Kampanjen Muslimer-som-offer har förvandlats till en betydande småindustri med universitetscentra, akademiska organisationer och en stor, om än enformig, mängd litteratur som ägnas åt att visa att muslimer, helt utan förskyllan, lider av en mängd olika oprovocerade sjukdomar och obefogade fördomar på grund av otäcka västerlänningar.
I ett typiskt banalt exempel på denna genre ignorerar Aswads Bekämpandet av islamofobi i Nordamerika (Countering Islamophobia in North America) omsorgsfullt de många muslimska aktiviteter som driver på de anti-muslimska känslorna. Aswad, en antropolog av egyptiskt ursprung som har undervisat vid Wayne State University, nämner ISIS endast tre gånger men det Muslimska brödraskapet, al-Qaeda, Usama bin Laden och den iranska gisslankrisen 1979 – 81 endast en gång vardera. Mer anmärkningsvärt är de individer, grupper och koncept som inte figurerar en enda gång: de iranska ledarna Khomeini och Khamene'i, al-Shabaab och Sharia. Talibanerna i Afghanistan diskuteras aldrig; den gruppen nämns endast en gång, i samband med att en lärare i Florida påstås ha kallat en 14-årig muslimsk elev en "talibansk turbanskalle". Den ihärdiga misshandeln av judar och kristna i länder med muslimsk majoritetsbefolkning går helt obemärkt förbi.
Likaså ignoreras sorglöst de jihadistiska mordorgierna på amerikansk mark inklusive Nidal Hasan som dödade 13 personer år 2009 vid Ft Hood; det gifta paret Syed Rizwan Farook och Tashfeen Malik som dödade 14 personer år 2015 i San Bernardino; och Omar Mateen som dödade 49 personer år 2016 på nattklubben Pulse i Orlando. Andra stora händelser som jihadattacken på Boston Maraton år 2013 har inte heller tagits med i denna studie. Det är betecknande att den första attacken mot World Trade Center 1993 som dödade 6 personer och skadade fler än 1000 inte nämns i kontexten av den skada den orsakat amerikaner utan endast i samband med att den har "ökat fördomar och våld mot amerikanska muslimer".
Smärre aggressioner har inte heller någon plats i Aswads analys. När det kommer till behandling av kvinnor till exempel nämner han aldrig månggifte, kvinnlig könsstympning, hedersmord, taharrush (sexuella grupptrakasserier), eller de eufemistiskt kallade grooming-gängen (i själva verket våldtäktsgäng). Rushdie-reglerna (som förbjuder fri diskussion om islam) saknas naturligtvis.
Aswad och hans likar ger inget sammanhang för icke-muslimers rädsla för islamismen, islam och muslimer, som om dessa var spontana handlingar av fördomar. Han försummar också att nämna varför det inte finns någon jämförbar rädsla för hinduer eller buddhister; eller varför muslimer, om de nu behandlas så hemskt, fortsätter kräva att få komma till västvärlden (nu senast afghaner och de dumskallarna som åkte till Vitryssland).
Sammantaget förtjänar denna usla bok den fullständiga glömska den utan tvekan kommer att falla i. Men tillsammans med sina många följeslagare kan den orsaka verklig skada när det lärs ut i skolor av sådana som el-Sayed el-Aswad.
