Befolkningsförändringar till följd av Syriens fyra år långa inbördeskrig har grundligt förändrat Syrien och dess tre arabisktalande grannar: Irak, Libanon och Jordanien. (Turkiet och Israel har också förändrats, men i mindre utsträckning.) Ironiskt nog, bland all tragedi och förskräckelse, i takt med att befolkningarna anpassar sig till de brutala kraven på modern nationalism, så blir alla fyra länder mer och och mer stabila. Detta beror på att striderna har drivit folk att flytta från etnisk minoritetsstatus till etnisk majoritetsstatus, vilket uppmuntrar likasinnade att leva med likasinnade.
Innan vi tittar på varje land, lite bakgrund:
Först, tillsammans med Balkan så innehåller Mellanöstern den mest komplexa och oroliga etniska, religiösa, språkliga och nationella blandningen i världen. Det är en plats där gränsöverskridande allianser i stor utsträckning komplicerar lokal politik. Balkan startade det Första världskriget och Mellanöstern kan mycket väl tända gnistan för Tredje världskriget.
För det andra, de historiska spänningarna mellan de två största muslimska sekterna, Sunnitiska och Shi'itiska, hade i stort sett avtagit när Ayatollah Khomeini kom till makten 1979. Pådriven av Teherans aggression har de sedan dess blossat upp på nytt.
 Det brutala åttaåriga kriget, 1980-1988, mellan Iran och Irak gjorde mycket för att förvärra fientligheterna mellan Sunni och Shia. |
För det tredje så ignorerade de imperialistiska europeiska makterna nästan helt identiteten hos de folk som levde i Mellanöstern när de drog upp de flesta av regionens gränser. Istället fokuserade de på floder, hamnar och andra resurser som tjänade deras ekonomiska intressen. Resultatet är dagens virrvarr av de något slumpmässigt definierade länderna (t ex. Jordanien).
Slutligen så var kurderna de största förlorarna för hundra år sedan; de saknade intellektuella som kunde föra deras talan, de fann sig själva fördelade bland fyra olika länder och förföljda i alla. Idag organiserar de sig för självständighet.
För att återgå till Syrien och dess arabiska grannar (och vi använder oss av Pinhas Inbaris "Demografiska omvälvningar: Hur det syriska kriget omformar regionen") "Demographic Upheaval: How the Syrian War is Reshaping the Region"):
Syrien och Irak har genomgått en påfallande likartad utveckling. Efter monstruösa diktatorers frånfälle 2002 och 2003 har de båda brutits upp i tre liknande etniska enheter – Shiitiska araber, Sunniaraber och Kurder. Teheran dominerar båda de shiitiska regimerna medan ett flertal stater med sunnitisk majoritet (Turkiet, Saudiarabien, UAE, Qatar) stöder sunnirebellerna. Kurderna har dragit sig ur det arabiska inbördeskriget för att bygga upp sina egna autonoma områden. De en gång så ambitiösa diktaturerna klarar knappt av att upprätthålla en fungerande utrikespolitik. Dessutom har de hundra år gamla gränserna som mellan Syrien och Irak i stort sett försvunnit.
Syrien: Den del av Syrien som fortfarande styrs av Bashar al-Assad blir allt mer Shiitisk. Uppskattningsvis hälften av den syriska förkrigsbefolkningen på 22 miljoner har drivits från sina hem; av dem så kommer de 3 miljoner flyktingar, de flesta sunniter, som flydde landet troligen inte att återvända, både på grund av det fortsatta inbördeskriget och på grund av att Assadregimen återkallat deras medborgarskap. Regimen verkar också med vilje ha minskat sin kontroll över området nära gränsen till Jordanien för att uppmuntra sunniter att fly från Syrien. Rapporter visar att i ett annat knep för att öka den shiitiska befolkningen har man välkomnat och hjälpt omkring 500 000 irakiska shiiter att bosätta sig och gett vissa av dem syriskt medborgarskap.
 Bashar al-Assad måste ha varit en bättre ögonläkare än diktator. |
Irak: Det syriska inbördeskriget gav den Islamiska Staten (eller ISIS/ISIL) en möjlighet att flytta in i Irak och ta kontroll över städer som Fallujah and Mosul, vilket lett till en utflyttning av icke-sunniter (i synnerhet Shiiter och Yazider) och en omdaning av Irak efter etniska linjer. Med tanke på landets blandade befolkning, i synnerhet i Bagdadområdet, kommer det att ta flera år – kanske decennier – innan parterna reder ut det. Men processen verkar obevekelig.
Libanon: Sunniterna växer sig mäktigare och slår tillbaka mot det iranska inflytandet. De en miljon nya flyktingarna från Syrien utgör nu 20 procent av landets befolkning, ungefär en fördubbling av sunnisamhället. Även Hizbollah, den dominerande Shitiska organisationen i Libanon, försummar sina egna väljare och förlorar inhemskt inflytande genom att kämpa för Assadregimen i Syrien.
 Hizbollahmilisen i Syrien reducerar gruppens inflytande i sitt hemland, Libanon. |
Jordanien: Den senaste tidens tillströmning av syriska flyktingar följer på en tidigare våg av omkring en miljon irakiska flyktingar. Tillsammans har de två grupperna procentuellt minskat antalet palestinier i Jordanien till den nivå där de senare förmodligen inte längre utgör en majoritet av landets befolkning, en förändring som får stora politiska konsekvenser. Ett av dessa är att det minskar det potentiella palestinska hotet mot den Hashemitiska monarkin; ett annat är att de undergräver argumentet att Jordanien är Palestina som framförs av vissa israeler.
I korthet så urartar Irak och Syrien till sina väljares religiösöa och etniska delar, Libanon blir mer sunnitiskt och Jordanien mindre palestinskt. Hur fruktansvärt den mänskliga kostnaden för det syriska inbördeskriget än är så gör dess långsiktiga effekter dock Mellanöstern till en mindre lättantändlig plats, en som mindre sannolikt kommer att utlösa Tredje världskriget.
