Författarens anmärkning: Denna studie tillkännagavs som "kommande" i min bok från 1983, In the Path of God: Islam and Political Power (New York: Basic), s sida 348, fotnot 47. Det tog 38 år att slutföra men här är det, med en annan undertitel. Denna artikel är del ett; del två, om den moderna eran, kommer i nästa nummer.
I ett samtal som uppges ha ägt rum den 13 juli år 634, endast två år efter Muhammeds död, tillfrågades en gammal man vad han ansåg om "profeten som har dykt upp bland saracenerna"? Han svarade att Muhammed "är en bedragare. Kommer profeter med svärd och vagn"? En annan person instämde och anmärkte "Det kommer ingen sanning från den så kallade profeten, endast blodsutgjutelse". Flera månader senare, i en predikan på julafton år 634, hänvisade patriarken av Jerusalem till muslimer som "de gudlösa saracenernas slem som hotar med slakt och förstörelse". [1]
Således började den kristna reaktionen på muslimer olycksbådande vid en tidpunkt när religiös passion var som högst och mottagligheten för nya influenser som lägst. Detta fientliga svar förblev sedan i stort sett statiskt under ett årtusende, 634 – 1700. Först under de senaste tre århundradena utvecklades attityder som blandade den gamla fientligheten med någonting häpnadsväckande annorlunda.
De följande sidorna beskriver kortfattat det kristna svaret på islam och muslimer under ett årtusende. Varför hade Europa [2] under så lång tid en negativ syn på muslimer? Del II kommer att behandla frågan om varför detta delvis förändrades och hur den aktuella situationen ser ut.
Militärt – utanför Europa
Två utmaningar, militärt och religiöst, är anledningen till Europas initiala och bestående animositet mot muslimer. Muslimer erövrade inte endast mycket av kristenheten före 1700 och hotade de som stod emot deras kontroll, utan de utgjorde en synnerligen religiös utmaning. Denna kombination gav dem en unik roll.
Det som har kallats "världens äldsta gräns" [3] började med muslimska militära segrar över kristna. Två år efter Muhammeds död år 632 började muslimer plundra bysantinskt territorium norr om Arabien; endast åttiotvå år senare hade de erövrat land som sträckte sig från Pyrenéerna till Centralasien, kristna utgjorde en majoritet av befolkningen i många regioner som kom under muslimsk kontroll, inklusive i Syrien, Egypten, Nubien, Nordafrika och Spanien. Även många kristna boende i Irak och Iran kom under muslimsk kontroll. Faktum är att på mindre än hundra år blev hela den kristna världen utanför Europa och Anatolien abrupt inkorporerade i vad muslimerna kallar Dar al-Islam (territorier under kontroll av muslimska härskare).
 I förmodern tid utgjorde kristna en majoritet av befolkningen som var under muslimsk kontroll, inklusive i Syrien, Egypten, Nubien, Nordafrika och Spanien och de som bodde i Irak och Iran. I Europa kom attackerna efter 955 i överväldigande del från muslimer som fortsatte med sina attacker fram till 1700. |
Med ett enda undantag erövrades de få regioner utanför Europa som överlevt det första våldsamma arabiska anfallet så småningom av muslimerna. Konstantinopel, huvudstad i det Bysantinska riket och porten till Östeuropa, stod emot de muslimska attackerna i åtta århundraden vilka började med en muslimsk örlogsexpedition år 654. Man dukade slutligen under för de Osmanska turkarna den 29 maj 1453, ett av de dystraste datumen i kristenhetens historia och ett som gav stort genljud. Det Bysantinska riket varade i mer än 400 år, 653 – 1071, men sedan invaderade turkarna deras länder och eliminerade slutligen det sista grekiska kungadömet år 1461. Armenierna kom under muslimskt styre 666 och förblev därefter undertryckta, med undantag för en lång period mellan 885 – 1375. På liknande sätt kom georgierna under muslimsk kontroll år 654, åtnjöt en medeltida uppgång och föll tillbaka under muslimskt styre på 1500-talet. Många maronitiska kristna som bodde på slätterna i Syrien flydde från muslimskt styre till bergen i Libanon; där behöll de sitt oberoende under större delen av den islamska eran men föll slutligen till osmanerna. Dongola i Sudan varade till omkring 1350 och närliggande Alwa till 1504.
