"Skulle en skarpögd observatör av Palestina i mitten av artonhundratalet ha kunnat se tecken på den framtida kampen mellan judar och araber om detta land? Det verkar osannolikt. Faktum är att ingen av observatörerna på den tiden förutsåg den konflikt som skulle komma". Så inleder Dowty, professor i internationella relationer och statsvetenskap emeritus vid University of Notre Dame, sin bok och sätter scenen. Varför fanns det inga tecken på den dystra framtiden, vad förändrades med tiden?
Steg för steg, genom noggrann forskning och klar prosa, visar Dowty hur lokala problem kring betesmarker och vattenrättigheter utökades till självmedvetna nationella konfrontationer, hur "muskelmän" som undvek skjutvapen utvecklades till organiserade miliser. Han drar övertygande slutsatsen att "det är svårt att se hur konflikten kunde ha utvecklats mycket annorlunda" än den gjorde med tanke på muslimernas inställning till dessa invandrare och den sionistiska strävan att lämna diasporan bakom sig och leva som oberoende aktörer.
Alla som följer nyheterna kommer att slås av sammanhang som går tillbaka nästan ett och ett halvt sekel till Sionismens ursprung. På samma sätt som lokala muslimska bönder då godtyckligt attackerade sionistiska jordbruksmarker gör Hamas och Palestinska jihad det nu mot israeliska jordbruksmarker. På samma sätt som sionister då svarade med en blandning av bestraffning av våld och förhoppning att materiella förmåner skulle mildra fientligheterna gör regeringen i Israel nu samma sak. Likaså förlitade sig parterna på en mäktigare beskyddare, då var det Osmanska riket respektive utländska diplomater, nu är det Iran och USA.
Faktiskt rättfärdigar Dowdys redogörelse på ett slående sätt den amerikanske geografen Wilbur Zelinskys Dowtys utmärkta studie föranleder denna läsare att undra vad som krävs för att förändra "samhälls- och kulturgeografin"; kan israeler komma förbi dessa numera arkaiska "specifika egenskaper" av berikning och bestraffning och utveckla en mer lämplig politik gentemot palestinierna?