Stater som Irak och Syrien har upplösts, kristna och staten Israel attackeras, Turkiet stödjer ISIS-terrorister. Historikern Daniel Pipes diskuterar Mellanösterns utmaningar. (OBS denna intervju ägde rum den 21 juli 2014)
Hur kan vi förklara ISIS plötsliga uppdykande i Irak och dess till synes enkla segrar?
Många faktorer bidrar till att förklara denna chockerande utveckling: De syriska och irakiska regeringarnas förtryck av deras sunnimuslimska folkgrupper; ISIS briljanta ledarskap; stöd från Turkiet och Qatar; och olagligheten hos en stat skapad av USA och dess allierade. Utöver dessa specifika punkter så känner sunniaraber, shia-araber och kurder från Irak större samhörighet med sina egna samhällen än med en centralregering som har kämpat med svaga allianser sedan dess tillkomst i efterdyningarna av Första Världskriget och nu, slutligen, faller sönder.
Är det inte förvånande att en stor del av Iraks sunnibefolkning skulle välja den mest extrema jihadistmakten som sin röst, i synnerhet med tanke på dess sekulära förflutna under Ba'ath-regimen?
Jo det är överraskande – och det är en av de många nya överraskningarna. Det är också ganska förutsägbart att den sunnimuslimska befolkningen, när de upplever hur det är att leva under ISIS, kommer att avvisa det. För tillfället anser de att islamismen är attraktiv; vänta tills de får uppleva mer av det. Det mest spektakulära exemplet på denna insikt var Egypten under åren 2012-13, men vi har också sett detta fenomen i Tunisien, Libyen, Sudan och Iran.
Vilken roll spelar den turkiska regeringen i denna konflikt?
De är ISIS främsta uppbackare. Utan turkiskt stöd skulle ISIS inte vara där de är. Qatar är viktigt också, som en viktig källa för ekonomiskt stöd, men Turkiet tillhandahåller mer än så: vapen, fristad, träning och medicinsk hjälp. Det finns till och med rapporter om pensionerade turkiska soldater som tjänstgör i ISIS.
Men varför skulle den turkiska regeringen överhuvudtaget ha något intresse av att uppmuntra problem längs sin egen gräns?
Erdoğan hade så nära personliga relationer med Bashar al-Assad att han och hans fru semestrade med familjen Assad. När problemen började i början på 2011 så gav Erdoğan Assad (bra) råd om hur han skulle reagera. Men Assad avvisade Erdoğans åsikter och Erdoğan, som har en labil personlighet, svarade med stor ilska. Sedan dess har Erdoğan gjort allt för att störta Assad-regimen, inklusive stöd till ISIS.
 Bästa vänner: 2009 när familjerna Erdoğan och Assad semestrade tillsammans i Turkiet. |
Så det helar handlar om fåfängan hos en man?
Till stora delar, ja. Erdoğan dominerar turkisk politik. I synnerhet sedan valet 2011, har han gjort som han vill.
Tror du att president Obama – eller för den delen vem som helst som har makten – har någon plan för att stoppa jihadiststyrkorna i Irak och Syrien?
Jag ser ingen plan. Västerländska regeringar skickar vapen med förhoppningen att dessa går till de bättre – eller mindre dåliga – elementen i Syrien, men det utgör knappast en plan.
Vissa personer rekommenderar att man beväpnar kurderna, den mest sekulära och moderata makten i Syrien. Övervägs detta alternativ i Washington?
Ja, det är en bra idé och den har funnits med i beräkningarna i några år. Men det har aldrig varit den officiella amerikanska politiken och skulle kräva en större förändring.
I Europa, Syd- och Centralasien och Afrika har gränser ändrats och nya stater har vuxit fram under de senaste 25 åren. Bör amerikanska och europeiska politiker erkänna att Mellanösterns karta också skulle kunna omformas?
Mellanöstern håller på att omformas. Det finns inget Syrien, det finns inget Irak och det finns nästan inga gränser mellan Libanon och Iran. Kurdiska autonoma regioner existerar i både norra Irak och nordöstra Syrien. Västerländsk politik måste verkligen anpassa sig till den nya realiteten på marken.
Varför är det så svårt att erkänna realiteten?
Det är typiskt för regeringar att agera konservativt och föredra stabilitet framför förändringar av något slag. Det var samma sak med Sovjetunionen; George H. W. Bush höll ett berömt tal i Kiev 1991 där han uppmanade ukrainarna att inte lämna Sovjetunionen. Att hålla saker stabila är en naturlig reaktion.
