiska kontexten.
DP: Muslimernas moderna era började med Napoleons invasion av Egypten 1798. Muslimerna fick en stor chock när de såg hur avancerade de blåögda människorna från norr hade blivit. Det skulle vara ungefär som om eskimåerna kom ner till söder och förintade västerlänningarna, vilka oförstående skulle reagera med frågan "vilka är dessa människor och hur kan de besegra oss"?
 Jean-León Gérômes inbillade vision av Napoleon som ser på Sfinxen. |
TB: Så hur reagerade de?
DP: Under de senaste 200 åren har muslimer på många sätt försökt förstå vad som gick snett. De har experimenterat med flera olika svar. Ett var att försöka efterlikna liberala Europa - Storbritannien och Frankrike - fram till 1920. Ett annat var att försöka efterlikna inskränkta Europa - Tyskland och Ryssland - fram tills 1970. Det tredje var att gå tillbaka till det man föreställde sig var källan till Islamsk styrka för ett millennium sedan, nämligen användandet av islamisk lag. Detta är Islamism. Det är ett modernt fenomen och det har gjort att muslimer står i centrum för världens oroligheter.
TB: Men det skapar också obehag?
DP: Det har fått fruktansvärt skadliga effekter för muslimer. Många av dem har blivit avskräckta av Islam. I Iran till exempel finner man att en hel del har fjärmat sig från Islam som en följd av det islamistiska styret under de senaste 30 åren.
TB: Har detta skett någon annanstans?
DP: Vi hör rapporter, i synnerhet från Algeriet och Irak, om muslimer som konverterar till kristendomen. Och något som aldrig tidigare skett är att före detta muslimer som lever i västvärlden organiserat sig med målet att bli en politisk kraft. Jag tror den första sådan grupp var Centraal Comité voor Ex-moslims i Nederländerna, men nu finns de överallt.
TB: Icke desto mindre har Islam funnits i 1500 år.
DP: Ja, men modern Islamism har endast funnits sedan 1920-talet och jag förutspår att det inte kommer att finnas kvar som ett världshot i mer än några få decennier. Kommer muslimer att lämna sin tro eller bara upphöra med att praktisera den? Det är denna typ av frågor jag förväntar mig kommer att bli aktuella inom kort.
TB: Hur är det med Islam i USA?
DP: I det långa loppet skulle USA kunna dra stor fördel av Islam genom att på ett unikt sätt frigöra religionen från regeringsbegränsningar och genom att tillåta det att utvecklas i en positiv, modern riktning. Men det är i det långa loppet. Just nu står amerikanska muslimer under saudiskt och andra influenser, deras institutioner är extrema och de är på väg i en destruktiv riktning. Det är också beklämmande att se hur icke-muslimska individer och institutioner, i synnerhet de på vänsterkanten, ger efter för islamisternas dåliga uppförande.
TB: Hur gör de det?
DP: Det är bara att sätta på TVn, gå till en lektion, följa ACLUs arbete eller Southern Poverty Law Center, och du ser företag, ideella organisationer och regeringsinstitutioner som arbetar med islamisterna och hjälper dem att främja den islamistiska dagordningen. Den amerikanska vänstern och islamisterna är överens om vad de ogillar - konservativa - och, trots deras djupa olikheter så samarbetar de.
TB: Förmodligen konverterar några muslimer här, eller hur?
DP: Ja, det är några som konverterar från Islam. Och det muslimska etablissemanget i det här landet är ganska oroade över det. Men det är inte ett stort antal.
TB: De som konverterar pratar inte mycket om det?
DP: I vissa fall gör de det; de drar nytta av västvärldens yttrandefrihet. De utgör dock undantagen.
TB: Jag misstänker att kristendomens nedgång har uppmuntrat Islam.
DP: Väldigt mycket, vilket skillnaden mellan Europa och USA visar. Den hårda kärnan i amerikansk kristen tro, som inte finns i Europa, betyder att islamisterna uppför sig mycket bättre i USA. De ser vikten av en kristen motkraft.
TB: Tidigare nämnde du Algeriet. Det är en stor muslimsk stat som vi inte hör om idag.
DP: För tjugo år sedan fick Algeriet mycket uppmärksamhet. Detta upphörde för länge sedan, även om bevakningen i Frankrike fortfarande är betydande. Algeriet är mogen för samma sorts omvälvning som vi ser i andra Nordafrikanska länder, såsom Tunisien, Libyen och Egypten. Jag tror det sannolikt kommer att ske inom kort.
 Sagd en månad före Amenas-attacken: "Algeriet är mogen för samma sorts omvälvning som vi har sett i andra Nordafrikanska länder. … Jag tror det sannlikt kommer att ske inom kort". |
TB: Hur är det med Syrien?
DP: Assads makt minskar stadigt och jag kan inte se hur hans regim ska kunna behålla makten under någon längre tid.
TB: Bör USA lägga sig i där?
