Gatukravaller, framstående liberaler förlorar jobben, det Demokratiska partiet svänger skarpt åt vänster: detta kan direkt spåras tillbaka till händelser för femtio år sedan.
"Sextiotalet" (vilket i själva verket var åren 1965 - 1975) var ett decennium som präglades av stora förändringar, ett uppror mot stabilitet, tillväxt och (ja) självbelåtenhet i perioden omedelbart efter Andra världskriget 1945 - 65. Idag kommer vi främst ihåg sextiotalet som en tid av ungdomligt uppror, av sex, droger och rock 'n roll. Universitetshippies i Folkabussar dekorerade med fredstecken utgjorde det främsta ledet; följden blev fogliga studenter. Woodstock blev höjdpunkten och gratisfestivalen vid Altamont botten. Den brittiske poeten Philip Larkin hugfäste minnet av denna anda i en berömt dikt som börjar med dessa ord "Sexuellt umgänge började/nittonhundrasextiotre ("vilket var ganska sent för mig").
 En Folkabuss dekorerad med fredstecken. |
Men allt var inte bara skoj, vänsteranhängare från förr anammade Marxism-leninismens klassiska teman och fokuserade på imperialism och insisterade på att det västerländska välståndet kom från att man plundrat resten av världen. Det imperialistiska systemet med sin eviga strävan efter nya marknader för att dumpa sitt industriella överskott ansågs som mänsklighetens centrala ondska; Vietnamkriget representerade i högsta grad dess rovgirighet.
Etnicitet och ras spelade knappast någon roll. Visserligen var det decenniet för medborgerliga rättigheter, men vänstern var inte drivande i denna omvandling; bortsett från delar i den Djupa södern växte ett nationellt samförstånd fram om att svarta äntligen förtjänade fullt medborgarskap.
Jag fick en förstahandsupplevelse av denna blivande revolution, särskilt under mina universitetsår 1969 - 71. Som en konservativ i vardande gick jag förbi "strejkvakterna" för att äta i studentmatsalen och delta i de kurser mina föräldrar betalade för. Tråkigt nog kändes det som obotligt töntigt att inte vara en vänsteranhängare. Det verkade också som om vänsterherraväldet skulle sprida sig från universitetet till övriga samhället.
Så skedde naturligtvis inte. Efter de kommunistiska fasorna som följde på Amerikas nederlag i Vietnam 1975 tappade vänstern sitt momentum. Än värre var att Sovjetunionen imploderade och Kina övergav Maoismen för statligt sponsrad kapitalism. Vietnam blev ett mini-Kina och Kuba förföll och blev räddningslöst förlorat. Venezuela inspirerar knappast.
De progressiva självisolerade sig i "motkulturen". De gamla idéerna försvann inte men för det mesta begränsades de till utbildningssystemet. Med facit i hand visade det sig vara en klok långsiktig investering. För dagens fullfjädrade vänsterpånyttfödelse femtio år senare är ett direkt resultat av generationer av obeveklig vänsterindoktrinering.
 Herbert Marcuse (1898 - 1979) var mycket farligare än han såg ut. |
När Marxism-leninismens finansiella teorier kollapsade tog identitetspolitik deras plats. Kultur ersatte ekonomi. Marcuse och Gramsci ersatte Marx och Lenin; Repressive Tolerance ersatte Das Kapital. Etnicitet ersatte de sociala strukturerna. Transgenderrättigheter ersatte arbetarnas rättigheter. Vitas privilegier ersatte borgarklassen. Rasism ersatte imperialism. Palestinska offer ersatte det kubanska paradiset. Knäböjning ersatte svart maktknytnävar. Invandrare ersatte Tredje världen. Säkra områden ersatte sex. Lokala livsmedel ersatte droger. Pride-parader ersatte rock 'n roll.
Dåtidens Vänster hade drömmar, dagens har mardrömmar. Dåtidens hade roligt, dagens lider.
Men dagens har också betydligt större räckvidd i "den verkliga världen". Demokratiska politiker och fackliga ledare motsatte sig vänsterns dogmer för ett halvt sekel sedan och idag underkastar de sig dem. Skolorna, media och konstvärlden tolererade på den tiden en mängd åsikter som knappast är tänkbara i dagens era av kvävande progressivism. Black Lives Matter-kyrkan med sin upprördhet mot allra minsta meningsskiljaktighet är typisk för denna "Great Awokening" tid med upphävande av kultur och deplattformering.
 Vänsteranhängare som Matthew Yglesias använder uttrycket "Great Awokening" på fullt allvar. |
Trots alla deras skillnader har både dagens och gårdagens Vänster en grundläggande likhet i sin anarkism, sin arroganta oskuld och sitt (Saul Alinsky-liknande sätt) att behandla motståndare som fiender som skall förgöras. Deras besatthet av hat mot Nixon överfördes snyggt till Trump. David Horowitz yttrande att "Inuti varje progressiv person finns en diktator som sparkar och skriker för att komma ut" är lika sann nu som då.
Och Högern misslyckades som vanligt med att hålla jämna steg. Barnen flockas till Bernie Sanders som blandar löften om gratis saker med ilska mot de 1% rikaste. Begrepp som mikroaggressioner och intersektionalitet möts inte av något konservativt svar. #AbolishICE inspirerar till gatudemonstrationer, #ProtectTheBorders existerar knappt. #ClimateChange kväver #SecureTheGrid. #BlackLivesMatter slår högre än #StopRacialPreferences. Vilket är mer tilltalande, #MeToo eller #AbolishTheAdministrativeState? Vänstern säger "lita på kvinnor " när Brett Kavanaugh anklagas men ändrar sig snabbt till oskyldig tills motsatsen bevisats när Joe Biden anklagas.
Amerikas första vänsterextremistiska svallvåg banade väg för den andra. Decennier av hårt arbete av hängivna kärntrupper har lönat sig.
Den västerländska civilisationen står på spel, hotad inifrån. Dagens djupt förankrade rörelse skulle kunna lyckas ta över; när allt kommer omkring sker just detta i större delen av Europa.
 Washington Times illustration till denna artikel. |
Uppdatering 20 juni 2020: Peter Hitchens drar samma slutsats som jag ovan: makt definierar huvudskillnaden mellan hur det var för femtio år sedan och idag, bristen på makt för Vänstern då och den makt de har nu:
På 1960-talet var den vilda Vänstern fortfarande utomstående, ett konstigt störningsmoment med sina underliga idéer och sitt långa hår skrikande sina radikala slagord. Jag minns det mycket väl. Då ville de kommunicera sina idéer till alla som de gick förbi på gatan. Idag blir de arga om någon de möter på gatan inte instämmer med deras åsikter.
Då betraktade de polisen med nära nog fientlighet. Idag betraktar de dem som sina beskyddare. (I tisdags såg jag dem faktiskt be en polis att hålla 'ögonen på' en berusad person som hade följt protesten och stört människor).
