Vuorelma slogs av kontrasten mellan det trötta gamla Turkiet hon hade läst om innan hon kom till landet och det fräscha landet hon anlände till och hon omvandlade denna motsägelse till en bok i vilken hon minutiöst tar upp det påstådda problemet med media, politisk analys och den allmänna opinionen. En mer förståelig version av hennes titel skulle kunnat vara "Ett århundrade av utländsk stereotypisering av Turkiet".
Författaren, en forskare vid Helsingfors universitet, för fram sin uppfattning redan på sidan 3 genom att citera Edward Said och avviker sedan aldrig från hans partilinje. De texter om Turkiet som hon förlitar sig på till exempel "läses inte endast som beskrivningar av det internationella utan de är också beskrivningar av det västerländska jaget". Hon är betydligt mer intresserad av "journalisters, forskares, diplomaters och politikers lösa kunskapsgemenskap" än av Atatürk och Erdoğan.
Vuorelma delar in eran som studeras i fem delar (till 1952, till 1991, till 2003, till 2011 och nuvarande) med de är mindre viktiga än "fyra berättartraditioner" som hon finner "redan existerar i början på 1900-talet" och som fortfarande är närvarande idag; denna kontinuitet "visar att de övertygelser de har är djupt rotade och bestående". Dessa traditioner uppvisar "Turkiet som ett land som (1) 'vi' potentiellt håller på att förlora, (2) står vid ett avgörande vägskäl, (3) leds av starka män som förkroppsligar staten och (4) ständigt hotas av en smygande islamisering".
Låter insiktsfullt, eller hur? Men i en dramatisk vederläggning av denna tes hävdar Matthew deTar i sin vida överlägsna studie Figures That Speak: The Vocabulary of Turkish Nationalism (Syracuse: Syracuse University Press, 2022) att kontinuiteten i turkisk historia är verklig och inte endast ett resultat av utlänningars begränsade förståelse. Som det sammanfattas i baksidestexten på hans bok, "Om ytan i turkisk politik har förändrats dramatiskt under decennier så förblir vokabulären för att sortera dessa förändringar konstant: Europa, islam, minoriteter, militären, grundaren (Atatürk)".
Förutom Vuorelmas felaktiga antagande så förvränger hon verkligheten för att passa de fyra prydligt paketerade 'traditionerna'. Ta till exempel en artikel från 1994 i National Interest "(Islams kamp innanför murarna)", som hon diskuterar. Jag råkar känna till den väl eftersom jag är dess författare. Vuorelma hävdar att "Övertygelsen som ingår i 'förlorar Turkiet'-berättartradition ingår i Pipes analys".
Men en titt på min artikel finner det motsatta. Jag beskriver (pre-Erdoğan) Turkiet som ett land fullt av "muslimer som är säkra i sig själva och beredda att lära sig från utomstående, inriktade på demokrati och redo att integreras i världen". Jag skildrar Turkiet som åtnjutande "en unikt välformulerad och allmänt accepterad filosofi av sekularisering" och de fungerar som "den muslimska världens framgångssaga". Dessutom "hotar den turkiska modellen att undergräva det khomeinistiska experimentet på liknande sätt som den västerländska modellen i slutändan undergrävde det sovjetiska experimentet". Jag uppmanar turkarna "att följa mullornas exempel och sprida sina egna idéer till den muslimska världen" och Washington "att uppmuntra turkarna att stå starka". Kort sagt så uppmanar jag turkarna att främja sina idéer mer kraftfullt. Var finns "förlora Turkiet"-temat här? Endast i Vuorelmas fantasi.
Vuorelma har en agenda och som så många akademiker låter hon inte fakta komma mellan henne och sanningen.
