Knivattacken mot Salman Rushdie väcker frågan: Varför dömde Ayatollah Khomeini honom till döden 1989 för hans roman Satansverserna? Det faktum att den iranske diktatorn inte hade läst boken gjorde denna åtgärd, som bortsåg från lagar, gränser och prejudikat, desto mer överraskande.
Robin Wright förklarar i the New Yorker att detta "var ett politiskt drag för att utnyttja raseriutbrotten i Pakistan, Indien och på andra håll". Giles Kepel hävdar att Khomeinis påbud "effektivt utropade honom själv till den andliga vägledaren för alla muslimer ... och ryckte därigenom ledarrollen från saudierna". Sam Westrop, chef för Islamist Watch vid Middle East Forum, instämmer: "Efter att ledarna för Jamaat-e-Islami i Storbritannien flög till Saudiarabien i oktober 1989 för att göra en framställan om en internationell kampanj, kände Khomeini att han måste säga ifrån eller riskera att förlora".
 Time magazine hade Khomeini på framsidan den 27 februari 1989, "Ayatullah beställer ett mord". |
Jag håller inte med. Detta var inte ett taktiskt drag av Khomeini för att gynna sig själv utan en sann och ursinnig reaktion. Varför? Eftersom en författare vid namn Salman Rushdie skrev en bok som heter Satansverserna. Dessa två kalla fakta – och inte det komplexa innehållet i de 546 sidorna i romanen – räckte för att provocera fram en känslomässig reaktion.
Till att börja med titeln. Frasen "Satansverser" syftar på två raderade rader i koranen som antyder att den islamiska profeten Muhammed som en eftergift till sina motståndare under en kort period gjorde islam till en polyteistisk religion. I dessa två rader uppgav han att tre hedniska gudinnor vid namn Lat, Uzza och Manat kan medla mellan människan och Gud: "Dessa är de upphöjda fåglarna/Och deras medling är verkligen önskvärd". En ledande tidig muslimsk historiker om islam, At-Tabari, skrev att "Satan slängde" dessa ord på Muhammeds tunga.
När den brittiske orientalisten William Muir diskuterar denna händelse i sin banbrytande biografi från 1858, The Life of Mahomet, hänvisar han till "de två satansverserna". Det verkar vara första gången den frasen använts till att hänvisa till det raderade avsnittet. Senare västerländska författare började sedan använda termen, framförallt W. Montgomery Watt som ägnade tio sidor åt ämnet i sin auktoritativa studie från 1953, Muhammad at Mecca, såväl som i sin sammanfattning från 1961, Muhammad: Prophet and Statesman.
 Ett utdrag ur William Muirs Life of Mahomet and History of Islam to the Era of the Hegira (London: Smith, Elder, 1858), vol. 2, sida. 152, citat av At-Tabari. |
Praktiskt taget alla under de senaste sjuttio åren som – liksom Rushdie (och jag själv) – studerat om Muhammed och Koranen i väst har sannolikt läst Watt och stött på frasen "Satansverserna".
 Läslistan för den första terminen 1969 – 70 i Historia 187 "Medeltida islamisk historia" vid Harvard University, lärare Richard Bulliet och med kommentarer av Daniel Pipes. Notera den första boken W.M. Watts Muhammad at Mecca. |
Däremot är termen "Satansverserna" okänd på muslimernas modersmål, inklusive arabiska, persiska och turkiska. Forskare som använder dessa språk känner till de två raderade raderna i Koranen som gharaniq- (fåglar) incidenten. Följaktligen har muslimer som Khomeini som studerade Muhammeds liv och Koranen men inte på engelska, ingen aning om vad "Satansverserna" syftar på.
Vad de vet är att i översättning till de språk som talas av muslimer blir innebörden av "Satansverserna" ofattbart stötande. På arabiska blir det Al-Ayat ash-Shaytaniya; på persiska Ayat-e Shetani; på turkiska, Şeytan Ayetleri. Shaytan är besläktat med "Satan" och utgör inte något problem. Men till skillnad från "verser" som generellt hänvisar till poesi, sång och skrifter så hänvisar ayat specifikt till "verser i Koranen".
Översatt tillbaka till engelska betyder därför – och detta är den kritiska poängen – de arabiska, persiska och turkiska titlarna bokstavligen "Koranens Satansverser". Om man extrapolerar något förvandlas detta till "Den sataniska Koranen". Detta antyder explosivt att Muhammed varken mottog Koranen från Gud eller hittade på den själv utan att han fick den från djävulen. Av denna anledning kallade Ali A. Mazrui, en framstående muslimsk forskare, titeln för "kanske den mest fundamentala hädelsen" i romanen, en allmänt delad uppfattning.