Endast det kristna kungadömet Etiopien motstod en muslimska strävan efter territorium, vilket gjorde det till det enda forntida landet utanför Europa som överlevde. Och även de skulle ha fallit för jihad (muslimskt krig mot icke-muslimer) om det inte hade varit för vad historiken Elaine Sanceau kallar för "inget mindre än ett mirakulöst" ingripande av en liten portugisisk trupp. [4] Det var verkligen inte långt från mirakulöst för den muslimska invasionen 1530 – 31 ledd av Ahmad Gran skulle ha invaderat det forntida kristna kungadömet 1541 om det inte hade varit för 350 portugisiska artillerisoldalter och skyttar som tillsammans med två hundra etiopier segrade över 15 000 bågskyttar, 1500 ryttare och 200 turkiska arkebusier.
 Ortodoxa etiopiska präster deltar i en religiös ceremoni. Addis Abeba, Etiopien. På 300-talet antog Etiopien kristendomen som statsreligion. Det var det enda kristna kungadömet utanför Europa som stod emot den muslimska strävan efter territorium. Fler än 60 procent av etiopierna är än idag kristna. |
Dessa kristna länder gick förlorade vid en tid då Levanten och Nordafrika – inte Europa – utgjorde kristenhetens centrum, omfattade större delen av dess befolkning, viktiga institutioner och kulturella center. Muslimskt styre gjorde slut på den östliga kristendomens överhöghet och decimerade kyrkornas makt. Fyra av fem patriarkat (Alexandria, Antiokia, Konstantinopel, Jerusalem) förlorade mycket av sitt självstyre och sitt inflytande när de kom under muslimskt styre. Västeuropéer, skriver Norman Daniel, såg kristenheten som "en enda nation som med islams uppgång har blivit bestulna på en tredjedel av sina bästa provinser" [5] och mer därtill. Europa hade blivit föräldralöst.
Militärt - Europa
Närmare Europa kom alla större öar i Medelhavet under muslimsk överhöghet. Detta varade från flera månader i Sardinien till över sex århundraden på Cypern. Muslimer styrde Balearerna från 903–1228 och plundrade öarna hundratals år före och efter dessa datum. De styrde Korsika från 814 till början av 900-talet; Kreta 826–961 och 1669–1897; Cypern 649–965 och 1573–1878; Malta 869–1091; Rhodos under korta perioder 653–58 och 717–18 och sedan 1522–1912; Sardinien 1015–16; och Sicilien från 827 (även om endast delar av ön var under muslimsk kontroll innan 965) till 1091.
Europas fastland attackerades av vågor av inkräktare under antiken och tidiga medeltiden. Invasioner av icke-muslimska folk som kelter, goter, magyarer och vikingar upphörde 955, det enda undantaget var den mongoliska invasionen av Östeuropa 1240–41. Muslimerna däremot fortsatte att attackera under nästan åttahundra år fram till 1700. Således utfördes attackerna på Europa efter 955, förutom av mongolerna (av vilka många konverterade till islam, så även de passar bra in i mönstret), i överväldigande del av muslimer.
Jihad skedde i två omgångar: en arabisk kampanj i väst från det åttonde till det tionde århundradet och en turkisk kampanj i öst från det fjortonde till det sjuttonde århundradet. (De två epokerna av muslimsk kontroll över Kreta, Cypern och Rhodos speglar denna dubbla offensiv).
