Daniel Pipes är en historiker, kommentator och författare som tidigt varnade för faran med "militanta" eller "radikala" islam.
Pipes som är författare till 16 böcker om islam, Mellanöstern och andra ämnen var nyligen i Toronto för privata möten med sympatisörer. Denna intervju, gjord av Paul Lungen, har redigerats och skurits ner för stilen och klarhetens skull.
Han är grundare och ordförande för Middle East Forum, en tankesmedja som utvidgats med Campus Watch vilken kritiskt granskar Mellanösternstudier; Islamist Watch, som motsätter sig icke-våldsamma jihadister; det juridiska projektet som skyddar de som diskuterar islamismen; samt Washington Project vilken förser den amerikanska administrationen och Kongressen med information.
Vad var det strategiska tänkandet bakom den amerikanska ambassadflytten till Jerusalem?
Det finns två olika tolkningar. Den vanliga tolkningen är att det är Donald Trump som uppfyller sitt kampanjlöfte. Det passar in i den positiva förståelsen av Israels värde, att stärka de amerikansk-israeliska banden. Jag håller inte med. Jag ser det i kontexten av en större insats som inte har mycket med kampanjlöften att göra utan det har mycket att göra med fientlighet gentemot Iran.
Om man önskar skapa en allians mot Iran måste man vidta ett flertal åtgärder. Det första är att ösa beröm och vapen över saudierna så att man får med sig dem som en allierad på ett sätt de aldrig tidigare varit. Åtgärd nummer två är att konsolidera och värma upp relationerna med Jerusalem – genom att flytta ambassaden. Åtgärd nummer tre är att värma upp och konsolidera relationerna med palestinierna. Detta har inte skett – tvärtom. Den Palestinska Myndigheten (PA) har i ett halvt år ägnat sig åt att bojkotta amerikanska byråkrater.
Jag tror att detta är övergående. Vid en viss punkt kommer antingen Mahmoud Abbas eller hans efterträdare att säga "OK, Trump du har pratat om de fördelar vi kommer att få. Vilka är de?" Och vi vet ganska väl vilka det är. Den amerikanska regeringen kommer att erkänna Palestina med Jerusalem som dess huvudstad och i gengäld är det meningen att palestinierna skall ge upp rätten att återvända.
Så vad Trump tänker är att man hanterar den Palestinsk-israeliska konflikten genom att ge båda sidor vad de vill ha och då kommer saudierna att acceptera Israel som en fullvärdig partner och man har en verklig allians mot Iran. Problemet med detta är att palestinierna inte kommer att fullfölja sin roll och de kommer inte att förändra sin fientlighet gentemot Israel. Detta kommer återigen att göra den amerikanska regeringen irriterad på Israel för att de inte löser problemen med palestinierna. Jag tror att Israel återigen kommer att hamna på den anklagades bänk på grund av att palestinierna missköter sig.
Trots att jag var överförtjust när ambassadflytten tillkännagavs så tror jag att jag så småningom kommer att önska att den amerikanska ambassaden fortfarande var i Tel Aviv.
 Förberedelser för den amerikanska ambassaden i Jerusalem. |
På vilket sätt tror du att konflikten kan avslutas?
Jag kallar det seger för Israel. Det kommer att uppnås genom att i synnerhet den amerikanska regeringen, men även andra regeringar, kommer att säga till israelerna: "Gör vad ni behöver göra för att övertyga palestinierna om att det är över och de har förlorat". Problemet nu är att palestinierna inte förstår att de har förlorat. De tror att de har en möjlighet att eliminera den judiska staten och därför offrar de sina barn och mycket annat i sin strävan att uppnå målet att eliminera Israel.
Jag vill att israelerna, stödda av sina allierade, skall driva en politik som övertyger palestinierna om att det inte finns något hopp för detta mål.
Om vi återgår till ambassadflytten så verkar det som reaktionerna i de arabiska huvudstäderna var dämpade jämfört med vad de skulle ha varit tidigare år?
Det var extraordinärt. Inte en enda arabisk huvudstad, inklusive Damaskus och Baghdad, sade mer än ett eller två rutinmässiga ord om det. Istället var det Ankara och Teheran som var upprörda över det samt till en viss del européerna.
De arabiska staterna använde i flera decennier konflikten med Israel som ett sätt att mobilisera opinionen och dra uppmärksamheten bort från de nuvarande lokala problemen. Det är en tiger de vill bli av med.
Det som verkligen är intressant är att man ser stora sprickor i den muslimska fientligheten gentemot Israel, i synnerhet märkbart i Saudiarabien. Men på vänsterkanten växer fientligheten gentemot Israel hela tiden.
Har Israel skadats av den senaste Gaza-konflikten förutom den PR-mässiga skadan? Tjänade Hamas något på den?