"Den Sataniska Koranen" tyder också på att Rushdie förkunnade att hela Koranen – inte endast två raderade rader – kom från djävulen. För Mazrui "ligger inte Rushdies hädelse i att han påstår att Koranen är Muhammeds verk, hädelsen ligger mer i Rushdies antydan att det är Djävulens verk". Abdelhamid Zbantout, en fransk islamisk ledare förklarade att han var "indignerad över att någon kunde skriva att profeten fick uppenbarelsen från Satan och inte från ängeln Gabriel". Yaqub Zaki, en brittisk konvertit till islam förklarade denna feltolkning i Times of London:
Rushdies användning av namnet på djävulen som ansvarig för bedrägeriet syftar till att antyda att hela Koranen är bedräglig och Muhammed en gemen bedragare; inte en fråga om två tydligt identifierade verser utan alla de 6 236 verser som utgör hela boken. Med andra ord är titeln dubbelbottnad.
Men dessa påståenden är felaktiga. Titeln är inte dubbelbottnad. Ingenstans i romanen påstår eller antyder Rushdie att Koranen kom från djävulen; faktum är att han framställer Muhammed som den som hittat på den. Men arga muslimer som läser titeln som "Den sataniska Koranen" har helt och hållet missat denna subtilitet i hettan av sin upprördhet. Senare var det ingen som brydde sig om att bekräfta dessa falska antaganden så de blev till sanningar som upprepades i det oändliga.
Häri ligger den direkta orsaken till denna uppståndelse. Andra böcker måste läsas för att man skall kunna upptäcka hädelser; denna tillkännagav den fruktansvärda skymfningen i stora bokstäver präglade i guld på framsidan av omslaget. (Och att den persiska miniatyren på omslaget visar "Rustam Killing the White Demon" bekräftar bara intrycket att boken fokuserar på Satan). Lägg därtill vad muslimer hörde om bokens vanvördiga innehåll – som erotiserade Muhammeds fruar, kallade Muhammed för det utdöda och fientliga europeiska namnet Mahound och framställde Gud som en flintskallig medelålders man med mjäll – och enbart de yttre faktorerna fördömde Rushdie så grundligt att naturligtvis ingen kände något behov av att faktiskt läsa boken.
 Detalj från omslaget till Satansverserna visar "Rustam Killing the White Demon". |
En romanförfattare väljer en titel till sin bok bland annat på grund av dess originalitet, korthet, drama, aktualitet och lätthet att komma ihåg. Rushdies val Satansverserna uppfyller alla dessa kriterier. Vad författaren inte insåg var att hans titel i kombination med hans oförskämda behandling av islamisk fromhet hade en uppflammande effekt. Mer än något annat förklarar hans till synes oskyldiga val av titel varför så många muslimer reagerade med raseri på vad som annars skulle ha varit enbart ännu en roman.
Titeln hjälper också till att förklara de konspirationsteorier som växte upp runt Satansverserna, för när romanen kom ut och sedan blev förstasidesstoff visste många muslimer i sina hjärtan att en sådan djävulsk intrig endast kunde komma från väst. De utarbetade en hel plan och fyllde i detaljerna: västerländska ledare i samråd med sina orientalistiska experter hade tänkt ut denna avskyvärda bok för att gå i spetsen för en nutida korstågsliknande ansträngning att sabotera islam. Vem annars förutom CIA eller MI6 har tillräckliga kunskaper för att utarbeta en så klipsk plan? Ju mer fromma muslimer tänkte på det desto större växte sig ämnet och desto mer passionerade blev deras reaktioner. Att boken var ett skönlitterärt verk blev allt mer irrelevant; det som spelade roll var att det utmanade grunderna för islam och behovet av att försvara dem. Sådan oro stod i centrum för den muslimska reaktionen världen över, inklusive Ayatollah Khomeinis.
Lägg därtill att Khomeini visste ett annat faktum: författarens namn Salman Rushdie, namnet på någon som var född muslim. En icke-muslim som förlöjligar islams heligheter kommer inte som någon överraskning, men att någon är född muslim gör det är outhärdligt och det gör honom till både en avfälling och en förrädare. Sålunda utfärdade Khomeini en dödsdom mot Rushdie för "motstånd mot islam, profeten och Koranen".
Så nej, dödspåbudet handlade inte om rivalitet eller geopolitik. Det handlade om att rädda islam från en upplevd hädelse av en förrädare som arbetar tillsammans med fiender till islam.
Daniel Pipes, ordförande för Middle East Forum, är författare till The Rushdie Affair (1990). Följ honom på Twitter @DanielPipes.
Tillägg 23 augusti 2022: Googles Books Ngram visar varken användningen av "Satansverser" från 1858 eller den senaste tidens ökning men den visar den stora ökningen av omnämnandet 1988 - 89.
 Google Books Ngram of "Satanic Verses". |