Men när det gällde Jugoslavien så uppmuntrade Tyskland och den Europeiska Unionen 1991 Slovenien och Kroatien att bryta sig ur. År 1999 gick NATO i krig för ett självständigt Kosovo.
Ja men dessa är undantagen som delvis beror på det faktum att det var instabilitet inom Europa. Syrien och Irak skulle också kunna bli undantag, men det finns ingen anledning att förvänta sig denna förändring.
Hur troligt är det att kurderna i Irak – och kanske i Syrien – kommer att få någon form av självständig stat?
Det är sannolikt. Kurderna är praktiskt taget självständiga i Irak, de har kommit fram i Syrien och de i Turkiet är strax bakom. En dag kanske även kurderna i Iran blir självständiga.
Framväxten av Kurdistan får långtgående regionala konsekvenser. Detta är den första större förändringen av gränsdragningen i Mellanöstern sedan efterdyningarna av Första världskriget. Mellanöstern låg i stort sett i dvala fram tills 1914, därefter kom ett decennium av extraordinära förändringar, som Mellanöstern på många sätt fortfarande håller på att reda ut: Sykes-Picot-avtalet, Balfourdeklarationen, San Remo-avtalet och skapandet av nästan varje modern stat. Alla dessa oavslutade angelägenheter från nästan hundra år sedan tas nu äntligen upp till behandling.
 Sir Mark Sykes (vänster) och François Georges-Picot utformade ett avtal 1916 som lade grunden för Mellanösterns gränser. |
När frågan om en kurdisk stat tidigare tagits upp har den vanligtvis avvisats med motiveringen att Turkiet aldrig skulle tillåta det. Nu sträcker Turkiet ut handen till kurderna i Irak. För några veckor sedan transporterades kurdisk olja för första gången genom en turkisk pipeline till Medelhavet. Varför denna politiska förändring?
Ankara har verkligen fundamentalt ändrat uppfattning. Deras vägledande politik har varit att avskräcka alla tecken på kurdisk nationalism, överallt, av rädsla för att detta skulle ge genklang i Turkiet och potentiellt upplösa den turkiska staten som vi känner den. Detta synsätt förändrades nyligen av flera skäl: spänningar mellan Ankara och Baghdad; det turkiska AKP-partiets försök att vinna kurdiskt stöd i valet och den turkiska insikten av fördelarna med vänligt inställda och undergivna autonoma kurdiska statsbildningar i Irak och Syrien.
Saudiarabien har just utplacerat 30 000 soldater längs gränsen med Irak. Finns det en risk för att detta sprider sig?
Ja. Trots att det saudiska kungadömets legitimitet vilar på Koranen och en synnerligen strikt tolkning av islam så avvisar ISIS den saudiska monarkin som inte tillräckligt islamisk. Därför utgör ISIS ett hot mot saudisk legitimitet, mot dess kontroll av de islamiska heliga platserna, mot deras oljeresurser – faktiskt mot allting saudiskt. Jag skulle vilja gå längre; trots ISIS iver att kontrollera Syrien och Irak så är det Medina och Mecka som är deras slutmål.
Finns det risk för att den förtryckta shiagruppen i Saudiaraben skulle kunna försöka utnyttja denna situation för att skapa mer problem för den saudiske kungen?
Det skulle förvåna mig. Oavsett hur svåra omständigheterna är för shiamuslimerna i Saudiarabien så är ISIS-styre än värre. Jag tror inte detta är tillfället för dem att revoltera mot den saudiska monarkin.
I Turkiet kandiderar Premiärminister Erdoğan till president. Teoretiskt så har presidenten mindre makt än premiärministern. Betyder detta att han kommer att bli mindre mäktig?
Det står klart att om Erdoğan blir president så kommer han inte att nöja sig med det ämbetets traditionella, begränsade makt. Vidare så kan vi anta att han kommer att utöva påtryckningar för att kontrollera sin efterträdare på premiärministerposten. Dennas förändring gör inte slut på Erdoğans envälde utan kommer istället att utvidga det i ny form. Putin-Medvedev-jämförelsen är användbar; precis som Putin dominerade Ryssland oavsett vilken position han hade så kommer Erdoğan att dominera i Turkiet.
Det talas om en spricka eller till och med ett "krig" mellan Erdoğan och den islamistiska Gülen-rörelsen.
Ja det pågår ett politiskt krig. De två hade ett nära samarbete i omkring 12 år, de kompletterade varandra. Erdoğan och AKP fokuserade på politik medan Gülen hade hand om kultur, utbildning, media, säkerhetstjänsten och polisväsendet. Detta fungerade bra tills 2010 när de blev mindre oroliga för risken av en militärkupp; vid den tiden blev de första skillnaderna mellan dem uppenbara för allmänheten. Sedan dess har de två sidorna blivit verkliga fiender. De är överens i de flesta frågor men är rivaler om makten. Erdoğan attackeras inte framförallt från sekulära, militären, liberaler eller kurder – utan från sin gamla partner Gülen. De kan mycket väl fortsätta med sin konflikt tills en av dem förgörs.