På det europeiska fastlandet gav kristna ofta vika för muslimska attacker. Araber erövrade Spanien mellan 711 och 716, förstörde det kristna Visigotiska kungariket där och fortsatte till Gallien och nådde 732 fram till Poitiers, drygt tre hundra kilometer sydväst om Paris. Edward Gibbon spekulerade att om det inte hade varit för frankernas seger vid Poitiers,
Är det möjligt att tolkningar av Koranen nu skulle läras ut i skolor i Oxford och islams predikstolar kanske demonstrera för ett omskuret folk okränkbarheten och sanningen i Muhammeds uppenbarelse. [6]
Även om araberna inte lyckades etablera en stadig bas utanför Iberiska-halvön så blev deras plundringståg en olycklig verklighet i många delar av Europa under nionde och tionde århundradet. Ett betydande undantag var de muslimska inkräktare som år 846 intog Roms förorter där de attackerade den påvliga Peterskyrkan. En mur byggdes efter denna invasion med syftet att skydda påven – av arbetskraft som till stor bestod del bestod av muslimska fångar – detta ledde så småningom till upprättandet av den oberoende Vatikanstaten. I Italien fanns under en kort tid (853–71) ett oberoende och litet (vid Bari, nära hälen på Italien) muslimskt emirat.
Arabiska angripare intog staden Fraxinetum (nu kallad Garde-Frainet) nära St. Tropez på franska Rivieran 889 och kontrollerade det i nästan ett halvt sekel; därifrån strövade de omkring i Rhônedalen och nådde Schweiz. Vid ett tillfälle, 954, plundrade muslimer från Fraxinetum, St. Gallens kloster vid Bodensjön vid dagens schweizisk-tyska gräns. På 1920-taelt kontrollerade muslimer många av passen som går genom Alperna.
 På 1920-talet kontrollerade muslimer många av passen som går genom Alperna. År 954 plundrade arabiska angripare St. Gallens kloster (ovan) vid dagen schweizisk-tyska gräns. |
Den arabiska närvaron sträckte sig österut till Aten där en muslimsk koloni levde omkring år 1000. De byggde en moské på platsen för det antika templet Asklepios tempel, och de arbetade i staden. [7] Minnet av dessa invasioner kan fortfarande ses i platsnamnen: således härleder Pontresina, en stad när St. Moritz i Schweiz sitt namn från det latinska "Pons Saracenorum" Saracens bro, en medeltida benämning på araber och muslimer. [8] Även om det var skrämmande och starkt och har etsat sig fast i lokalbefolkningens minne så varade dessa intrång inte så länge; faktum är att under många århundraden efter att de intagit Spanien så gjorde muslimerna inga varaktiga framsteg i Europa.
En andra våg av erövringar började 1356 när de osmanska turkarna korsade Bosporen och tog Gallipoli från Bysantinerna. Under de följande århundradena erövrade osmanerna Grekland och nästan hela Balkanregionen, något som återigen kan ses i många platsnamn: Balkan, till exempel, är turkiska för berg. Många kristna folk, inklusive grekerna, serberna och ungrarna, kom under muslimskt styre. De osmanska framstegen kulminerade med två misslyckade belägringar av Wien 1529 och 1683.
Som del av ett försök att befria Grekland från osmanskt styre bombarderade en koalition av europeiska legosoldater Parthenon som turkarna använde som lagerlokal, de idag välbekanta ruinerna är ett resultat av en direkt träff och en påföljande eldsvåda i september 1687. (Explosionen fick också till följd att det tvingade turkarna att ge upp).
Turkisk makt sträckte sig längre bort än Balkan: I norr höll osmanerna den polska regionen Podolia från 1672 till 1699; i öst styrde en oberoende muslimsk dynasti Krim från 1475 till 1774; och i väst höll de tillfälligt Otranto i Italien 1480–81. Muslimskt herravälde till sjöss kunde nå nästan alla kuster. I ett extremt fall landsteg två uppsättningar Barbareskpirater, en från Marocko, den andra från Algeriet, på Island 1627 i en incident känd som Tyrkjaránið och tillfångatog hundratals islänningar för att sälja dem som slavar i hemlandet. Även om dessa framgångar inte ledde till något så kunde saker och ting ha blivit annorlunda. Tänk på den italienska offensiven, den övergavs på grund av interna osmanska begränsningar; som Bernard Lewis påpekar kunde det ha fått stora konsekvenser.
