Från 1880-talet fram till idag har sionistiska ledare fört en mycket ovanlig om än inte unik politik gentemot sin palestinska fiende: de vill inte att de ska lida ekonomiskt utan de vill att de ska bli framgångsrika och välmående, anamma medelklassvärderingar, slå sig ner och bli medelklassmedborgare, och kanske även tacka sina judiska grannar. Varifrån kommer denna märkliga idé och hur framgångsrik har den varit?
Jag anser att detta är konstigt eftersom konflikter nästan alltid inkluderar ett inslag av ekonomisk krigföring: att försvaga, demoralisera och straffa fienden, att vända befolkningen mot sina makthavare eller att hetsa till ett palatsuppror. För att ta ett färskt exempel, efter Putins invasion av Ukraina 2022, minimerade väst omedelbart handeln med Ryssland för att försvaga deras krigsinsats. Detta är den närmast universella normen.
 En aspekt av ekonomisk krigföring: Putins invasion av Ukraina fick McDonalds att stänga och sedan sälja ut alla sina restauranger i Ryssland. |
Den sionistiska rörelsen och Israel antog dock från början den motsatta inställningen och försökte stärka den palestinska ekonomiska välfärden. Detta som jag kallar för berikningspolitik representerar den djupaste, mäktigaste och mest varaktiga av de israeliska förhållningssätten gentemot sin palestinska fiende. Baserat på antagandet att palestinskt ekonomiskt egenintresse skulle skjuta andra bekymmer åt sidan hoppas man att berikande som leder till välfärd kommer att förlika palestinierna med judisk immigration och skapandet av ett judiskt hemland. Från detta uppstod det sionistiska kännetecknet, den unika idén att rörelsens framsteg inte berodde på den universella taktiken att beröva en fiende resurser, utan på motsatsen att hjälpa palestinierna att utvecklas ekonomiskt.
Sålunda innehöll det första moderna sionistiska manifestet, publicerat 1882 av BILU-gruppen av invandrare till Palestina, ett löfte om "att hjälpa vår broder Ismael [dvs palestinierna] när de behöver vår hjälp" A.D. Gordon, en av sionismens tidiga förespråkare av manuellt arbete, hävdade att judars inställning till palestinier "måste vara en av medmänsklighet, av moraliskt mod som förblir på det högsta planet, även om den andra sidan lämnar en del övrigt att önska. Faktiskt är deras fientlighet en desto större anledning till vår medmänsklighet". Theodor Herzls roman Altneuland från 1902 inkluderade en enda muslimsk palestinier, en rik köpman som uttryckte sin tillfredsställelse över "den judiska invandringens välgörande karaktär".
David Ben-Gurion förväntade sig att palestinierna, tacksamma för de många fördelar som judarna förde med sig, skulle "välkomna oss med öppna armar, eller åtminstone förlika sig med vår tillväxt och självständighet". Moshe Dayan använde sin makt över Israels första beslut på Västbanken och Gaza efter sexdagarskriget till att införa ett välvilligt styre i hopp om (med den samtida observatören Shabtai Teveths ord) att man "genom att etablera ömsesidig samexistens mellan judar och araber" skulle skapa "ett förhållande av god grannsämja" och därmed en reducering av fientligheten. Shimon Peres föreställde sig "ett jordanskt-palestinskt-israeliskt 'Benelux'-arrangemang för ekonomiska angelägenheter... som tillåter var och en att leva i fred och välstånd"; detta blev sedan premissen för den israeliska diplomatin i Osloavtalet.
 Yasser Arafat (V) och Shimon Peres, dåvarande israeliske premiärministern, omfamnas 1997 vid ett möte i Rom med Socialistinternalen. |
Tre decennier senare uttrycker israeliska judar till stor del sin avsky för dessa överenskommelser och konceptet att berika palestinier. Icke desto mindre förblir regeringens politik att hjälpa de boende på Västbanken och Gaza att frodas. Särskilt har säkerhetsetablissemanget och mainstreamhögern anammat det.
Säkerhetsetablissemanget. Generalmajor Kamil Abu Rukun, chef för det israeliska försvarsministeriets samordning av regeringsaktiviteter i territorierna (känd som COGAT), rättfärdigar humanitärt bistånd till Gaza eftersom det "bidrar till vår säkerhet". En icke namngiven israelisk säkerhetstjänsteman noterade i början av 2022 att "Gaza utan ekonomi är mindre stabilt än Gaza med en ekonomi". IDFs stabschef Gadi Eisenkot argumenterade för att Israel skulle hjälpa Gaza på fem områden: el, vatten, avlopp, mat och hälsovård. En IDF-tjänsteman hade större planer: "Vi skulle vilja se en Gaza-ekonomi baserat på egen produktion. Utveckling inom jordbruk och fiske och framtida utveckling av industri, av större projekt."
Den vanliga högernfåran. Avigdor Liberman vill "hjälpa Gaza att lyckas" och "ersätta jihad med välstånd". Nir Barkat försöker tredubbla de palestinska inkomsterna eftersom "i slutändan, om det är bra för dem är det bra för oss". Yisrael Katz hoppades kunna få in 5 miljarder dollar av kinesiska eller saudiska finansiärer för ett megaprojekt han själv hade utarbetat nämligen en konstgjord ö utanför Gazas kust komplett med hamn, flygplats, avsaltningsanläggning för elgeneratorer och turistanläggning.
Benjamin Netanyahu har både direkt och indirekt fört över stora summor till den Palestinska myndigheten och Hamas. Qatars regering tillhandhöll de största summan. År 2012 firade emiren av Qatar sitt besök i Gaza med ett löfte om 400 miljoner dollar till Hamas. År 2013 utlovade han 250 miljoner dollar i samband med Arabförbundets toppmöte i Doha. Det har läckt ut nyheter om ytterligare bidrag: 31 miljoner dollar 2016, 20 miljoner dollar 2019 och 50 miljoner dollar 2020. Qatariska källor rapporterar att man gett ett löfte om 500 miljoner dollar till Gaza 2021 och totalt bistånd till Gaza fram till den 24 september 2023 på "mer än 2,1 miljarder dollar".
 Anställda på ett postkontor i Gaza den 24 december 2019 delar ut amerikanska dollar som donerats av Qatar. |
Utan tvekan är Netanyahus meritlista när det gäller förlikning mer lömsk än hans föregångares; de stack inte under stol med sina åsikter och metoder medan han sa en sak och gjorde en annan, vilket förvirrade väljarna.
Den excentriska politiken att berika har uppenbarligen misslyckats, de palestinska attityderna förblir giftiga, deras handlingar våldsamma. Inte mindre tydlig är att denna stam av sionism har djupa rötter och kommer att bli oerhört svår att rubba. Men så småningom, om palestinierna någonsin ska acceptera den judiska staten, måste israelerna överge sin udda, gamla, naiva mentalitet av berikning och anamma den normala ekonomiska krigföringen; att ge upp att hantera sin konflikt och istället vinna den.
