Radikala islams mål är att få makt, men kommer grymheter såsom attacken den 11 september 2001, Bali, Madrid, Beslan och London att hjälpa dem uppnå detta mål?
Inte alls, dessa attacker är kontraproduktiva. Detta därför att radikala Islam består av två fraktioner – en våldsam och illegal och den andra laglig och politisk – och de lever i en spänd atmosfär med varandra. Den lagliga strategin har visat sig vara effektiv medan den våldsamma står i vägen. Den våldsamma fraktionen representeras främst av världens mesta flykting, Osama bin Laden, och den lagliga fraktionen av Turkiets populäre och mäktige premiärminister, Recep Tayyip Erdoðan. Daniel C. Twining noterar att "Medan Al Qaeda har fler länder som motståndare än nästan någon annan makt i historien" undervisar politiska imamer som Yusuf al-Qaradawi en stor publik i Al Jazeeras TV och besöker borgmästaren i London, Ken Livingstone. Medan den shiitiske prästen Muqtada al-Sadr smyger omkring i Irak och letar efter en roll att spela, dominerar Ayatolla Sistani landets politiska liv.
Ja, terrorism dödar fiender, ingjuter rädsla och stör ekonomin. Ja, det ökar moralen och rekryterar icke-muslimer till islam och muslimer till islamism. Det skapar ett tillfälle för islamister att slåss för sin favorit sak såsom förgörandet av Israel eller tillbakadragandet av koalitionsstyrkorna från Irak. Det tillhandahåller, som Mark Steyn säger, underrättelseinformation om fienden. Och det föranleder politisk korrekta tal om islam som en "fredsreligion" och framställer muslimer som offer.
Dock gör terrorism mer ont än gott för radikala islam av, i huvudsak, två anledningar.
För det första skrämmer det västvärlden och svetsar också samman dem. Till exempel skedde bombningarna den 7 juli under samma tid som G8 mötet i Skottland, där världens ledare var fokuserade på frågor som global uppvärmning, bistånd till Afrika och makroekonomiska frågor. Omedelbart vände politikerna sin uppmärksamhet till bekämpandet av terrorism. På så sätt, påpekade Mona Charen, lyckades terroristerna förstärka "den lilla rest av beslutsamhet som återstår av den naiva västerländska civilisationen."
Enligt Twining har "Al Qaedas uppgång åstadkommit ett samförstånd mellan stormakterna som inte har setts sedan uppgörelsen som formade Europa 1815". (Även Madridbombningarna, ett uppenbart undantag, ledde till en märkbar förstärkning av åtgärder mot terrorism i både Spanien och andra europeiska länder.)
För det andra lägger det hinder i vägen för det tysta arbetet från politisk islamism. När lugn råder kan organisationer som det Muslimska Rådet i Storbritannien och Rådet för Amerikansk-Islamiska Relationer fortsätta sitt arbete med sin dagordning som går ut på att göra islam "dominerande" och framtvinga dhimmitude (underkastelse, varigenom icke-muslimer accepterar islamisk överhöghet och privilegier för muslimer). Västvärlden svarar liksom långsamt kokande grodor brukar svara, genom att ingenting märka.
På detta sätt kan Muslimska Rådet i Storbritannien glädja sig åt att en av deras medlemmar blivit adlad av drottningen, åt entusiastiskt stöd från premiärminister Blair, åt inflytande hos utrikesdepartementet och åt £250 000 av skattebetalarnas pengar från handels- och industridepartementet.
På andra sidan Atlanten nästlar sig CAIR in i ett flertal viktiga nordamerikanska institutioner inklusive FBI, NASA och den kanadensiska dagstidningen Globe and Mail. De har erkänts av höga politiker, både republikaner (Floridas guvernör Jeb Bush) och demokrater (representanthusets demokratiska ledare Nancy Pelosi. De har fått till stånd ett möte mellan muslimer och Kanadas premiärminister Paul Martin. De har fått en Hollywoodstudio att göra grundläggande ändringar i en film och ett TV bolag att driva en informationskampanj. De har fått en radiostation till att avskeda en programledare.
Terrorism sätter käppar i hjulet för dessa framsteg genom att det underblåser motvilja mot islam och muslimer. Det bidrar till ett intresse hos såväl media som regering, polis och åklagare, att fingranska islamiska organisationer. CAIR och MCB måste då retirera. Bombningarna den 7 juli blev ett dramatiskt (om än tillfälligt) bakslag vad beträffar framstegen med "Londonistan", med Storbritanniens uppgivenhet och dess multikulturella trötthet samt misslyckade motåtgärder mot terrorism.
Vissa islamister förstår detta problem. På en webbsida förmanade en brittisk författare muslimerna: "Vet ni inte att islam växer i Europa??? Varför i hela världen trasslar ni till saker och ting???" På liknande sätt anmärkte en muslimsk urmakare i London "Vi behöver inte bråka. Vi håller på att ta över! Soumayya Ghannoushi från Londonuniversitetet påpekar bittert att Al-Qaedas huvudsakliga bedrift består i att utgjuta oskyldigt blod och "underblåsa fientligheter gentemot islam och muslimer."
Saker och ting är inte som de ser ut. Terrorism skadar radikala islam och hjälper deras motståndare. Våldet och offrens lidande gör det svårt att se detta men om vi inte drog lärdom av mord skulle den lagliga islamiströrelsen vinna ännu mer.
