 Hassan Nasrallah. |
Som alla normala människor firade jag slutet för den onde men kapabla Hassan Nasrallah. Han ledde Hizbollah, den islamistiska organisation som härskar över Libanon som agent för den Islamiska Republiken Iran och han har gjort Hizbollah till landets mäktigaste styrka. Världen är en bättre plats utan honom. All ära till israelerna för att ha klarat av att genomföra ytterligare ett briljant underrättelse-och luftvapenmirakel.
Med detta beröm ur vägen kommer nu min kritik av detta steg som kan vara ett troligt misstag: det avleder uppmärksamheten från den huvudsakliga krigsskådeplatsen, Gaza mot Hamas.
I ett år nu har Israel svarat på ohyggligheterna den 7 oktober. Man var inte endast oförberedd den dagen utan regeringen saknade också planer för att attackera Hamas, man hade relativt knapphändig underrättelseinformation om Hamas tillgångar och ledarskap och stod inför en mäktig inhemsk och utländsk lobby som uppmanade dem till att göra återlämnandet av gisslan till första prioritet.
Dessa begränsningar har gjort att Israels operation i Gaza varit endast någorlunda framgångsrik. Förvisso kan militärtekniker prisa sin taktik men Hamas ledarskap förblir sammanhållet, deras kämpar förblir aktiva, deras kontroll över befolkningen mer eller mindre intakt och deras internationella stöd högre än någonsin. För att inte skräda orden, de medelmåttiga framstegen under ett år står i skarp kontrast till att ha klarat av att besegra de tre stora arméerna på six dagar 1967
För att göra saken värre för Israel så anslöt sig Hizbollah till konflikten dagen efter den 7 oktober. Entusiasmerade av det vilda raseriet och med en önskan om att vilja hjälpa Hamas har man attackerat norra Israel med 8000 raketer och missiler, man har förstört egendom, dödat människor och tvingat fler än 60 000 invånare till en långvarig evakuering. Israel krävde att Hizbollah upphörde med sina attacker och när de inte gjorde det gjorde Israel vad varje stat med självrespekt måste göra och vidtog en rad åtgärder, inklusive den spektakulära explosionen av personsökare och walkie-talkies.
 Israel har genomfört storskaliga operationer mot Hizbollah-mål i Libanon. |
Det ursprungliga målet var begränsat: förmå Hizbollah att upphöra med sin aggression så människor skulle kunna återvända till sina hem. Detta var ett klassiskt exempel på avskräckning. Sluta och avstå, annars...
Men i takt med att de israeliska framgångarna hopade sig föll det israeliska ledarskapet för frestelsen, ökade sina ambitioner och tappade bort sig. Man glömde bort avskräckningen och beslöt (med Premiärminister Benjamin Netanyahus ord) "[att] också besegra Hizbollah". Att få ett slut på raketattackerna banade väg för att göra slut på Hizbollah. Jerusalem föll in i det klassiska mönstret för segrare: de glömde bort det ursprungliga krigsmålet, rycktes med och antog onödigt större ambitioner.
 Israels Premiärminister Benjamin Netanyahu förklarade krig mot Hizbollah i FN den 27 september. |
En konsekvens av detta misstag är att Israel nu utkämpar två fullskaliga krig, i söder och i norr och har två organisationer att förgöra. Man tog sig an Hizbollah innan man förgjort Hamas och står inför utsikten att inte förgöra någondera.
Notera skillnaden: medan en vapenvila med Hamas får ödesdigra konsekvenser för Israel eftersom det innebär att man ger upp nationella intressen till förmån för några få liv så får en vapenvila med Hizbollah slut på raket- och missilattackerna, tillåter invånarna att återvända hem och israeliska styrkor kan ägna Hamas sin fulla uppmärksamhet.
Må Netanyahus regering ändra kurs, gå med på en vapenvila med Hizbollah och utan distraherande faktorer utplåna Hamas.
Tillägg 28 september: Ett antal läsare höll inte med om analysen ovan med motiveringen att Israel effektivt har avslutat sitt krig mot Hamas. På vilket jag svarar:
Om det är så hur kan då Hamas fortfarande hota Gaza-borna? Varför finns det ingen administration på plats i Gaza? Varför har inte återuppbyggnaden påbörjats? Varför har inte Netanyahu gjort gällande att man fullbordat förgörandet av Hamas?
