Avskrift
Hej. Jag heter Daniel Pipes och jag skulle vilja spekulera om Europas framtid. Jag kan se tre väldigt sannolika möjligheter.
Den ena som rör Islam är att alla kommer överens, allt är bra, framtida generationer är bättre än de nuvarande generationerna och det finns inga större problem. Jag tror inte att detta är sannolikt trots att det är arbetshypotesen för regeringar och mer allmänt för etablissemanget: saker och ting kommer att lösa sig, vi tar oss igenom, det blir bra till slut.
Men det finns två andra möjligheter som är mycket mer troliga.
En är att uppgången av Islam, muslimer, Sharia, minareter, Koranen, islamiska traditioner kommer att fortsätta på samma sätt som under de senaste 60 åren. Sedan 1955 och det ursprungliga avtalet mellan de tyska och turkiska regeringarna har det varit en ständig ökning av allting muslimskt och islamskt. Ett möjligt resultat är en vidare extrapolering i en avlägsen framtid att muslimerna tar över Europa. Europa blir en förlängning av Nordafrika. Man får Londonistan och den Islamiska republiken Frankrike och så vidare.
Europa går från att vara en huvudsakligen kristen kontinent till att vara en huvudsakligen muslimsk kontinent. Detta stöds av de låga födelsetalen bland infödda européer och naturligtvis av det stora antal muslimer som kommer och troligen kommer fortsätta att komma. I Europas närhet, på andra sidan Medelhavet och inte särskilt långt från det är tillståndet dåligt. Länder som Egypten och Jemen skulle mycket väl kunna frambringa miljoner och tiotals miljoner flyktingar. Så det är en framtidsutsikt – att islamiseringen av Europa fortsätter i snabb takt, Europa blir Eurabia.
Men det finns ett annat alternativ, ett som jag uppriktigt sagt tror är mer troligt, det är att européerna säger "Nej, vi har fått nog, vi gillar inte det här". Inhemska, infödda icke-muslimska européer utgör fortfarande omkring 95 procent av befolkningen och skulle de säga nej så blir det nej.
Det finns skäl att tro att detta motstånd växer: det började senare än den muslimska invandringen i mitten på 1950-talet. Det började skulle jag säga med Rushdie-affären 1989 och den fortskrider snabbt. Man kan se det i opinionsundersökningar. Man kan se det i val. Det mest slående var det österrikiska presidentvalet i maj där resultatet blev femtio-femtio. Det kommer att upprepas men det viktigaste var de femtio procent av rösterna som den antimuslimska, anti-islamiska, anti-invandringskandidaten fick. (Segermarginalen var) 30 000 röster och det kommer att bli en omräkning, så det var verkligen femtio-femtio.
Denna form av upprorspartier mot Islam – nationalistiskt, mot sharia, som vill stödja och utöka nationella traditioner – är på uppgång i många länder runt om i Västeuropa där det finns ett stort antal muslimer, i länder som Frankrike, Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Norge, Danmark, Sverige, Finland. Över hela linjen ser man hur siffrorna stiger från ensiffriga tal till tvåsiffriga tal, 20-30 procent och i Österrike nu till och med 50 procent.
Jag tror detta är en indikation på vad vi kan förvänta oss i framtiden. (Även) i Östeuropa där det inte finns någon stor muslimsk befolkning ser man regeringar och partier, som i Ungern och i Grekland, som är högljutt antimuslimska. Så jag förutspår att det är troligare att en anti-islamisk våg tar makten än att de infödda européerna tyst accepterar islamiseringen av kontinenten.
Det kommer inte att bli en vacker syn. Dessa partier är råa. I många fall är de ganska extrema. De kan vara benägna att ta till våld. De kommer att rubba den pågående anpassningen, så det kommer att bli en tuff period. Det kommer inte att bli ett simpelt avståndstagande – det kommer att bli otäckt.
För att uttrycka det i vidare termer, Pax Americana, den aldrig tidigare skådade fred som Europa har haft sedan 1945 under överinseende av USA, håller på att falla i bitar och Europa har svåra tider framför sig.
Detta är Daniel Pipes, för nuvarande i Jerusalem.