Den lätthet med vilken fransmännen några år senare, 1494–95, kunde erövra de italienska staterna en efter en, nästan utan motstånd, tyder på att om turkarna hade framhärdat med sina planer skulle de ha erövrat större delen av eller hela Italien utan alltför stora svårigheter. En turkisk erövring av Italien år 1480 när renässansen just börjat skulle ha förändrat världshistorien. [9]
Om man tittar på hela Kontinentaleuropa så kontrollerade muslimer vid någon tidpunkt de flesta eller alla de moderna staterna Portugal, Spanien, Ungern, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro, Nordmakedonien, Kosovo, Albanien, Grekland, Bulgarien, Rumänien, Vitryssland och Moldavien. Dessutom styrde de delar av Frankrike, Schweiz, Italien, Österrike, Polen, Litauen, Slovakien, Slovenien och Ukraina.
Under en period av tolvhundra år uppnådde kristna upprepade gånger självständighet från muslimer.
Denna utbredda muslimska närvaro innebar att kristna under en period av tolvhundra år upprepade gånger uppnådde självständighet från muslimer, från att den spanska Reconquista började 722 till Albaniens självständighetskrig 1912. Föga förvånande sågs muslimer allmänt som den främsta fienden och nationella identiteter formades i opposition mot dem i stora delar av södra Europa, framförallt i Portugal, Spanien, Sicilien, Serbien, Grekland, Bulgarien och Rumänien. Araber, saracener, morer, hemska turkar, horder av tatarer och barbareskpirater fungerade som bakgrundskuliss för kristen tapperhet. Helgonlika personer (i synnerhet Ludvig IX av Frankrike) fick sitt rykte genom att stå upp mot muslimer.
Muslimer spelade också denna roll i litteraturen, från de medeltida Chanson de Roland och Cantar de mio Cid till de tidigt moderna Don Quixote och Os Lusíadas till det moderna Le Camp des Saints and Soumission.[10] Andorras nationalsång som antogs 1921, börjar med: "Den mäktige Karl den store, min fader befriade mig från saracenerna".
Fientligheter mot muslimer drev den militära teknologin framåt. Till exempel utvecklade Galileo teleskopet inte endast för att bevisa Copernicus heliocentriska teori utan också som ett "spionglas" som den militära underrättelsetjänsten kunde använda för att se osmanska örlogsfartyg två timmar tidigare än med blotta ögat. [11] Att vara omringad av muslimer inspirerade till marina upptäckter med början med de som drevs på av prins Henrik Sjöfararen (Henry the Navigator) av Portugal (1394–1460).
Muslimska folk från Spanien tvärs över Nordafrika till Levanten, vidare till Centralasien och Sibirien, separerade medeltida Europa från resten av det östra halvklotet; att vara helt omringad av muslimer intensifierade de kristna åsikterna ännu mer. Inte nog med att endast några få européer lyckades komma förbi muslimerna, utan rapporter från icke-muslimska Afrika och Asien – till exempel Marco Polo – mottogs ofta med skepsis.
Omringade som de var av muslimer och "upptagna med akuta problem orsakade av hotet från islam, gjorde att Europa nästan helt glömde bort att det (icke-muslimska) Öst var ett verkligt land", skriver historikern Donald Lach. [12] De kristna insåg inte hur begränsat deras synsätt var: "Islam tvingade inte bara de kristna att leva i en liten sluten värld ... det fick dem också att känna att en sådan existens var normal", skriver John. Meyendorff.[13] Dessutom kände sig européerna ofta isolerade och tröstlösa. Som Roger Bacon skrev i slutet på 1260-talet, "det finns få kristna; hela världen är ockuperad av icke-troende och det finns ingen som kan visa dem sanningen". [14] Européerna behöll denna klaustrofobiska känsla av att vara omringad av fiender fram till omkring 1450.
Under ungefär tusen år, från den första attacken mot Konstantinopel år 654 till den andra attacken mot Wien år 1683 utgjorde muslimer den mest konsekvent externa utmaningen för Europa vilket fick européerna att i mer än tusen år oroa sig för muslimsk makt. Den islamiska religiösa utmaningen förstärkte sedan denna känsla av hot.
