Bokens hemsida.
Vad är det första man lägger märke till med denna memoarbok av en tidigare premiärminister i Israel? Att den publiceras av en tankesmedja och inte ett större förlag i New York visar på ett begränsat intresse för vad boken handlar om. Och den har verkligen ingen stark dragningskraft. På hundratals sidor tycker Olmert synd om sig själv, kommer med undanflykter för sina misstag, skyller på andra för sina synder och undviker allmänt att ta ansvar för sitt vanhedrande fall från premiärministerns kansli till Cellblock 10 i Maasiyahu-fängelset.
Författaren klagar över "en lång kampanj som började omedelbart efter att jag blev premiärminister i januari 2006 och upphörde först efter att jag var bakom lås och bom" i februari 2016. Varför ägde denna påstådda 10-åriga kampanj rum? Eftersom "myndigheterna hade konspirerat mot mig" och "starka krafter baserade inte bara i Israel utan också i USA kom tidigt till slutsatsen att den regering jag ledde hotade något de värdesatte högt". Och vad var det som de värdesatte så högt? Övertygelsen "att alla territoriella kompromisser i strävan efter ett fredsavtal med palestinierna var likvärdigt med förräderi". (Man kan fråga sig varför Rabin inte hamnade i fängelse).
Att spela offer och peka på konspirationsteorier passar Olmert bra. Det gör också den motsatta synden, skrytsamhet; den före detta premiärministern hävdar att han "ledde den mest seriösa, ambitiösa ansträngningen för att nå ett slutligt fredsavtal med palestinierna (som) kom inom en hårsmån från att lösa världens mest plågsamma konflikt och förändra båda våra folks öden". Faktum är att han inte alls gjorde någonting sådant utan snarare kom inom en hårsmån från att kraftigt förvärra den palestinsk-israeliska konflikten.
Ändå har Olmert en sak att vara stolt över i sitt medelmåttiga liv. Som han själv skriver: "Att framgångsrikt förstöra den syriska kärnreaktorn var utan tvekan den viktigaste bedriften i min karriär". Han syftar på bombningen i september 2007 av en Nordkoreansk installation i nordöstra Syrien. Olmerts redogörelse här är av särskilt intresse, i synnerhet beträffande de olika hinder som George W. Bush och Ehud Barak ställde i vägen för operationen. Uppdragets kanske största prestation var att förstöra reaktorn utan att framkalla ett krig. Trots hans många brister förtjänar Olmert omåttligt beröm för detta.
Tillägg 1 september 2022: Av en slump innehåller höstnumret 2022 av Middle East Quarterly där denna recension publiceras också en viktig redogörelse av Ehud Barak, Olmerts försvarsminister under planeringen och attacken på den syriska reaktorn, "När Israel slog till mot Syriens reaktor: Vad som verkligen hände" (When Israel Struck Syria's Reactor: What Really Happened).
