Alla mina vänner är liksom Premiärminister Benjamin Netanyahu överförtjusta över Donald Trumps plan för att lösa den Palestinsk-israeliska konflikten. Jag håller med om att denna i motsats till tidigare presidenters fredsplaner är mycket lovvärd; till skillnad från Carters, Reagans, Clintons och George W. Bushs förslag tar den här de israeliska säkerhetshänsynen på allvar. Men mest av allt tyder den på en aldrig tidigare sedd känslomässigt fantastisk nivå av amerikanskt stöd för Israel.
 Vita Husets tillkännagivande av "Fred till välstånd". |
Med detta sagt så är jag inte överförtjust i planen av framförallt två skäl. För det första, vem behöver den? Israel klarar sig bäst när man agerar självständigt i sitt eget intresse och inte följer USAs ledning. Alla israeliska ledare sedan 1948 har förståndigt nog stått emot planer som påbördats dem utifrån och underförstått frågat "Vem satte dig till att lösa våra problem?" Men den här gången har landets två högsta politiker skyndat sig till Washington för att stödja just en sådan plan. Jag förutspår att samma ledare eller deras efterträdare kommer att ångra att man överlämnat sådana befogenheter till amerikanerna.
För det andra oroar jag mig för att Trump-planen, som alla tidigare misslyckade planer för att lösa den Palestinsk-israeliska konflikten, är baserad på att ge palestinierna hopp. Detta låter trevligt men är i grunden kontraproduktivt.
För att förstå varför räcker det att titta på Oslo-avtalet från 1993, den viktigaste planen fram tills nu; den baserades på att palestinierna belönades för gott uppförande. Den lovad autonomi och gav en fingervisning om självständighet. Den strävade efter ett oklart "Nytt Mellöstern" där ekonomiskt samarbete skulle tjäna som grunden för att försona historiskt fientliga människor. Man försökte nå detta mål med sådana vardagliga insatser som ett Bostads- och byggnadsprogram, en utvecklingsplan för små och medelstora företag, en human resources-plan och ett utvecklingsprogram för vatten, el, transport och kommunikationer. Tjugosju år senare är alla sidor överens om Oslo-avtalet är ett fullständigt misslyckande.
 George W. Bush presenterade den senaste republikanska fredsplanen för Mellanöstern 2002 medan (från vänster) Condoleezza Rice, Colin Powell och Donald Rumsfeld stod bredvid. |
Trumps plan bygger också på en blandning av suveränitet och ekonomisk utveckling och den har även större ambitioner. Glöm autonomi; den räknar med fullt oberoende för "staten Palestina", ett begrepp som nämns inte mindre än 1397 gånger i det 180-sidor långa dokumentet. Självfallet ryser alla som oroar sig för Israels säkerhet vid tanken på denna hotande framtidsutsikt.
Som planens titel ("Fred till välstånd") och underrubrik ("En vision för att förbättra livet för palestinierna och israelerna") tyder på har den överdrivet ekonomiska ambitioner. Den pekar på att Gazaborna "lider av stor arbetslöshet och utbredd fattigdom, allvarlig brist på elektricitet och dricksvatten och andra problem som hotar att påskynda en humanitär kris i stor skala", den lovar att leda dem till "en blomstrande framtid" med hjälp av över $50 miljarder i nya investeringar under tio år.
Fred till välstånd uppskattar att deras rekommendation skulle kunna få den palestinska BNPn att "fördubblas på tio år, skapa fler än 1 miljon nya arbetstillfällen, minska arbetslösheten till under 10 procent och minska fattigdomen med 50 procent". I denna anda förekommer ordet elektricitet 116 gånger i planen och välstånd 303 gånger.
 WTs illustration till denna artikel. |
Planen går in på detaljnivå. Till exempel kräver den inrättandet av en "Dead Sea Resort Area" och kräver att Israel tillåter palestinierna att utveckla området norr om Döda Havet och bygger en väg som tillåter palestinierna "att resa från staten Palestina till detta resort-område med hänsyn tagen till israeliska säkerhetshänsyn". Vidare skall man enligt planen samla in och spendera $25 miljoner under en period av två år för att tillhandahålla "ett robust tekniskt stöd till den palestinska offentliga sektorn för att utveckla en ny handelsregim och struktur".
Mitt svar: Finns det en enda person som faktiskt tror att något att dessa chimärer kommer att förverkligas?
Istället för att – än en gång – försöka locka palestinierna att acceptera sina israeliska grannar genom att låtsas att de kommer att få ett bättre liv behöver palestinierna få höra den osminkade sanningen:
- Deras sekellånga avvisande av judar, judendom, sionism och Israel är det enda problem som förhindrar en lösning; detta måste omedelbart upphöra.
- De kommer inte att få något resort-område, ingen ny handelsregim, inget omfattande ekonomiskt stöd, än mindre suveränitet och framgång tills de entydigt accepterar den judiska staten Israel och gör så under en lång tid.
Mina reservationer mot Trump-planen handlar om att den upprepar och upphöjer den gamla misslyckade metoden att lova palestinierna förmåner. Nej, istället behöver de höra den hårda sanningen att ingenting gott kommer att ske tills de överger sin avskyvärda avvisningspolitik. Istället för att inge förhoppningar borde de måla upp en bild av förtvivlan. Om detta misslyckas kommer planen att bli lika irrelevant som alla tidigare presidentinitiativ.