Religiös – En falsk religion, Muhammed
Den islamska religionen oroade européerna lika mycket som muslimska arméer. Islam innebar ett flertal unika utmaningar för kristendomen: Den sågs som falsk. Den antogs fullborda evangeliet och ersätta det. Det erbjöd ett livskraftigt och attraktivt alternativt sätt att leva. Och den attraherade fler kristna konvertiter än någon annan religion. Den framstående skotske administratören i Indien och islamforskaren Sir William Muir skrev 1845 att islam var "den ende öppet och formidabla antagonisten till kristendomen". [15] Wilfred Cantwell Smith tillade 1957: "Fram till Karl Marx och uppkomsten av kommunismen så organiserade och lanserade profeten den enda allvarliga utmaningen den västerländska civilisationen ställts inför under hela sin historia". [16]
Under hela medeltiden betraktade de kristna islam som inte bara en falsk religion utan som förvanskning av det kristna budskapet, en förvrängning av deras egen tro. Johannes från Damaskus (dog ca 749) ansåg att "ismaeliternas vidskepelse" var en kristen irrlära. [17]. I denna anda föreställde sig de medeltida kristna att muslimer dyrkade en ohelig treenighet Mahon (dvs. Muhammed), Tervagant och Apollin. De betraktade islam som sinnebilden för ondskan, som en djävulskt smart sammanslagning av läror utformade för att utnyttja mänskliga svagheter. I en kortfattad formulering förklarar Norman Daniel hur islam står för "ett sexuellt korrupt tyranni baserat på falska läror". [18]
Anklagelser om islamisk manipulation av religion, makt och kön blev en del av den europeiska standardrepertoaren och visade en "häpnadsväckande ihärdighet" och dök upp om och om igen i olika former och oändliga variationer under medeltiden. [19] Som Richard Chenevix (1774-1830), den irländske författaren till ett verk på två volymer om nationell karaktär, förklarade så uppfyllde islam alla onda drifter:
För att passa de olika karaktärsdragen hos människorna från Arabia Felix till Arabia Petraea till Arabia Deserta måste (den islamiska) religionen vara lika mångsidig som dessa områden. Den måste vara våldsam för den ena och sensuell för den andra; fåfäng, lyxig, entusiastisk, vild för samtliga. För tjuven måste man inpränta plundringar av icke-troende; för krigaren måste man predika erövring och utrotning; för den lättjefulle måste man tillåta sinnenas njutning; för alla de hängivna anhängarna måste man lova en evighet av vällustig salighet förutsatt att de försvarar profeten. [20]
Avvisande av islam som en legitim religion inriktade sig på den islamiske profeten Muhammeds person. Annemarie Schimmel konstaterar att "Muhammed mer än någon annan historisk person väckte rädsla, motvilja och hat i den kristna världen under medeltiden" [21] De kristna antog att Muhammed var mer än mänsklig, för hur skulle en vanlig dödlig kunna utforma ett sådant genialt sätt att få anhängare och få dem att tro på uppenbara osanningar? Muhammeds budskap representerade bedrägeri och våld; i synnerhet hans liv (hans många fruar, godkännandet av polygami och konkubinat) ledde till anklagelser om sexuellt lättsinne. Daniel konstaterar att Muhammed förtalades för "det våld och den kraft med vilken han påtvingade människor sin religion; den liderlighet och slapphet med vilken han mutade de anhängare han inte tvingade; och slutligen hans uppenbara mänskliga natur vilket det hela tiden ansågs nödvändigt att bevisa, även om ingen muslim förnekade eller ens ville förneka det". [22]
Sådana attityder gentemot Muhammed rättfärdigade de kristnas avvisning av allt som islam stod för. Om Muhammed var en bedragare hur skulle muslimer då kunna vara ärliga? Kristna uttryckte denna skepsis i sin terminologi. "Mahomet" betydde idol på engelska på1500-talet medan "Mahometry" betydde avgudadyrkan. [23]
På samma sätt visade europeiska kristna sin respektlöshet för islam genom att tilldela Muhammeds anhängare etniska snarare än religiösa namn. Som Bernard Lewis konstaterar "I Grekland kunde muslimerna kallas för araber, perser, hagariter eller till och med assyrier; i Ryssland var de tatarer; i Spanien morer, i större delen av Europa turkar; och i den kristna världen i både öst och väst kallades de vanligen saracener, ett namn med obskyrt ursprung men definitivt av etnisk betydelse". [24]
Religiös - konvertering
Som ett civiliserade folk som förde med sig en sofistikerad tro med en attraktiv kultur skiljde sig muslimerna från nästan alla andra som invaderade Europa, de andra var stamfolk som var fokuserade på att plundra. Muslimer gjorde mer än att förstöra egendom; de utmanade också kristendomens fortsatta dominans.
