Bokens hemsida.
Katsikas konstaterar att hans ämne är underutforskat och ger oss i denna volym resultaten av mer än tjugo år arbete. Han definierar sitt syfte som att betrakta "samspelet mellan det moderna Grekland och dess muslimska befolkning från det grekiska frihetskriget 1821 till Greklands inträde i Andra världskriget i oktober 1940" eller i vad den biträdande professorn vid University of Chicago kallar den "post-Osmanska perioden" av grekisk historia.
Han börjar med att betona "massakrerna, grymheterna och utdrivningen av muslimer" under självständighetskriget. Ur den brutala kampen och helt i motsats till andra befrielserörelser, "ansågs den kristna religionen allmänt vara det mest betydelsefulla kriteriet för grekisk nationalitet och fick därför av den överväldigande majoriteten av hellerna en mer framskjuten ställning än det grekiska språket". Lokala muslimer förknippades med det Osmanska riket och sågs i princip som fiender även om sättet på vilket de behandlades mer berodde på muslimers handlingar oavsett de var för eller emot den nya grekiska staten.
Sedan, delvis för att blidka de dyrkade Philhellenes i västra Europa, antog den grekiska staten ganska liberala normer gentemot sin lilla muslimska minoritet. Men dessa var mer teoretiska än praktiska och en befolkning på 2 500 fortsatte att minska till nästan ingenting. Staden Chalkida hade 1 500 muslimer år 1832, färre än 100 år 1877 och endast fyra år 1920. Först med den grekiska statens expansion som började med Thessalien 1881 och slutade med västra Thrakien 1920, kom många fler muslimer under grekiskt styre. Detta kulminerade med det stora befolkningsutbytet under perioden efter Första världskriget när omkring 500 000 muslimer lämnade för det döende Osmanska riket.
Det riket hade utvecklat ett millet-system där icke-muslimska religiösa minoriteter skötte sina egna gemensamma angelägenheter, i synnerhet skolor, skatter och lagar. Ironiskt nog fortsatte grekerna som hade lidit under denna ordning, att tillämpa en version av den på sin egna muslimska minoritet, vilket betyder att sharia tillämpades i Grekland. Två hundra år senare finns den ordningen fortfarande kvar trots dess stora avvikelse från och ofta oförenlighet med lagarna i Grekland och EU. Inga förändringar verkar dock troliga utan Turkiets samförstånd, en avlägsen utsikt i en tid av utdragna spänningar mellan de två regeringarna.