Men om man ser på andra länder i Mellanöstern eller Asien så ser vi att de grupper vars ledare är i exil sällan blir ett hot mot regimen (med undantag för Khomeini). Hur kan Gülen-rörelsen vara så mäktig med tanke på att Gülen är bosatt i Pennsylvania?
Gülen gjorde karriär i Turkiet innan han flydde till USA 1998, och han har fortfarande oerhört många anhängare där, kanske så många som fem miljoner. Dessutom har hans Hizmet-rörelse stort inflytande inom säkerhetstjänsterna och polisväsendet. Det finns ingen jämförbar organisation någonstans; den är unik.
Den förment sista omgången av kärnvapenförhandlingar mellan Iran och P5+1 pågår. Hur skulle du sammanfatta vad som uppnåtts hittills?
Iranierna har varit framgångrika när det gäller att övertyga P5+1 att acceptera deras viktigaste krav. Och nu ställer de ännu fler krav, inklusive 190 000 centrifuger. De har krävt så mycket att även de tillmötesgående P5+1 är tveksamma till att ge efter för de iranska kraven. Det är oklart vad det är som exakt styr dessa krav. De kan mycket väl ha dragit slutsatsen att Västvärlden är så svag att man kommer att acceptera även dessa extrema villkor.
De än gång så levande kristna församlingarna i Irak och Syrien står inför utrotning. Har man i Washington diskuterat vad som kan göras åt detta?
Den amerikanska allmänheten och dess representanter i kongressen är mycket bekymrade över detta, Obama-administrationen är mycket mindre bekymrad. En republikansk president skulle hantera detta problem betydligt mer aggressivt.
Hamas har startat ett nytt terrorkrig mot Israel. Varför nu?
Det finns rimliga förklaringar. Det finns andra också: Krig får stöd i Gaza. Hamas vill ställa till problem för Mahmoud Abbas och den Palestinska Myndigheten. Man vill skapa spänningar i Israel, i synnerhet i ett försök att inspirera israeliska araber till att göra uppror. (Kom ihåg att det nuvarande våldet började med kidnappningen av tre israeliska tonåringar och endast en dag senare började Hamas med sin nuvarande missilbeskjutning av Israel). Hamas kan också vilja få mer pengar från Iran och rekrytera fler självmordsbombare.
Vi bör notera att detta inte är ett historiskt sett normalt krig. Traditionellt har det viktigaste varit en militärseger men så är inte fallet här. Det är uppenbart att Israel kommer att vinna på slagfältet. Detta är därför inte huvudfrågan, den är istället politisk: Använder Israel befogade metoder? Använder man proportionerligt våld? Beter man sig i enlighet med internationell rätt? Följer man krigslagarna? Fokus ligger inte längre på att vinna eller förlora utan på uppfattningen om hur striden utkämpas. Det är här Hamas hoppas vinna: Man försöker provocera israelerna till att döda oskyldiga kvinnor och barn, åskådare och civila, så att kritiken av Israel växer: FN-resolutioner, EU-sanktioner, demonstrationer på gatorna i Väst och så vidare. Det handlar om att vinna det politiska – eller om man vill, PR-kriget.
 Bilder på påstått döda barn är mer kraftfulla för Hamas än raketer eller tunnlar. |
Hur kan Israel vinna kriget om säkerhet för sina medborgare och se till att Hamas och Islamiska Jihad inte längre kan skjuta några raketer? Är ett sådant fredligt scenario ens tänkbart?
Ja det är det – om Israel återtar full kontroll över Gaza och återgår till status quo ante före Gaza-Jericho-överenskommelsen från 1994. Israels försvarsmakt kan uppnå detta men det israeliska politiska ledarskapet vill inte det. Man föredrar att styra över mindre av Gaza, inte mer av det. Man vill inte ockupera, bli mer involverade, vara ansvariga för säkerheten och försörjningen av en fientlig befolkning. Därför är ett återvändande till Gaza ungefär det sista israelerna ser fram emot att göra.
Vad är lösningen på kriget som Hamas har inlett?
Den lösning jag föredrar är att den egyptiska regeringen återtar ansvaret för Gaza, vilket var fallet mellan 1949-1967. Det nästbästa är för Egypten att hermetiskt tillsluta Gazas gränser för att på så sätt förhindra att vapen når Hamas.