De flesta medeltida kristna som bodde i Dar al-Islam tog det oåterkalleliga steget och konverterade till islam, deras politiska härskares religion, om en i väldigt varierande takt. Kristna försvann nästan helt från Arabien, Nordafrika och större delen av Anatolien medan de förblev små minoriteter på andra håll i Mellanöstern. Kopter utgör idag endast en tiondel av Egyptens befolkning och endast små rester av Syrisk-ortodoxa, Melkiter, Nestorianer och Ortodoxa samhällen överlever i den Bördiga halvmånen och Iran. En kombination av politisk solidaritet och otillgänglig terräng gjorde det möjligt för armenier och libaneser att i övervägande grad förbli kristna.
Kristna i Mellanöstern uppgår idag till omkring femton miljoner, de bor främst i Egypten, Libanon, Cypern och Syrien och utgör mindre än fem procent av regionens befolkning på omkring 370 miljoner.
I Europa skedde kristna konverteringar till islam oftast på Iberiska-halvön, på några Medelhavsöar och i delar av Balkan. Spanien och Sicilien blev till och med viktiga medeltida centrum för muslimsk kultur. Ibland kunde kristna styrkor tvinga muslimerna att lämna en region helt och hållet, som skedde i Spanien och på alla större Medelhavsöar förutom Cypern (där omkring 150 000 inhemska turkar nu bor). [25]
Muslimskt styre kunde upphävas och så skedde också, till skillnad mot konverteringar till islam; enbart ett försumbart antal muslimer blir avfällingar och de gör det vanligtvis som enskilda individer. De två främsta fallen där hela samhällen konverterar – Tatarerna i 1600-talets Ryssland och Sunniterna i Libanon omkring 1700 – gjordes under påtryckningar och med förväntningar på omedelbara fördelar för konvertiter. Idag lever en inhemsk muslimsk befolkning på 15 miljoner i Europa (detta inkluderar inte invandrare till Europa under det senaste århundradet eller nyligen inhemska konvertiter till islam), de flesta av dem på Balkan och turkiska Thrakien. Den tätaste koncentrationen och det största antalet (omkring tio miljoner) finns i Istanbul, ett mindre antal finns i Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Montenegro.
Slutsats
Sammandrabbningen med islam skedde omkring åttahundra år innan man hade någon kontakt med japanerna eller kineserna, hinduer eller buddhister, afrikaner eller amerikaner. Faktum är att européernas unikt fientliga åsikter om muslimer blev tydliga från början av 1400-talet med européernas upptäcktsresor, de kristna reagerade mycket mer positivt på de icke-muslimer de mötte och muslimerna framträdde ännu tydligare som den ständiga fienden.
Som medeltida Europas enda efterhängsna rival väckte muslimer starka reaktioner som påverkade alla västerländska relationer med omvärlden. Planeten verkade innehålla två huvuddelar, den ena kristen den andra muslimsk; dessa representerade jag själv och andra, gott och ont. Historikern R. W Southern finner "existensen av islam ... det mest omfattande problemet för den medeltida kristenheten. Det var ett problem på alla erfarenhetsnivåer" – praktiskt, teologiskt och historiskt. [26] Den muslimska faktorn påverkade den medeltida kristna självkänslan, uppfinningar, upptäcktsresor och syn på omvärlden.
