Många konservativa som en gång ansåg att Donald Trump var obehaglig har kommit att acceptera honom. Den mest kände var Mitt Romney som en gång skoningslöst kritiserade Trump för att vara ohederlig, "en bluff, en bedragare" och fördömde hans översitteri, girighet, skryt och kvinnoförakt. Efter presidentvalet har dock Romney hyllat Trump ("Jag ser fram emot den kommande administrationen") och hoppades få arbeta för honom.
 Donald Trump och Mitt Romney äter tillsammans. |
Denna förändring har inte begränsats till arbetssökanden. Den tillträdande presidentens många kvaliteter som konservativa en gång fördömde har försvunnit och blivit ett minne blott i så hög grad att påminna om dem är som att göra oanständiga ljud under en gudstjänst.
Istället är republikanerna på optimistiskt humör, även extatiska, de hyllar Trumps okonventionella stil och visar upp honom som den ende kandidat som kunde ha besegrat den föraktade Hillary Clinton. Som talespersonen för Representanthuset Paul Ryan sade "Trump hörde en röst ute i landet som ingen annan hörde", vilket gjorde det möjligt för honom att uppnå den "mest otroliga politiska bedrift" Ryan någonsin hade sett.
Jag personligen röstade inte för Trump men jag föredrog att han vann. Sedan valet är jag glad att se att han insett att som en utomstående i Washington så behöver han ministrar (med det oförklarliga undantaget av utrikesministern) som vet hur det går till. Jag är ännu mer nöjd med Trumps många utnämnda personer vilka är beredda att främja en konservativ dagordning, i synnerhet de som är beredda på att inte hålla med chefen.
 James Mattis och Mike Pence; ämnar de, kan de hålla Donald Trump i schack? |
James Mattis kommer att avsluta militärens sociala experiment och låta dem återgå till sitt krigsuppdrag. Jess Session kommer att konsekvent tillämpa lagstiftningen. Steven Mnuchin kommer att förenkla skattelagstiftningen. Tom Price kommer att upphäva Obamacare. Betsy DeVos kommer att fokusera på studenternas bästa snarare än lärarnas och byråkraternas. Andy Puzder kommer att skära bort regleringar som hindrar jobbtillväxt. John Kelly kommer att säkra gränserna. David Friedman kommer att återuppliva relationerna mellan USA och Israel.
Men två gigantiska invändningar kvarstår, båda har att göra med karaktär.
För det första, vad Trump ger kan han ta bort. Som en självgod person med enormt politiskt spelrum och ingen konsekvent ideologi skulle han av vilken som helst anledning eller ingen anledning alls kunna avskeda dessa värdiga ministrar och ersätta dem med teknokrater. Vad som är värre är att han fritt kan kasta av sig sin nuvarande konservativa riktning. Hans chefsstrateg Steve Bannon skröt en gång om att "vi skall bygga upp en helt ny politisk rörelse". Allt är relaterat till jobb. De konservativa kommer att bli galna". Trump själv har varnat för att inget han har specificerat hittills är bindande för honom: "Allt jag säger just nu – jag är inte president – allting är ett förslag. ... Jag är alltid flexibel i frågor".
 Steve Bannon lovade att "bygga upp en helt ny politisk rörelse" som kommer att göra de konservativa "galna". |
För det andra beror mycket på huruvida presidentämbetet tämjer Trump eller om han fortsätter i sina gamla banor. Colin Dueck från George Mason University antyder att Trump har en fastighetsbyggares övermod vilken antar maximalistiska retoriska positioner men som "inte egentligen tänker genomföra varje spontant uttalande". Kanske.
En de kvaliteter som upprörde så många amerikaner kvarstår och har faktiskt fått massiv upprättelse. Trump nådde det ultimata priset genom att förbli trogen mot sig själv: 70-åringar tenderar dessutom inte att förändra sig så mycket. Det är helt möjligt att han kommer att fortsätta att attackera individer och företag, bli besatt av missnöje, förolämpa pressen, göra översvallande vårdslösa eller felaktiga uttalanden, uppvisa trotsig okunnighet, delta i tvivelaktiga affärsuppgörelser, bli övermodigt processlysten och bedriva fullständigt inkonsekvent politik.
I bästa fall kommer Trump att bli till Barack Obama vad Ronald Reagan var till Jimmy Carter, ledaren för en nationell förnyelse av optimism och styrka. I värsta fall kommer hans personliga brister att leda till sociala spänningar, inre oroligheter, ekonomiska omvälvningar och krig. Jag är agnostiker, jag har ingen aning om vart landet är på väg. För mig liknar Amerika nu en monarki vars inkompetenta men förutsägbara kung har dött och en bråkig, labil son tar över.
När Trump blir president önskar jag honom lycka till, för hans skull och vår. Jag skall applådera när han gör något bra (samtalar med presidenten i Taiwan och bryter med årtionden av mögliga prejudikat) och fördöma när han gör något dåligt (hans "vårdslösa och bisarra" samtal med premiärministern i Pakistan). Jag kommer att bistå hans administration så gott jag kan samtidigt som jag håller mig på avstånd från den, jag tänker varken vara del av den eller någonsin be om ursäkt för den.
Trumps utnämningar har gett honom konservativ goodwill men hans karaktärsbrister leder till skepticism och oro. Låt honom nu bevisa att han är värdig den extraordinära position han snart kommer att inneha.
