Daniel Pipes besökte nyligen Israel för att i Knesset införa The Israel Victory Caucus som nu ansluter sig till Israel Victory Caucus i Kongressen som invigdes i Washington. Båda grupperna baseras på ett koncept som förklaras i en banbrytande artikel av Pipes som publicerades i Commentary i januari 2017 med titeln "En ny strategi för israelisk seger" (A New Strategy for Israeli Victory).
Efter ett framgångsrikt presentationsevenemang på Begin Center i Jerusalem organiserat av Middle East Forum under vilket bland andra Martin Sherman, Melanie Philips, Richard Kemp och Einat Wilf gav insiktsfulla tal om den Arabisk-israeliska konflikten träffade l'Informale Professor Pipes i Tel Aviv.
Kan du vara snäll och förklara vad Knesset Israel Victory Caucus är och vad dess huvudsyfte är?
Dess huvudsyfte är att övertyga palestinierna om att det krig de har utkämpat mot sionismen, Israel och judarna är över – och att de har förlorat det. Det är dags att inse att denna konflikt har nått vägs ände och att det är dags att avsluta den. Som amerikan hoppas jag att den nuvarande eller en framtida amerikansk president kommer att säga till israelerna "Gör vad ni måste göra inom politiska, moraliska, juridiska gränser för att övertyga palestinierna om att de har förlorat". Jag hoppas att israelerna kommer att göra exakt detta. Därefter kan vi fokusera på Mellanösterns verkliga problem, som inbördeskriget i Syrien.
Har palestinierna verkligen förlorat?
Ja de har förlorat. De lever i en fantasivärld. De lanserar kartan över Brittiska Mandatet Palestina som upphörde för 69 år sedan, de tror på UNESCO:s utlåtande att Patriarkernas grav i Hebron är en palestinsk historisk plats, de är beroende av utländskt stöd för att finansiera sin ekonomi, de hyllar självmordsbombare som hjältar. De lever i en galen värld som har fortsatt alltför länge att skada både israeler och palestinier, i en situation som dödar de förra och förvränger de senare. När de väl en gång erkänner nederlag kan de gå vidare och bygga upp sin stat, ekonomi, samhälle och kultur.
Under de femtio år sedan Sexdagarskriget har araberna (med ovärderlig hjälp av ryssarna) byggt upp en övertygande berättelse där palestinierna framställs som offer och israelerna som förtryckare. Har Israel brustit i kampen mot denna propaganda?
Ja absolut. Vem skulle för hundra år sedan ha kunnat förutse att judar skulle vara de stora krigarna och araberna de stora marknadsförarna? Palestiniernas berättelse om sig själva som offer och elände har i allmänhet överröstat den israeliska berättelsen, för att citera Abba Eban av "glädjande skapelse, av suveränitet återställd, av människor församlat, av ett land återupplivat, av demokrati etablerat".
 Abba Eban 1958 när han på amerikansk TV sade de ord som citeras här. |
Valet av Donald Trump skapade en förväntan i Israel på stora förändringar. Förutom en vänligare inställning verkar denna administration fortsätta med samma gamla politik, i synnerhet påtryckningar på Israel att förhandla som jämställda med palestinierna. Håller du med om det?
Stora förändringar har skett i FN där Nikki Halley snabbt har blivit en extraordinär taleskvinna för att ändra USAs FN-politik rörande Israel.
När det gäller Palestinsk-israeliska förhandlingar så, ja de har återgått till den vanliga "fredsprocessen" men sakinnehållet är oklart. Det skiljer sig från Obamas men skiljer det sig också från George W. Bushs och Bill Clintons?
Vi vet inte för administrationen håller fortfarande på att formulera sin politik. Medan vi talar tillbringar Jason Greenblatt tre dagar i Israel i konsultationer med den amerikanske ambassadören, den Palestinska myndigheten och regeringen i Israel, för att arbeta fram en politik. Jag förväntar mig att den nya politiken är helt annorlunda än den tidigare.
Yasser Arafat tolkade Oslo-överenskommelsen som ett tecken på israelisk sårbarhet så han uppmanade till våld mot Israel vilket kulminerade i den Andra intifadan. Står det inte klart vid det här laget att palestinierna ser förhandlingar som ytterligare ett sätt att bekämpa Israel?
Ja och detta står nu klart för en betydande majoritet av israelerna. Det står dock inte klart för en stor del av omvärlden. Många observatörer tror att den 13 september 1993 accepterade Arafat och palestinierna Israel, därför är de återstående problemen endast detaljer; om diplomaterna endast arbetade hårdare skulle dessa lösas.