Både Hamas och den Palestinska Myndigheten vet att om palestinier dör ställs Israel i dålig dager. Det spelar ingen roll vilka omständigheterna är. Jag vet inte hur djup och viktig den PR-mässiga skadan är. Det är så mycket annat som sker i världen att jag inte tror att detta är den viktigaste utvecklingen på senare tid.
Men vi har den bisarra situationen där det palestinska ledarskapet vill ha döda palestinier och det israeliska ledarskapet vill ha de levande. Det är inte ett sätt på vilket krig traditionellt utkämpas.
 Notera barnvagnens motsatta roll för palestinierna (v) och israelerna. |
Iran sände en beväpnad drönare in i Israel i februari. Israel har bombat iranska tillgångar i Syrien. Vart tror du att detta kommer att leda? Kommer vi så småningom att få bevittna ett större krig?
Jag är skeptisk till att iranierna är beredda på ett större krig med Israel; de har tillräckligt med problem. Deras situation i Syrien är fortfarande osäker. Spänningarna mellan dem och Ryssland är stora. Deras ekonomi har betydande svagheter. Inom det iranska ledarskapet finns det inbördes problem. Som vi såg vid årsskiftet så är den iranska befolkningen inte glad. Så jag tror inte att ett fullskaligt krig med Israel är nära förestående. Som de senaste händelserna visar är Israel betydligt starkare när det kommer till konventionell krigföring.
Dock har iranierna andra sätt att göra livet surt för israelerna. De har attackerat israeler och judiska institutioner världen över. Tänk bara på Argentina, Bulgarien, Azerbajdzjan, Indien. De stöder Hamas i Gaza men viktigast av allt är att de har omkring 150 000 raketer och missiler i södra Libanon vilka kan tas i anspråk för att attackera Israel. Så iranierna har bra kort att ta spela ut – men inte i konventionell krigföring.
Hur har det amerikanska strategiska målet vis-a-vis Iran förändrats under President Trump?
Den amerikanska regeringen har haft problem med den Islamiska republiken Iran i 40 år men fram tills nu har det aldrig gjorts några försök att åstadkomma en regimförändring där. Under Obama gjordes försök att involvera iranierna, att vara vänliga mot dem för att se om det skulle förändra dem. Innan dess använde man piskan, inte morötter.
Trots att det med Trump inte är en uttalad policy att stödja en regimförändring i Iran så är det väldigt nära att vara det. Det finns en aldrig tidigare skådad beredvillighet att ta sig an den iranska regimen, oavsett det är ekonomiskt, genom sanktioner eller på andra sätt, genom att bekämpa dem om det behövs. Så detta är en ny era i de Amerikansk-iranska relationerna.
Om det mellan 1979 och 2009 var en era och under Obama från 2009 till 2016 var en andra era, är vi nu inne i en tredje era.
Vissa arabländer har rört sig närmare Israel på grund av det iranska hotet. Är detta något temporärt som kommer att ändras till en mer traditionell fientlighet gentemot Israel om det blir en regimförändring i Iran?
Jag tror inte att det kommer att gå tillbaka till vad det var men det kommer säkert inte att fortsätta som det är nu. Ja det är temporärt, det är något kortlivat, det är taktiskt. Men när något är taktiskt ett tag så förändrar det människors sinnen. Nu har vi saudiska ledare som reser till Israel. Det är mycket samarbete. Jag tror inte det kommer att återgå till vad det var men det kommer inte att fortsätta värmas upp utan en lösning på den palestinska frågan. Man kan inte komma längre.
Förväntar du dig mer fientlighet gentemot Israel i takt med att de demografiska förhållandena i Västeuropa förändras?
Jag tror inte det är demografin som är nyckeln. Det är inte den muslimska befolkningen i Europa som har vänt européerna mot Israel. Det är de som finns på den politiska vänsterkanten eftersom vänstern är fientligt inställd till Israel. (Det brittiska arbetarpartiets ledare) Jeremy Corbyn är en symbol för detta, men det finns många andra också. Men jag är inte säker på att det kommer att fortsätta på det sättet eftersom det finns en motverkande kraft som avvisar det nuvarande etablissemanget.
 En demonstration i Stuttart, Tyskland den 25 juli, 2014. |
Dessa nya partier hyser i allmänhet en sympati för Israel och i takt med att dessa partier blir större, något som man kan se över hela Europa med vissa undantag, är det sannolikt att Israel kommer att klara sig bättre eftersom dessa partier är oroliga för Iislam, islamisering, shariah och liknande. De ser naturligtvis Israel som en allierad i dessa farhågor.
Jag tror att vi går in i en ny era i europeisk politik, en som kommer att vara mer instabil. De gamla sanningarna gäller inte längre. Jag tror vi kommer att få se mer våld, fler dispyter, mer problem framöver. Saker och ting håller på att förändras i Europa.
