Kessler, en politisk analytiker och journalist som skriver sin första bok, har tagit upp ett ämne som borde studeras ordentligt men, som han skriver, inte görs det. Hans imponerande fördjupning i källorna och hans vitala författarskap levandegör den "Stora arabiska revolten" 1936 – 39 och visar på dess fortsatta betydelse. Det var då, säger han, och inte 1948 "som Palestinas judar befäste den demografiska, geografiska och politiska grunden för sin blivande stat. Och det var då som olycksbådande ord som 'delning' och 'judisk stat' först dök upp på den internationella diplomatiska agendan".
Hans historia beskriver i detalj hur växande palestinsk-sionistiska dispyter, spänningar och våldsamheter byggdes upp tills de nådde en klimax med Londonkonferensen i början på 1939. Vid den tidpunkten tvingade medvetenheten om en hotande konflikt med Tyskland den prosionistiska Malcolm MacDonald, brittisk utrikesminister för kolonierna, att effektivt dra tillbaka Balfour-deklarationens löften om ett "nationellt hem för det judiska folket". Kessler avfärdar David Ben-Gurions påstående att om det inte hade varit för den omsvängningen skulle "sex miljoner judar i Europa inte ha utrotats. De flesta av dem skulle ha levt i Palestina", som inte riktigt övertygande. Men han instämmer med Golda Meirs påstående att "hundratusentals judar – kanske många fler" kunde ha räddats.
Samtidigt sympatiserar Kessler med MacDonalds dilemma. Storbritannien hade inte råd med den allmänna fiendskapen hos araber och muslimer som judisk invandring till Palestina skulle ha föranlett: "Om Storbritannien förlorade och Hitler vann skulle det inte finnas något nationellt hem. Judarna skulle dödas eller fördrivas från Palestina, precis som 2000 år tidigare". Det är svårt att argumentera mot denna analys.
För att återvända till den Palestinsk-israeliska konflikten så visar Kessler på ett övertygande sätt att revolten 1936–39 stärkte sionisterna och försvagade palestinierna, till den grad att de senare "i praktiken redan hade förlorat kriget (1948–49) och med det det mesta av landet, ett decennium på förhand"
Kessler har bemästrat fakta från 1936–39 men hans undersökning av senare år har en del faktafel, till exempel förbiser han palestinierna plundring av Musa Alamis Arab Development Society och godtroget upprepar han förtalet att sionister "medvetet avrättade ... ett stort antal icke stridande, inklusive kvinnor och barn" i Deir Yassin. Bortsett från sådana fel är det en utmärkt bok.
