STOCKHOLM, Sverige – När man besöker övervägande muslimska förorter som växer fram i nästan alla nordeuropeiska städer finns det en fråga som man hela tiden ställer sig: Varför har några av de rikaste, mest utbildade, mest sekulära, lugnaste och mest homogena länderna i världen villigt öppnat sina dörrar för praktiskt taget alla migranter från de fattigaste, minst moderna, mest religiösa och minst stabila länderna?
Andra frågor man ställer sig är: Varför har de övervägande kristna länderna beslutat sig för att ta in mestadels muslimska invandrare? Varför ignorerar och smädar så många etablerade politiker, framförallt Tysklands Angela Merkel, de som i allt högre grad oroar sig för att denna invandring permanent förändrar Europa? Varför faller det på de svagare Visegrád-länderna i Östeuropa att uttrycka ett patriotiskt avvisande av detta fenomen? Vad kommer invandringen att leda till?
 En skylt på Centralstationen i Köpenhamn i oktober talar om att man temporärt upphäver det gränslösa Schengenområdet. (Foto: Daniel Pipes) |
Det finns inte ett enda svar som gäller för flera länder; men av de många faktorer (såsom sekularisering) bakom denna historiska, aldrig tidigare skådade acceptans av främmande folk, finns det ett som står ut som det mest avgörande: en västeuropeisk skuldkänsla.
För många utbildade västeuropéer handlar deras civilisation mindre om vetenskapliga framsteg, aldrig tidigare skådade nivåer av välstånd och uppnåendet av unika mänskliga rättigheter och istället mer om kolonialism, rasism och fascism. Den brutala franska erövringen av Algeriet, det unikt ondskefulla tyska folkmordet på judar och arvet av extrem nationalism gör att många européer, enligt den franske akademikern Pascal Bruckners analys, ser sig själva som "den sjuke mannen på planeten" som är ansvarig för alla globala problem från fattigdom till miljöskövling; "den vite mannen har sått sorg och fördärv varhelst han har varit. Välstånd antyder rån, ljus hud ger uttryck för synd".
 The Washington Times illustration för denna artikel. |
Bruckner kallar detta för "tyranniets skuld" och jag stötte på en del färggranna uttryck för sådant självhat under mina resor nyligen. En fransk katolsk präst uttryckte ånger över kyrkans historia. En konservativ tysk akademiker föredrog syrier och irakier framför sina tyska kolleger. En svensk reseguide förringade andra svenskar och hoppades att han inte skulle uppfattas som en.
Faktum är att många européer känner att deras skuldkänsla gör dem överlägsna; ju mer de ogillar sig själva desto mer kråmar de sig – denna märkliga blandning av självförakt och moralisk överlägsenhet får bland annat som konsekvens att de är ovilliga att lägga den tid och pengar som krävs för att få barn. "Europa tappar tron på sig själv och födelsetalen rasar" säger den irländske forskaren William Reville.
Den katastrofala nedgången av födslar har skapat en existentiell demografisk kris. Kvinnor i EU föder sedan 2014 endast 1,58 barn per kvinna, kontinenten saknar avkommor för att ersätta sig själva; över tiden kommer denna betydligt lägre ersättningsnivå att innebära en brant nedgång av antalet etniska portugiser, greker och andra. För att upprätthålla välfärdsstaten och pensionssystemet måste man importera utlänningar.
 De sammanlagda födelsetalen för europeiska kvinnor sedan 2014. (Källa: Eurostat) |
Dessa två drivkrafter i kombination – att sona sin skuld och att ersätta icke-existerande barn – uppmuntrar till en massiv tillströmning av icke-västerländska människor, vad den franske författaren Renaud Camus kallar "den stora ersättningen". Sydostasiater i Storbritannien, nordafrikaner i Frankrike och turkar i Tyskland plus somalier, palestinier, kurder och afghaner överallt kan hävda sin oskuld i Europas historiska synder samtidigt som de erbjuder en möjlighet till arbetskraft för att stödja ekonomin. Som den amerikanska författaren Mark Steyn uttrycker det: "Islam är nu huvudleverantör av nya européer".
Etablissemanget, eller vad jag kallar de 6 (politiker, polis, åklagare, press, akademiker och präster) insisterar i allmänhet på att allting kommer att gå bra: kurder kommer att bli produktiva arbetare, somalierna fina medborgare och det islamistiska problemet kommer att försvinna.
Det är teorin och ibland fungerar det. Alltför ofta distanserar sig dock muslimska invandrare från kulturen i deras nya europeiska hem eller avvisar den, vilket bäst visar sig i könsförhållanden; vissa attackerar våldsamt icke-muslimer. Alltför ofta saknar de också den kompetens eller nödvändiga incitament för att arbeta hårt och de blir istället en ekonomisk börda.
 En skylt i Amsterdam varnar rånare att de kommer att DNA-sprayas för att kunna identifieras. (Foto: Daniel Pipes) |
Inflödet av icke-integrerande muslimer väcker den grundläggande frågan om huruvida Europas civilisation från förra milleniet kan överleva. Kommer England att blir Londonistan och Frankrike en islamisk republik? Etablissemanget hudflänger, avfärdar, fryser ut, undertrycker och till och med arresterar dem som tar upp dessa frågor, kallar dem nedsättande för högerextremister, rasister och nyfascister.
Icke desto mindre leder utsikterna till islamisering till att ett växande antal européer kämpar för sin traditionella livsstil. Ledare, inklusive sådana intellektuella som framlidna Oriana Fallaci och författaren Michel Houellebecq; politiker som Viktor Orbán, premiärminister i Ungern och Geert Wilders, ledare för det mest populära partiet i Nederländerna.
Anti-invandringspolitiska partier får normalt cirka 20 procent av rösterna. Och medan en samstämmighet har vuxit fram att deras dragningskraft kommer att stanna däromkring, de kanske når 30 procent, så skulle de mycket väl kunna fortsätta växa. Opinionsundersökningar visar att betydande majoriteter fruktar islam och vill stoppa och till och med vända effekterna av invandring, i synnerhet av muslimer. I ljuset av detta är det faktum att Norbert Hofer nyligen fick 50 procent av rösterna i Österrike ett potentiellt större genombrott.
 Madrasser på en gata i Paris i september 2016. (Foto: Daniel Pipes) |
Den största frågan som Europa står inför är vem, Etablissemanget eller befolkningen, som kommer att avgöra kontinentens framtid. Omfattningen av det islamistiska politiska våldet kommer troligen att avgöra detta: en stötvåg av högprofilerade massmord (såsom i Frankrike sedan januari 2015) lutar åt befolkningen; deras frånvaro gör att Etablissemanget kan behålla makten. Ironiskt nog kommer invandrarnas agerande att till stor del forma Europas öde.