Men det är fel: Vad Arafat gjorde i Oslo var bedrägligt. Den överväldigande majoriteten av palestinier, omkring 80 %, accepterar fortfarande inte Israel. Det palestinska ledarskapet, både i Ramallah och Gaza, anstränger sig inte för att minska den siffran. Tvärtom, de vill öka avvisandet av Israel till 100 %.
De har inte uppfyllt sin del av Oslo-avtalet utan fortsätter den olyckliga kampen för "revolution till seger". Deras kartor på arabiska visar nästan aldrig Västbanken bredvid Israel utan istället ett Palestina från det brittiska mandatet istället för Israel. Kort sagt de vill låtsas att Israel inte ens existerar.
Är den Arabisk-israeliska konflikten del av en större sammandrabbning mellan islamism och västerländsk livsstil?
Fyra olika rörelser har inspirerat araberna mot sionisterna: i kronologisk ordning är det Pansyrianism, Pan-arabism, Palestinianism och Islamism. Så det är endast en del av den Arabisk-israeliska konflikten som är kopplad till Islamismen.
Den islamistiska rörelsen började i Egypten, Iran och Indien på 1920-talet; du kommer inte att bli glad att höra detta men Mussolini var en viktig inspiration, i synnerhet i Egypten. Drömmen om att återuppliva forntida glans genom statsmakt och militärmakt inspirerade många muslimer. Detta projekt har oavbrutet blivit starkare under det senaste århundradet.
Det är en "ism" på samma sätt som socialism, fascism och liberalism. Det är en modern form av Islam; den har föregångare men den är modern. Beträffande ekonomi till exempel har traditionell Islam endast rudimentära begrepp för medeltida muslimer uppehöll sig inte vid detta ämne. Islamister förvandlade enkla regler till komplicerade avhandlingar. Islamisk ekonomi är en nydanande aspekt av Islam.
 Mordechai Kedar från Bar-Ilan University. |
I en intervju tillbakavisade Mordechai Kedar att det är skillnad mellan Islam och Islamism. "Muslimer" sade han "är indelade i två grupper: de som tror på Islam för muslimer och de som försöker påtvinga det på andra". Håller du med?
Det är en ny och användbar uppdelning men det ersätter inte den avgörande skillnaden mellan Islam och Islamism. Islamister önskar gå tillbaka till de ärofulla dagarna för tusen år sedan när Kairo, Baghdad och Damaskus var de ledande städerna och när muslimer var de rikaste och mäktigaste människorna.
För islamister är tillämpning av islamisk lagstiftning sättet att nå dit. ISIS är det ultimata exemplet på detta fenomen. Andra islamister följer samma väg på mindre extrema sätt men med samma mål. Erdoğan i Turkiet följer ISIS väg försiktigare och långsammare men även han hotar med halshuggningar. Självklart är inte alla muslimer islamister vilket betyder att de inte ser tillämpningen av Sharia som sättet att bli rik och stark. Anti-islamistiska muslimer är hoppet för framtiden.
Islam delar upp världen i två motsatta och motstridiga sfärer. Där al- Islām och Dār al-Ḥarb, Islams hus och Krigets hus. Med tanke på denna förutsättning, hur kan muslimer samexistera med Väst?
Från en modern synpunkt finns det många problematiska aspekter med Islam. Två av de viktigaste är muslimers relationer med icke-muslimer och manliga relationer med kvinnor. I båda fallen, sett med dagens ögon, är det islamiska sättet ytterst bakåtsträvande.
De goda nyheterna är att eftersom alla religioner är mänskliga konstruktioner så förändras de med tiden. Islam är vad muslimer gör det till. Med en egyptisk filosofs ord "Islam är som ett snabbköp, du kan ta vad du vill från det". Islam förändras hela tiden. I min karriär har jag sett Islam gå från mer moderat till mer extrem; detta tyder på att det också kan bli mer moderat.
Vi icke-muslimer behöver arbeta mot islamister och hjälpa anti-islamister. Det utgör en stor del av mitt arbete. Som min slogan säger 'Radikala Islam är problemet, moderata Islam är lösningen".
Jag anser att den islamistiska rörelsen nådde sin höjdpunkt 2012 och nu står inför stora problem. Ja de har fortfarande stora framgångar, framförallt i Turkiet, men de är impopulära hos de människor som lever under systemet, plus att islamister bekämpar varandra. Dessa trender syns bäst i Egypten med revolten för fyra år sedan och Syrien där sunnimuslimer och shiamuslimer bekämpar varandra. Jag förväntar mig att Islamismen likt de andra moderna totalitära rörelserna kommer att misslyckas.
