 Omslaget är lika udda som innehållet. |
De flesta läsare som tar upp en bok på 723 sidor med titeln The Oxford Handbook of Contemporary Middle Eastern and North African History förväntar sig liksom jag en rigorös och systematisk överblick av utvecklingen i regionen sedan slutet på 1970-talet, från Marocko till Afghanistan, från Turkiet till Sudan. Om detta råkar vara dina förväntningar, käre läsare, hoppa då över den här volymen.
Ghazal och Hanssen har gjort ett lappverk av vad som verkar vara en slumpmässig samling av 33 uppsatser. Till att börja med är de första 15 uppsatserna från tidigare än slutet av 1970-talet. Visst, historia behöver bakgrund, men ett kapitel om "Finanskris och strukturell förändring i det tidigare Osmanska rikets ekonomi" verkar väldigt avlägset från samtida frågor. "Ett krig om folket: Det Algeriska självständighetskriget 1954 – 1962" är endast hälften så avlägset kronologiskt men det kunde säkert ha införlivats i kapitlet om nutida Algeriet. Nej vänta, det finns inget kapitel om nutida Algeriet...
"Kontraterrorism och motuppror i den nyliberala tidsåldern" är en lika stor besvikelse som titeln antyder: Ett utdrag: "Kunskapsproduktion och inkorporerandet av kolonial kunskap till redskap för att föra krig blev också viktiga aspekter av liberala motuppror".
Marshall McLuhan nämns en gång och Michel Foucault två gånger men Turgut Özal är helt frånvarande från dessa 723 sidor, liksom som hela Barzani-klanen.
Ännu värre är att läsarens förtroende för redaktörernas auktoritet sannolikt inte kommer att överleva bokens allra första paragraf, där de honungsljuvt tillkännager att "i början på det andra årtusendet av vår tideräkning har miljoner människor demonstrerat på gatorna för att störta regimer som undergräver socialt välstånd och plundrar miljön och mänskliga resurser i sina länder". Hmm, allt detta skedde omkring 1010 före vår tideräkning?
Kort sagt är The Oxford Handbook precis så excentrisk, politiserad och innehållslös som man kan förvänta sig av ett kompendium daterat 2021.
