Huber (1847 – 84) tenderar att förbises i ett panteon av stora europeiska upptäcktsresanden i Arabien. Ett flertal skäl bidrar till att förklara denna obemärkthet: han skrev på franska, ett mindre språk i detta ämne; indiskretioner i sin ungdom; en ensamvargkaraktär, att han mördades när han var endast 36 år gammal begränsade hans produktion; och för att hans torra katalogiseringsstil innebar, med Christian Julien Robins ord, att han "mer än något annat sökte erkännande av sina kolleger som en ledande geograf och upptäcktsresande och inte strävade efter litterär framgång eller offentlig beundran". Icke desto mindre, som hans levnadstecknare, historikern Facey visar, förtjänar Huber att bli ihågkommen för sina dokumentära bidrag från sina två arabiska resor mellan 1880 och 1884.
Hubers främsta intresse förklarade Facey låg i att "kartlägga en region om vilken Europa hade nästan ingen geografisk uppfattning". Trots att hans relationer med den franska regeringen och andra upptäcktsresanden var ojämna så "erkändes omedelbart hans expeditioner och den vetenskapliga data han samlade in, av det franska geografiska etablissemanget som ett viktigt bidrag till kunskap". Han lyckades med detta trots fientliga relationer med sin huvudsakliga europeiska partner, tysken Julius Euting, för Huber "var i extrem grad besatt av det klassiska 'upptäcktsresande syndromet' pionjärens ambition att i okända områden göra anspråk på att vara 'först'".
Faceys arbete representerar en modell av akademisk grundlighet med dess många fotnoter, bilagor och bidrag från andra forskare. Min favorit bland hans prestationer måste vara att förvandla Hubers excentriska transkriptioner till något som känns igen och kan uttalas; sålunda blir den andliga El- Uscevuasce den mycket enklare al-Washwāsh. Hur uppfriskande att upptäcka sådan genuin lärdom i en tid som föredrar att belöna ytlighet.
