Två dagar efter brittiska myndigheter satte stopp för vad som sägs vara en konspiration för att spränga flygplan över Atlanten, publicerade det "moderata" etablissemanget i Storbritannien ett aggressivt öppet brev till premiärminister Tony Blair.
I brevet föreslår man att det skulle vara lättare för Blair att bekämpa terrorism om han erkände att den sittande brittiska regeringens utrikespolitik, i synnerhet "sammanbrottet i Irak" förser "extremisterna med ammunition". Brevskrivarna kräver att premiärministern ändrar sin utrikespolitik för att "vi alla skall kunna känna oss säkrare". En prominent undertecknare av detta brev, arbetarpartiets parlamentsledamot Sadiq Khan, tillade att Blairs ovillighet att kritisera Israel stärkte de kretsar från vilka terrorister kan rekryteras.
Med andra ord så utnyttjar islamisterna samhällssystemet och använder den omintetgjorda islamistiska terrorkonspirationen till att sätta press på den brittiska regeringen att genomföra deras önskemål och ändra den brittiska utrikespolitiken beträffande Mellanöstern. Laglydiga islamister använder sig skamlöst av det faktum att tusentals människor nästan dog till att utöva påtryckningar för att främja sin egen dagordning.
Trots rädslan för att muslimer skall gå ut på gatorna och ställa till oroligheter har Blairregeringen med skärpa avvisat brevet. Utrikesminister Margaret Beckett kallade det för "ett oerhört grovt misstag". Biträdande utrikesminister Kim Howells avfärdade det som "lättvindigt". Inrikesminister John Reid ansåg det vara en "fruktansvärd felbedömning" att tro att "utrikespolitiken i detta land skulle formas, helt eller delvis, under hot av terroristaktivitet". Transportminister Douglas Alexander avvisade brevet som "farligt och dumt".
Oförskräckta fortsatte det "moderata" muslimska etablissemanget att driva på än hårdare på den inhemska fronten. I ett möte den 14 augusti med höga regeringsrepresentanter, inklusive den biträdande premiärministern, kom de med ytterligare två krav: att ett par islamska religiösa helger blir offentliga helgdagar och att islamsk lagstiftning gällande giftermål och familjeliv skall tillämpas i Storbritannien. En av muslimerna som deltog i mötet varnade sedermera regeringen för att börja profilera flygpassagerare eftersom detta steg skulle kunna radikalisera muslimska ungdomar ännu mer.
Varför dessa ultimatum och varför vid denna tidpunkt? Enligt Daily Mail förklarade Syed Aziz Pasha, ledaren för den muslimska delegationen den 14 augusti, hur hans grupp tänkte: "Om man ger oss religiösa rättigheter kommer vi att vara bättre rustade att övertyga våra unga människor om att de behandlas likvärdigt med andra medborgare." Ännu mer illavarslande var det att Pasha hotade regeringsledamöterna: "Vi är villiga att samarbeta men det måste vara samverkan. De bör förstå våra problem. Då kommer vi att förstå deras problem."
Massmedia reagerade ilsket på dessa krav. Polly Toynbee från tidningen Guardian fördömde det öppna brevet och innehållet som hon sade var "livsfarligt nära att säga att regeringen fick skylla sig själv". Daily Mirrors Sue Carroll beskrev Pashas inställning som "livsfarligt nära utpressning".
Detta var inte första gången "moderata" brittiska muslimska ledare försökte med politisk jiujitsu för att omvandla islamistiskt våld till politiskt inflytande. Samma sak, fast kanske något mindre aggressivt, hände i efterdyningarna av Londonbombningarna i juli 2005, när de åkte snålskjuts på 52 oskyldiga döda och krävde att brittiska styrkor skulle lämna Irak.
Den gången lyckades påtryckningarna på två noterbara sätt: För det första utfärdade Inrikesministeriet, som en direkt följd, en rapport skriven av "moderata" muslimer, "Att förhindra extremism tillsammans" som formellt accepterade denna eftergiftspolitik. Så här summerar Dean Godson från tankesmedjan Policy Exchange dokumentet: islamistisk terror "tillhandahöll en fantastisk, oväntad möjlighet för dessa moderater att kräva mer makt och pengar från staten".
För det andra accepterar nu 72 % av britterna den islamistiska åsikten att Blairs "stöd för aktioner i Irak och Afghanistan" har gjort Storbritannien till ett större mål för terrorister, medan försumbara 1 % säger att den politiken har förbättrat landets säkerhet, detta enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning. Allmänheten stöder islamisterna, inte premiärministern.
Jag har framhållit att terrorism i allmänhet förhindrar utvecklandet av radikala islam i västvärlden genom att det gör människor mer fientligt inställda till muslimer och medför att islamska organisationer hamnar under luppen. Jag måste dock erkänna att bevisen från Storbritannien – där terrorismen den 7 juli ledde till mer självrannsakan än ilska gentemot jihad – tyder på att våld också kan förstärka laglydig islamism.
Och det finns ytterligare en sak att överväga: Medan jag vidhåller att Europas framtid – vare sig den fortsätter i sin historiska kristna identitet eller som ett komplement till det muslimska Nordafrika – fortfarande är en öppen fråga så visar den brittiska allmänhetens beteende att den är den svagaste länken i västvärldens kedja, och att den är alldeles för förvirrad för att kunna stå emot sitt öde som Londonistan.