[1] Walter Emil Kaegi, Jr., "Initial Byzantine Reactions to the Arab Conquest," Church History, June 1969, pp. 139-49.
[2] Europe is defined here as the peninsula west of about the 30th meridian east, plus its adjoining islands, thereby excluding most of Russia and Turkey, with the signal exception of Istanbul. This account focuses specifically on Christians in premodern Europe and subsequently broadens sometimes to include the West as a whole.
[3] Gai Eaton, Islam and the Destiny of Man (State Univ. of N.Y. Press and the Islamic Texts Society, 1985), p. 2. This analysis accepts the conventional account of Islam's origins.
[4] Elaine Sanceau, The Land of Prester John: A Chronicle of Portuguese Exploration (New York: Alfred A. Knopf, 1944), p. 136.
[5] Norman Daniel, Islam and the West: The Making of an Image (Edinburgh: The University Press, 1958), p. 109.
[6] Edward Gibbon, The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, vol. 3 (London: Everyman's Library, 1993), p. 469.
[7] Kenneth M. Setton, "On the Raids of the Moslems in the Aegean in the Ninth and Tenth Centuries and Their Alleged Occupation of Athens," American Journal of Archaeology, 58 (1954): 319.
[8] Manfred W. Wenner, "The Arab/Muslim Presence in Medieval Central Europe," International Journal of Middle East Studies, Aug. 1980, p. 66 (with a list of other names).
[9] Bernard Lewis, The Muslim Discovery of Europe (New York and London: WW Norton, 2001), p. 32.
[10] Daniel Pipes, "Who Will Write France's Future?" The Washington Times, June 7, 2016.
[11] Dankwart A. Rustow, "The Military Legacy," in L. Carl Brown, ed., Imperial Legacy: The Ottoman Imprint on the Balkans and the Middle East (New York: Columbia University Press, 1996), pp. 252-53.
[12] Donald F. Lach, Asia in the Making of Europe, vol. 1, bk. 1 (Chicago: University of Chicago Press, 1965), p. 22.
[13] John Meyendorff, "Byzantine Views of Islam," Dumbarton Oaks Papers, 18 (1964): 131-32.
[14] Roger Bacon, Baconiis Opens Maius Pars Septima seu Moralis Philosophia, Eugenia Massa, ed. (Turici: In aedibus Thesauri mundi, 1953), 3:122; cited in R. W. Southern, Western Views of Islam in the Middle Ages (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1962), p. 57.
[15] Sir William Muir, The Mohammedan Controversy and Other Indian Articles (Edinburgh: T. and T. Clark, 1897), p. 2.
[16] Wilfred Cantwell Smith, Islam in Modern History (Princeton, N.J. and Oxford: Princeton University Press and Oxford University Press, 1957), p. 105.
[17] Modern research has revived this interpretation: see Robert Spencer, Did Muhammad Exist? An Inquiry into Islam's Obscure Origins (Wilmington, Del.: ISI Books, 2012).
[18] Norman Daniel, Islam, Europe and Empire (Edinburgh: Edinburgh University Press, 1966), p. 6.
[19] Southern, Western Views of Islam, p. 28.
[20] Richard Chenevix, An Essay upon National Character (London: James Duncan, 1832), vol. 1, p. 97.
[21] Annemarie Schimmel, And Muhammad Is His Messenger: The Veneration of the Prophet in Islamic Piety (Chapel Hill: The University of North Carolina Press, 1985), p. 3.
[22] Daniel, Islam and the West, p. 107.
[23] Oxford English Dictionary, s.v. "Mahomet" and "Mahometry."
[24] Bernard Lewis, "Gibbon on Muhammad," Daedalus, Summer 1976, p. 89.
[25] Muslims lived on Crete until 1923, when, under the terms of the Treaty of Lausanne, they had to leave for Turkey.
[26] Southern, Western Views on Islam, pp. 2-3.
