Braude, grundare och ledare för Center for Peace Communications, en organisation inriktad på att förbättra de arabisk-israeliska relationerna, har skrivit en viktig och mycket ovanlig bok. Han påminner oss om denna spända relations positiva historia, han applåderar det marockanska undantaget, granskar de nuvarande möjligheterna och drar slutsatsen att "en betydelsefull andel människor som vill ha ett återskapande har framträtt" vars oljud "kan höras från Atlantens stränder till Hormuzsundet" och ger oss en omfattande uppsättning policy-rekommendationer.
Tre ord i titeln och undertiteln förtjänar att uppmärksammas. "Återskapande" syftar på Braudes lätt nostalgiska minne av goda arabisk-israeliska relationer för hundra år sedan. Han visar på ett imponerande utbud av prosionistiska egyptiska och irakiska röster; den egyptiske forskaren Ahmad Zaki till exempel ansåg att "Sionismens seger är också segern för mitt ideal". Men det var alltid endast en minoritet som hyste dessa åsikter. För att få en majoritet att hysa dem krävs en revolution mer än ett återskapande.
Det är också värt att uppmärksamma ordet "kulturell". Braude argumenterar förståndigt för det civila samhällets centralitet, även i autokratier, och pekar på den oacceptabla klyftan mellan de goda relationerna regeringar upprätthåller med Israel och deras svartmålning av landet för inhemska syften: för att förbättra relationerna, säger han, "måste den arabiska befolkningen stödja sina regeringar i att bygga upp en relation med Israel och dess folk". Till exempel "påverkar inte ett arabiskt-israeliskt projekt för att avsalta havsvatten allmänhetens inställning så länge som nyhetsmedia ignorerar det och predikanter övertygar sina flockar om att 'sionister' förgiftar dricksvattnet". Med mer grandiosa termer: "det ensidiga fokuset på att uppnå en handfull nya fördrag riskerade att skymma möjligheten att skapa oräkneliga band med arabiska folk". För att råda bot på detta problem pekar han ut skolor, religiöst ledarskap och media som de huvudelement som kan förändra attityder.
"Arab" betyder här icke-palestinier. Genom att jämföra de två befolkningarna finner Braude helt korrekt att "metoder som passar för den ena passar inte nödvändigtvis för den andra" och därför inkluderar ingen av dem palestinierna i undersökningen eller ger rekommendationer som gäller dem.
Boken avslutas med en användbar lista av åtgärder som israeler och amerikaner kan vidtaga för att uppmuntra gynnsamma förbindelser mellan arabstater och Israel såsom att "Inrätta en övervaknings- och ansvarsenhet" och "Öka tillgången till utländska marknader". Även om han riktar råden till både israeler och amerikaner bör den förstnämnda ta ansvar med tanke på arabstaternas centrala betydelse för Israels utländska relationer.
