Intervjuad av Madalina Sisu Vicari
I. Trumps utrikespolitik
Vocal Europe: Vad är det för skillnad på Obama- och Trump-administrationernas politik i Mellanöstern?
Daniel Pipes: Obamas Mellanösternpolitik är lätt att beskriva eftersom den var ganska konsekvent under åtta långa år: Be om ursäkt för tidigare amerikanska överträdelser, "leda bakifrån", sträcka ut en hand till fiender och förtala allierade.
Efter sju månader av Trump däremot har vi en nästan fullständig förvirring. Det bästa exemplet är kanske att Trump i april prisade den egyptiske presidenten Sisi och sade att han gör "ett fantastiskt jobb", men detta följdes av betydande minskningar i amerikanskt bistånd i augusti – vilket egyptierna fick vetskap om genom ett pressmeddelande från Reuters! Motsägelsen kan förklaras men den bekräftar kaoset.
 Egyptens President Abdel Fattah el-Sisi (V) och USAs President Donald Trump i Ovala-rummet den 3 april 2017. (AP) |
Andra exempel på tvetydighet: huruvida man skall flytta den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem, huruvida man skall riva upp Iran-avtalet, huruvida man skall stå vid Saudiarabiens och andras sida mot Qatar och huruvida man skall bekämpa Hizbollah eller förse dem med gratis vapen. Självklart underlättar inte detta att göra tillförsiktiga förutsägelser.
VE: I oktober kommer Trump att behöva fatta ett av sina viktigaste beslut: skall man fortsätta övervaka att iranierna uppfyller kraven i kärnvapenavtalet i den Gemensamma handlingsplanen (JCPOA) från 2015 eller inte. Han motsätter sig det men utrikesminister Rex Tillerson anser att USA bör behålla avtalet och hålla Teheran ansvariga bland annat för att vara "en god granne". Med tanke på iranskt stöd till utländska krigare i Syrien och Irak, deras stöd till sina marionetter inklusive vapenleveranser, vilket skulle vara bästa sättet att förmå Iran att agera som en "god granne" – fortsätta övervaka att de uppfyller kraven, förklara att Iran inte uppfyller sin del av avtalet, eller någonting annat?
DP: Jag föredrar att riva upp JCPOA. (Förresten vad exakt är en "handlingsplan"?) Som Trump sade, det är "det värsta avtalet som någonsin framförhandlats". Eller som jag säger, det är det värsta utländska avtalet i amerikansk historia. Men som med Obamacare så är det lättare att rasa mot den tidigare presidentens två stora prestationer än upphäva dem.
VE: Förväntar du dig att Washington kommer att agera hårdare mot Iran?
DP: Eftersom han saknar en filosofisk grund för sina åsikter och handlingar så svarar Trump på omedelbar stimulans vilket gör honom notoriskt svår att förutspå. Om iranierna blidkar honom så är svaret nej. Om de retar upp honom så är svaret ja.
Dessutom finner jag det märkligt att flera Mellanösternaktörer förutom Teheran (ISIS, den Palestinska Myndigheten) ignorerar denna grundläggande insikt om Trump och öppet trotsar honom på egen risk. Saudiarabiens Mohammad bin Salman och Israels Benjamin Netanyahu däremot förstår hur han fungerar.
VE: Hur bedömer du USAs politik i Qatar-krisen?
DP: Presidenten gick sin egen väg (fullt stöd till Riyadh) medan det utrikespolitiska etablissemanget drog åt ett annat håll (diskret medling). Det verkar som om etablissemangets åsikt har segrat.
VE: Vad anser du om det aktuella besöket i Mellanöstern av en delegation från Vita Huset lett av presidentens rådgivare Jared Kushner?
DP: Det är en rituell diplomatisk handling som snabbt kommer att glömmas bort.
VE: Finns det en möjlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten?
DP: Ja men först när palestinierna erkänner att den judiska staten är permanent och upphör med att försöka skada den. När detta händer kommer båda parter att tjäna på det. Israeler kommer inte att bli mördade på pizzerior; palestinierna kan börja bygga upp sitt statsskick, ekonomi, samhälle och kultur.
