Sykes-Picot-överenskommelsen som formade och snedvred det moderna Mellanöstern undertecknades för hundra år sedan, den 16 maj 1916. I den överenskommelsen uppdelade Mark Sykes för britterna och François Georges-Picot för fransmännen, även ryssarna deltog, en stor del av regionen i avvaktan på den mindre detaljen att de skulle besegra centralmakterna i Första världskriget.
Sykes-Picot (officiellt namn: the Asia Minor Agreement) är värt att komma ihåg eftersom dess djupgående två misstag riskerar att upprepas: det ena handlade om formen och det andra om innehållet.
 Mark Sykes (v) och François Georges-Picot (h). |
Form: Framförhandlat i hemlighet av det tre europeiska majestätiska makterna blev det den stora symbolen för europeiskt förräderi. Att de tre allierade makterna i hemlighet delade upp centrala Mellanöstern utan att konsultera invånarna där ledde föga förvånande till en våldsam reaktion (George Antonius skrev 1938: "chockerande dokument ... produkten av girighet när den är som sämst ... ett häpnadsväckande stycke dubbelspel"). Sykes-Picot lade grunden för spridningen av en konspirationsmentalitet som fick de mest långtgående konsekvenser som någonsin drabbat regionen.
Sykes-Picot skapade en skräck för utländsk intervention som förklarar den fortfarande utbredda förkärleken för att uppfatta inbillade dolda orsaker framför uppenbara sådana. Det som 1916 verkade vara en smart uppdelning av territorium bland allierade visade sig lägga grunden till ett århundrade av misstro, rädsla, extremism, våldsamheter och instabilitet. Sykes-Picot bidrog rejält till att göra Mellanöstern till den sjuka region den är idag.
Innehåll: Enkelt uttryckt fick Frankrike Syrien och Libanon, Storbritannien fick Palestina och Irak. Men det var operativt inte så enkelt eftersom gränser, förvaltningar och konkurerande anspråk behövde utarbetas. Till exempel så förstörde franska styrkor det skenbara kungadömet Syrien. En vacker eftermiddag trollade Winston Churchill fram det land som vi idag känner som Jordanien. Efter påtryckningar från libanesiska katoliker utökade den franska regeringen Libanons storlek på bekostnad av Syrien.
Men den största frågan var förstås konrollen av det Heliga Landet eller Palestina, ett problem som komplicerades av att London hade lovat ungefär detta område till både araberna (i korrespondens med McMahon-Hussein i januari 1916) och sionisterna (i Balfourdeklarationen i november 1917). Det visade sig att London inte bara hade sålt samma område två gånger utan också lurat både araber och judar genom att arrangera (i Sykes-Picot) att själva behålla kontrollen av området.
 Kartan som åtföljde Sykes-Picot-avtalet. |
När vi idag ett sekel senare ser tillbaka ser vi att Sykes-Picot fick ett i det närmaste enbart skadligt inflytande utan några försonande kvaliteter. Det lade grunden för de framtida skurkstaterna Syrien och Irak, det libanesiska inbördeskriget, och det förvärrade den arabisk-israeliska konflikten.
På sitt hundraårsjubileum verkar Sykes-Picot centrala prestation, skapandet av de syriska och irakiska staterna, ligga i spillror. I en förvånande parallell har de båda snabbt urartat från Hafez al-Assad och Saddam Husseins allsmäktiga totalitarism till tre mikrostater. Båda har en iranskstödd, shiitisk-orienterad centralregering; en turkisk- och saudiskstödd opposition; och en amerikansk- och ryskstödd kurdisk styrka.
 Iraks Saddam Hussein (v) och Syriens Hafez al-Assad (h) 1979. |
Den Islamiska Staten (eller ISIS, ISIL, Daesh) proklamerade "slutet på Sykes-Picot" när de eliminerade gränsposteringar längs den syrisk-irakiska gränsen; ändå ser många bedömare, inklusive jag själv, splittringen av dessa två skurkstater till sex ministater trots allt som en bra sak eftersom de små staterna är mer homogena och mindre mäktiga än de tidigare regimerna.
Sykes-Picot har lärt oss en läxa för framtiden, en enkel och viktig sådan: främmande makter får inte försöka att ensidigt avgöra ödet för avlägsna regioner och i synnerhet inte i smyg. Detta kanske låter som ett föråldrat eller uppenbart råd men i en tid av söderfallande stater och anarki kan makterna återigen finna det frestande att ta saken i egna händer, som de gjorde i Libyen 2011 där deras intervention misslyckades kapitalt. Liknande insatser skulle kunna ske i Syrien, Irak och Jemen. Utöver dessa konflikter har Michael Bernstam från Hoover Institution pläderat för en bredare omritning av regionens "föråldrade, konstgjorda karta".
Nej. Hellre än att försöka påtvinga svaga, anarkistiska regioner sin vilja bör makterna hålla sig i bakgrunden och påminna lokalbefolkning om deras eget behov av att ta ansvar. Hellre än att behandlar människor i Mellanöstern som eviga barn bör utomstående se dem som vuxna och hjälpa dem att lyckas. Endast på detta sätt kommer med tiden det instabila, brutala, misslyckade Mellanöstern att utvecklas till någonting bättre. Endast på detta sätt kan man övervinna Sykes-Picots skamliga arv.
