Den 14 december publicerade Commentary Daniel Pipes senaste artikel om den Israelisk-arabiska konflikten, "Vägen till fred: israelisk seger, palestinskt nederlag". Artikeln är ett manifest för en förnyad politisk strategi för den mest seglivade konflikten sedan slutet på Andra världskriget till dags dato. Det är en enkel, fötterna-på-jorden analys. Professor Pipes har vänligt accepterat att bli intervjuad om den i L'Informale.
Professor Pipes låt oss börja med din huvudsakliga anklagelse mot den Israelisk-palestinska diplomatin, att det är en ond cirkel som hela tider upprepar sig och därför är en övning i vansinne. Är det verkligen så?
Tja jag var lite poetisk om vansinne i den första paragrafen i min artikel, men ja, diplomatin upprepar sig i det oändliga. Israeler gör eftergifter till palestinierna som svarar med att uppvigla så att våldet ökar till dess israelerna gör ytterligare eftergifter och processen upprepar sig.
I din artikel presenterar du Oslo-avtalet från 1993 som ett stort misstag från Israels sida. Vilka var de viktigaste orsakerna till denna felaktiga strategi?
En akut önskan om att få slut på konflikten, även om den andra sidan inte var redo att återgälda, följt av en ihållande blindhet om vad den palestinska sidan gjorde.
En av de mest slående sakerna i din analys är att du inte ser någon väg ut ur det Israelisk-arabiska träsket förutom genom att Israel använder sig av sitt militära övertag. Är det så?
Inte exakt. När jag efterlyser en israelisk seger så säger jag inte att denna i första hand behöver vara militär. Det är en blandning av militärstyrka, politisk vilja, effektiv kontroll, energisk diplomati och mer. Ariel Sharon utövade denna typ av politik 2001- 2003.
När jag läste din artikel kände jag Carl von Clausewitz närvaro svävande över den tillsammans med Thomas Hobbes, två starka realister och empirister som aldrig var rädda för att kalla saker vid dess rätta namn. Hur mycket har du påverkats av dem?
Du har rätt. Jag tillbringade två år vid den amerikanska marinens skola för högre militär utbildning (U.S. Naval War College) där jag undervisade om Clausewitz och påverkades av den erfarenheten. Hobbes i mindre utsträckning, men jag har påverkats av andra engelska politiska filosofer.
 Carl von Clausewitz. |
Din uppmaning till Israel att segra, beslutsamt och även skoningslöst, är det exakt motsatta mot vad världen i allmänhet (och en stor del av Israels befolkning) vill att landet skall göra. Du verkar säga "Bry er inte om ifall detta gör ert rykte sämre än det redan är för målet är värt det". Har jag rätt?
Delvis. Jag noterar att när den israeliska regeringen vidtar sådana svaga åtgärder som "värden i allmänhet" älskar, såsom att dra sig tillbaka från Libanon och Gaza, så varar den goodwill som detta genererar kanske i en vecka och därefter ökar antisionismen. När Jerusalem däremot är tuff, som vid räden mot Entebbe, så blir de populära och får respekt. Så trots att siktning på seger kanske kostar i PR i det korta perspektivet, förväntar jag mig att det kommer att gynna Israel i det långa loppet.
Allians med USA är väsentligt för Israel. Många bedömare uppfattade Obama-administrationen som den minst Israelvänliga någonsin; håller du med?
Nej, Eisenhower var mycket mer ovänlig än Obama. Obama har en blandad meritlista när det gäller Israel – inte lika bra som hans anhängare hävdar, och inte lika dåligt som hans kritiker anser. Han var bäst på vapenöverföring och sämst på att upprätthålla en respektfull relation med Netanyahu.
Vad förväntar du dig av Trump-administrationen vad gäller dess relation med den judiska staten och Mellanöstern i allmänhet?
Det är inte möjligt att förutsäga. Trump själv är ingen systematisk tänkare utan någon som reagerar intuitivt på omständigheter; hans utrikesminister har ingen utrikespolitisk erfarenhet och hans försvarsminister och hans nationella säkerhetsrådgivare verkar vara ett virrvarr av motsägelser.
Är det en bra idé att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem eller är det mer som Joseph Fouché så kvickt säger att det är "värre än ett brott, ett misstag?"
Nej Fouchés kvickhet kan inte tillämpas; det är rätt sak att göra. Men jag tvivlar på att flytten kommer att ske såvida det inte är i samband med en viljeyttring att uppmuntra till en israelisk seger. Annars är det inte värt besväret för Washington att göra det.
Vad är din åsikt om utnämningen av General James Mattis till ny amerikansk försvarsminister mot bakgrund av hans tidigare kommentarer om att israeliska bosättningar gör att Israel håller på att bli en apartheidstat?
Mattis var befälhavare för CentCom (Förenta staternas centralkommando) och i den rollen kom han i kontakt med många av Israels fiender och blev påverkad av dem. Kanske kommer han att stå fast vid dessa åsikter, kanske kommer han att överge dem. Jag kan inte förutsäga det.
Om alliansen mellan Putin, Rouhani och Erdoğan samt Rysslands förnyade roll i Mellanöstern: Hur påverkas Israel och USA av att de tre envåldshärskarna som föraktar liberala värderingar och demokrati men som framställer sig själva som spjutspetsarna mot islamisk extremism, har gått samman?
Jag tvivlar på att dessa tre ledare kommer att lyckas uppnå en allians värd namnet eftersom spänningarna mellan dem är så starka, man kan nästan röra vid dem. Tanken att två islamister, Rouhani och Erdoğan, bekämpar islamisk extremism är ett humoristiskt sätt att avsluta den här intervjun.
 En flock presidenter: Erdoğan (V), Putin och Rouhani. |
