ABU DHABI – I en region med inbördeskrig (Syrien, Jemen, Libyen), hårdnande diktaturer (Turkiet, Egypten), kärnvapenuppbyggnad (Iran) och potentiell vattenkatastrof (Irak), var i Mellanöstern bortsett från Israel kan man finna ett bekvämt liv? Något överraskande kanske i Förenade Arabemiraten, ett land i Persiska Viken.
Trots landets många utmaningar – närheten till Iran och Irak, nästan inget naturligt sötvatten, oljepriser som faller, en befolkning som till åtta niondelar är utländsk, våldsamma islamister som ligger på lur – så lever dess 10 miljoner invånare bra.
Två grundläggande sakförhållanden skapar förutsättningarna för detta. För det första är Förenade Arabemiraten i den unika positionen att (tillsammans med Schweiz) vara ett land som styrs av kommittéer, dessa är unika: de sju härskarna från de sju individuella emiraten. Vidare så tillhör dessa härskare stora och inflytelserika familjer. Denna kombination gör det svårt för en individ att dominera landet eller regera som en narcissist. Samtidigt har varje regent (i synnerhet emiren av Dubai) stor handlingsfrihet inom sin egen domän, vilket ger varje emirat en distinkt karaktär.
 Logotypen med de sju härskarna på Förenade Arabemiratens nationaldag 2015. |
För det andra så innebär förbundet mellan de styrande och de styrda att de förstnämnda får stor auktoritet i utbyte mot att de tillhandahåller stabilitet och välstånd. Som i andra monarkier i Persiska Viken (med det lilla undantaget Kuwait) har en kombination av stamförflutet och nutida oljerikedomar skapat ett samhälle där det vanliga politiska givandet och tagandet knappast existerar, det har ersatts av en allomfattande paternalism som håller samman makten hos en regering som inte är beroende av skydd från någon stamhövding. Istället för demokrati håller de styrande soaréer som är öppna för alla.
Paternalism innebär enkla regler: Utmana inte de styrande. Försök aldrig inskränka deras makt. Uppvisa en värdig fasad utåt och var diskret. Resultatet är ett samhälle som fokuserar på familj och sociala relationer, köpcentrum, underhållning, resor och andra oskyldiga nöjen för barn, familjer och par. Erotik, irritation och radikalism är ovälkommet. Nyhetsrapporteringen från Förenade Arabemiraten är oftast intetsägande och handlar om emirernas möten, fluktuationer i oljepriset, öppnandet av butiker, stängning av broar, bönetider och sportresultat. Det vräkiga Atlantis Hotel i Dubai påminner om Las Vegas, förutom att spel, alkohol och prostitution i varierande grad är olagligt. Global Village, också i Dubai, känns som en Disneyland spinoff.
 Dubais Global Village känns som en Disneyland spinoff. |
Invånarna (såväl medborgare som utlänningar) får i stort sett sköta sig själva. Politiska diskussioner, politiska ideologier, alkohol, droger, sex – ignoreras alla på villkor att man är försiktig och aldrig hotar den allmänna ordningen. Övervakningskameror finns överallt men videoupptagningar granskas endast när det finns särskilda skäl.
Även om systemet för det mesta fungerar så känns det begränsande för utlänningar som är vana vid ståhejet i en fri politisk marknad, maximalt självförverkligande och rätten att ifrågasätta sedvänjor. De som vill röra sig utanför Emiratens gränser rekommenderas att bosätta sig någon annanstans eftersom straffen kan vara skrämmande hårda.
Två exempel: Ett brittiskt par som träffades på en allt-du-kan-dricka champagne brunch vandrade oklokt iväg till en strand för att hångla (deras version) eller ha samlag (regeringens version). De fann sig snart i ett påtvingat äktenskap, bötfällda, de fick mentala problem, ett tremånaders fängelsestraff och utvisades sedan. En australiensisk kvinna som blev irriterad på en bil som tog upp två parkeringsplatser för handikappade var tillräckligt förtrogen med Emiratens regler för att skymma registreringsskylten på fotografiet innan hon postade det på Facebook; trots detta så klagade ägaren till det felande fordonet till myndigheterna på att han blivit förolämpad. De arresterade omedelbart den australiensiska kvinnan, kroppsvisiterade henne, dömde henne och fängslade henne, sedan utvisade de henne.
 Michelle Palmer och Vince Acors, utanför stranden. |
Värre är att den styrande familjen kan missköta sig ostraffat. Issa bin Zayed Al Nahyan, bror till härskaren av Abu Dhabi, videofilmade sig själv när han sadistiskt torterade och nästan mördade en afghansk köpman som han anklagade för att ha lurat honom på $5000. Men – till skillnad från den australiensiska kvinnan – blev det inga konsekvenser för Issa eftersom inrikesministern, en annan bror, ordnade så att han befanns vara oskyldig.
Lyckligtvis, på grund av sociala begränsningar, är denna typ av förfall ganska ovanlig i Förenade Arabemiraten. Jämfört med de flesta länder i Mellanöstern har Emiraten funnit en formel för framgång. Kommittéstyre har sina begränsningar men jämfört med diktatorerna som dominerar de närliggande länderna ser det ganska bra ut. Hyckleri är inte charmigt men det är bättre än det religiösa förtryck som finns i grannlandet Saudiarabien.
Min slutsats är försiktig. Oavsett Förenade Arabemiratens fel och brister, och de är många, påtryckningar för en mer demokratisk regering och ett friare samhälle riskerar att förstöra denna oas av lugn och öppna upp landet för det raseri som dominerar resten av regionen. Det är bättre att låta det vara och uppmuntra dess inflytande.