DP: Nej, amerikaner har inget intresse i denna strid och inget i den amerikanska konstitutionen kräver att vi blandar oss i varje utländsk konflikt. Två eländiga makter dödar varandra; titta bara på de hemska videoklippen av de två sidorna när de torterar och avrättar varandra. Lyssna också på vad de säger. Det är ett inbördeskrig mellan de dåliga och de värre. Jag vill inte att den amerikanska regeringen blir involverad. Det skulle innebära att man tar viss moraliskt ansvar för vad som framkommer, vilket jag räknar med kommer att vara mycket motbjudande.
TB: Så du stödjer Obamas ståndpunkt?
DP: Ja, dock nådde han fram till den ståndpunkten med betydligt mer ångest. Det verkar också finnas viss allvarligt, hemligt amerikanskt stöd för rebellstyrkorna. Mötet 11 september i Benghazi mellan de turkiska och de amerikanska ambassadörerna var väldigt konstigt. De är båda stationerade i Tripoli, hundratals kilometer bort. Vad gjorde de i Benghazi? Planerade för amerikanska vapen via Turkiet till Syrien verkar det som.
TB: Hur viktig har Israel varit för Islams pånyttfödelse?
DP: Det är viktig faktor för grannländerna. Men på andra håll, i Marocko, Iran, Malaysia, spelar det en mindre roll.
TB: Sedan den "Arabiska våren" verkar Israel alltmer ansatt.
DP: Inte egentligen, inte än men jag håller med om att de kommer att bli mer ansatta med tiden. Deras grannar är så upptagna med sina egna angelägenheter att de knappt uppmärksammar Israel. Men när grannarna väl får ordning på sina egna angelägenheter kommer Israel troligen att stå inför nya svårigheter.
TB: Du har ifrågasatt USAs stöd för Islamisk demokrati, något som verkar vara väl naivt.
DP: USA har varit demokratins beskyddare i hundra år, sedan Wilsons 14 punkter, och vilket underbart arv det har varit. När en amerikan reser runt i världen så finner han sig själv i land efter land där hans land spelat en enormt stor positiv roll, i synnerhet när det gäller att demokratisera systemet. Vi vill naturligt nog utöka detta till länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Tråkigt nog har dessa under en längre tid gett oss ett otrevligt val mellan brutala och giriga diktatorer eller ideologiska, extrema och antagonistiska valda islamister. Det är inte ett val vi bör acceptera.
TB: Vad bör vi göra?
DP: Jag föreslår tre riktlinjer. Ett, man skall alltid motsätta sig islamister. Liksom fascister och kommunister är de en totalitär fiende, vare sig de har långa skägg i Pakistan eller bär kostym i Washington.
Två, stöd alltid de liberala, moderna, sekulära människorna som delar vår världsbild. De vänder sig till oss för moraliskt och annat stöd; vi får inte svika dem. De är inte så starka och kan inte komma till makten snart någonstans, men de representerar hopp, de är den muslimska världens enda möjlighet att fly från diktaturens eller extremismens tunga dikotomi.
Tre, och svårare, samarbeta med diktatorer men villkora det med att pressa dem till reform och öppenhet. Vi behöver människor som Mubarak och de behöver oss. Bra, men man måste obevekligen fortsätta utöva påtryckningar på dem för att förbättra deras styre. Om vi hade börjat denna process med Abdullah Saleh i Jemen 1978 eller med Mubarak 1981 så kunde situationen ha varit väldigt annorlunda 2011. Men vi gjorde inte det.
TB: Egypten kanske blir testfallet.
DP: Nja, det är lite sent. Mohammed Morsi är inte en girig diktator men han kommer från det Muslimska Brödraskapet och hans ambitioner sedan han kom till makten har varit rent islamistiska.
TB: Vad säger du om det senaste valet?
DP: Jag tror inte att något av valen eller folkomröstningarna i Egypten genomfördes rättvist. Jag är förvånad över att västerländska regeringar och media är så godtrogna när det gäller detta.
TB: Man skulle kunna säga att vi stödde de demokratiska elementen på Tahrir-torget i Kairo. Gjorde vi inte det?
DP: Ja och detta gjorde vi med all rätt. De första demonstrationerna tidigt år 2011 leddes av de liberala och sekulära som förtjänar amerikanskt stöd. Men de knuffades snabbt åt sidan och Washington brydde sig knappt om dem längre.
TB: Vi gav bistånd till Mubarak. Var det dumt gjort?
DP: Det biståndet går tillbaka till de helt andra omständigheterna med det Egyptisk-israeliska fredsfördraget 1979 och blev med tiden alltmer befängt. Det borde ha upphört för länge sedan. Mer allmänt så tror jag på bistånd för akuta situationer (soppa och filtar) och som en muta, men inte för ekonomisk utveckling. Att Obama-administrationen överväger bistånd, inklusive vapen, till Morsi-regeringen gör mig upprörd.
 Det amerikanska stödet till Egypten går tillbaka till en annan period - Anwar el-Sadat och Jimmy Carter 1979. |
