När AIPAC deserterade

Chuck Hagel påstod i sitt berömda uttalande 2008 om American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), den ledande pro-israeliska lobby institutionen, att "den judiska lobbyn skrämmer många människor här uppe (i Kongressen). … Jag är en USA senator. Jag är inte en israelisk senator".

AIPACs logo.

Sedan hände något märkligt: Barack Obama hann inte mer än nominera Hagel som Försvarsminister den 7 januari, förrän AIPAC kungjorde att man inte skulle motsätta dig den tidigare republikanske senatorn från Nebraska. Man önskade faktiskt hålla sig så neutral i detta ämne att dess talesperson till och med undvek att nämna Hagels namn och endast förklarade att "AIPAC inte tar ställning till presidentens nomineringar". AIPAC förhöll sig sedan fullkomligt tysta när Hagel utnämndes den 26 februari. Än viktigare är att de inte lyfte ett finger för att påverka omröstningen.

AIPACs förhållningssätt var i början förståeligt: Obama hade just blivit återvald, han hade valt sin man och Republikanerna skulle förmodligen inte mer än halvhjärtat motsätta sig honom, så varför reta upp en blivande väldigt mäktig person och huvudaktör i de amerikansk-israeliska relationerna? Som min kollega Steven J. Rosen den gången förklarade, "AIPAC måste arbeta med försvarsministern". Man ville inte heller reta upp de alltmer nervösa Demokraterna.

Därefter fann en allt intensivare genomgång av Hagels tidigare historia alltmer motbjudande uttalanden om Israel. Han hänvisade 2006 till Israel självförsvar mot Hizbollah som en "vämjelig slakt". År 2007 deklarerade han att "Utrikesdepartementet har blivit ett bihang till det israeliska utrikesdepartementet". Och år 2010 varnade han för att Israel riskerade "att bli en apartheid stat".

Ändå fick den senator som talade om en skrämmande "judisk lobby" godkänt av samma lobby. Det får en att undra exakt hur skrämmande den egentligen är.

Andra pro-Israel organisationer förhöll sig annorlunda. Zionist Organization of America (ZOA) gjorde mellan den 17 december och den 22 februari 14 uttalanden där man argumenterade mot Hagels nominering (man uppmanade Obama att inte nominera "Iran- & Terroristapologeten och Israelangriparen Chuck Hagel", man gjorde en lista över de "tio viktigaste anledningarna att motsätta sig Chuck Hagel"). Denna kalkyl från ZOA, som inte själv är en lobbyorganisation, hade mindre att göra med utsikten att vinna och mer att göra med att ta principiell och moralisk ställning.

Lindsey Graham (Republikan från South Carolina) tog upp kampen.

Till stor del på grund av Nebraska-politikerns Mellanösternpolitik av att blidka Teheran och konfrontera Jerusalem, blev den Republikanska oppositionen mot Hagel mycket mer än halvhjärtat. Åtskilliga senatorer har sagt till Morton Klein från ZOA att om AIPAC "hade trätt fram och lobbat mot Hagel så skulle han ha stoppats". Charles Schumer (New York) otvivelaktigt den viktigaste Demokratiska senatorn i detta ämne, har offentligt sagt att det var frånvaron av "större judiska organisationer" som var anledningen till varför han inte hade "några betänkligheter" mot att godkänna Hagel. Fortfarande, trots den reella och växande möjligheten att förhindra Hagels nominering, höll AIPAC tyst och gjorde inte någonting.

Hagel klarade sig med nöd och näppe igenom senatens försvarsutskott den 12 februari, med en partiröstfördelning på 14-11. En omröstning om att avsluta debatten om nomineringen lyckades inte få de erforderliga 60 rösterna den 14 februari. Han vann till sist sin utnämning med röstsiffrorna 58 mot 41, han fick det största antal "nej" röster någon utrikesminister någonsin fått (George C. Marshall från 1950 kommer på en avlägsen andra plats med 11 nej röster). Och denne bifigur, som till och med motsatt sig ekonomiska sanktioner mot Iran, denne förvirrade kandidat som förväxlade förebyggande med kontroll, en politiker som karaktäriserats av Senator Lindsey Graham (Republikan från South Carolina) som "den mest fientligt inställda utrikesministern till Israel i vår nations historia" - ja han tillträdde den 27 februari.

Den enormt stora Walter E. Washington Convention Center där AIPACs konferenser hålls.

När AIPAC håller sin årliga konferens den 3-5 mars i Washington, vad de kallar för "den största samlingen av pro-israeliska rörelser" (på förra årets möte var det fler än 13 000 deltagare), är det svårt att inte dra slutsatsen att den omtalade Israellobbyn har fokuserat så intensivt på tillgänglighet, procedurer, goodwill och hövlighet att man gjort sig själva irrelevanta för de mest angelägna frågorna som Israel står inför - Iran och relationen till USA.

Ja AIPAC förblir en kraft att räkna med när det gäller mindre frågor; till exempel så vann de en uppseendeväckande 100-0 seger över Obama-administrationen i december 2011 när det gällde sanktioner mot Iran. Men (ända sedan AWACS-striden 1981) har man noggrant undvikit att reta upp presidenten när det gäller den högst profilerade frågan, den som mest hotar Israel. Som ett resultat har man kastrerat sig själv och förmodligen förlorat debatten om politiken gentemot Iran.

Obama och Hagel-eran behöver det gamla robusta AIPAC.

Uppdatering 6 mars 2013: Jag utforskar nyanserna i detta ämne i "The Hagelian Dialectic."

Uppdatering 8 september 2013: Times of Israel har publicerat "Ett öppet brev till AIPAC från en frustrerad vän" som är betydligt mer svidande än min kritik från ett halvår sedan. Neil Lazarus skriver om AIPACs beredvillighet att stödja Barack Obama i hans förberedelser med att angripa den syriska regeringen för dess användning av kemiska vapen att man

helt och fullt ställt sig på den kortsiktiga om än ofarliga politikens sida. AIPAC har blivit för Obama vad Hizbollah är för Syrien. En blind anhängare av ett krig som kan få regionen att flamma upp. AIPAC kanske skulle byta namn till OPAC; Obamas Public Affairs Committee. När det gäller Syrien representerar de helt klart inte Israels intressen. …

genom att stödja Obamas Syrienpolitik kommer många att ge Israel skulden för att ha dragit in USA i ytterligare ett krig istället för en lobbyistgrupp som har gått över gränsen.