Redaktörerna, som båda undervisar vid University of Chicago, har valt ut 46 texter från en period på två och ett halvt sekel för att förse oss med en källbok om osmansk kultur, de undviker medvetet vad de kallar det vanliga "statscentrerade" förhållningssättet till imperiet. Överflödet av information om politiska ämnen har, konstaterar de, gjort det "alltför lätt att skildra osmansk historia som begränsad till strider, imperialistiska kampanjer, erövringar, komplexa situationer, framstående karriärer, lyxiga palats och liknande". De hoppas att denna volym med dess översättningar från främst turkiska men också från armeniska, grekiska, hebreiska, italienska och persiska, erbjuder ett lockande urval av de "alternativa rikedomar" osmanerna har att erbjuda.
Föga förvånande kommer en stor andel av materialet från domstolar, var annars hittar man så många vardagsberättelser nedskrivna för eftervärlden? Avsnitten om kättare, om barn och ungdomar, om prostituerade och hallickar, om nattliga aktiviteter, om icke-muslimer och om folkhälsa härrör mestadels från islamiska domstolsprotokoll, medan avsnitten om judiska konvertiter till islam och giftermål och skilsmässa bland judar härrör från judiska domstolsprotokoll.
Redaktörerna har lyckats med att erbjuda ett brett utbud av information, även om alla som förväntar sig litteraturpärlor eller historieberättande sannolikt kommer att bli besvikna. Från det första utdraget (brev från en forskare som söker mer pengar från sina beskyddare) till det sista (en samling med Nasreddin Hocas skämt) är kvalitén på skrifterna medioker, trots de många kompetenta översättarna. De som är benägna att se den osmanska kulturen som trist kommer utan tvekan att få bekräftelse i denna antologi. Så även om Den osmanska världen är ett tappert försök att återuppväcka intresset för det sexhundra år långa imperiet har denne recensent en känsla av att den snarare kommer att stärka det "statscentrerade" förhållningssättet.