II. Erdoğans utrikespolitik
VE: Israel och Turkiet utväxlade ambassadörer i slutet på 2016 efter en sexårig brytning. Vilka är utmaningarna för att få till stånd full normalisering av de turkisk-israeliska relationerna?
DP: Full normalisering är omöjlig så länge Turkiets regering använder Israel som ett medel för att piska upp islamistisk antisemitism.
 Turkiets president Erdoğan (övre bilden höger) and Israels president Rivlin (nedre bilden höger) med de nya israeliska och turkiska ambassadörerna i december 2016. Vilket nationellt par ser gladast ut? |
VE: Kurdistans regionala regering (KRG) kommer att hålla en folkomröstning om självständighet den 25 september 2017. Varför ber Trump-administrationen KRG att uppskjuta omröstningen till åtminstone efter Iraks nationella val i april 2018?
DP: Utrikesdepartementet uttryckte i juni sin oro för att folkomröstningen kommer att avleda uppmärksamheten från "mer akuta prioriteringar" såsom besegrandet av ISIS. För mig är det inte ett skäl (jag vill inte ens att ISIS försvinner eftersom de, fruktansvärda som de är, står i vägen för iransk expansion, vilket är än mer hotfullt).
Trots att jag stöder kurdisk självständighet och en enda stor kurdisk stat ser jag folkomröstningen som ett hot för alla inblandade genom att det ytterligare skakar om en högst instabil region, det kanske provocerar fram en invasion av KRG av antingen de turkiska- eller iranska regeringarna eller av Iraks centralregering, det kan leda till en konfrontation mellan amerikanska och ryska styrkor.
VE: Ankara vill att KRG ställer in folkomröstningen. Om KRG vägrar hur kommer folkomröstningen att påverka relationerna mellan Turkiet och KRG?
DP: Det skulle kunna leda till att Republiken Turkiet försvagar de ekonomiska banden och skulle till och med kunna leda till en turkisk invasion.
VE: Hur kommer det att påverka Turkiets relationer med kurderna i Turkiet och Syrien?
DP: Jag förväntar mig att Ankara kommer att gå ännu hårdare åt på sina kurdiska medborgare och bli mer aggressiva mot kurderna i Syrien.
VE: Under ett sällsynt besök i NATO-medlemslandet Turkiet av Irans militäre befälhavare för två veckor sedan diskuterade turkiska och iranska militära ledare kontraterrorism och samarbete i Syrien; signalerar detta ett strategiskt närmande mellan de två regeringarna?
DP: Jag tvivlar på det. Som jag just skrev i en historisk tillbakablick av de två ländernas relationer, "Idlib-avtalet verkar bräckligt och flyktigt. Teheran och Ankara kommer troligen snart att vända sig mot varandra och med förnyad kraft fortsätta sin eviga rivalitet".
VE: Kommer deras förbättrade relationer att leda till ytterligare försämringar av de amerikansk-turkiska banden?
DP: Absolut. En NATO-medlem som köper ett större försvarssystem från Ryssland, har gemensamma övningar med Kina och samarbetar med Iran? För amerikanerna verkar Turkiet vara mer en motståndare än en allierad.
VE: Vad anser du om Turkiets krav på utlämning av Fethullah Gülen från USA för hans påstådda roll i kuppförsöket i juli 2016?
 Fethullah Gülen, hemma i Pennsylvania. |
DP: Den turkiska oppositionen kallar det för den "kontrollerade" statskuppen i den meningen att den "var planerad, inte förhindrades och gynnade" Erdoğan och det styrande AK partiet; jag instämmer i denna beskrivning, delvis därför att den turkiska regeringen systematiskt ha motsatt sig en oberoende utredning av kuppen.
Låt oss titta på Gülen: amerikanska regeringskällor har antytt att Ankara inte har lagt fram några bevis på hans medverkan, än mindre hans ledarskap i kuppförsöket. Därför avvisar jag denna anklagelse som vanlig Erdoğan-marknadsföring och bedrägeri.
