Medan koalitionens politik står på randen till en kris, tillåt mig att få återuppväcka ett förslag som jag har propagerat för sedan april 2003. Det visar på en väg ut ur den pågående diskussionen om huruvida man skall stanna och slutföra jobbet (som president George W. Bush länge har förespråkat) eller dra tillbaka trupperna i förtid (som hans kritiker kräver).
Min lösning är en bra kompromiss: "Stanna tills jobbet är gjort – men ändra inriktning på jobbet". Jag föreslår att man drar tillbaka koalitionsstyrkorna från bebodda områden i Irak och omgrupperar dem till öknen.
På så sättet kommer trupperna att vara kvar i Irak men ändå vara långt borta från städernas blodbad. Det ger de amerikanskledda styrkorna möjlighet att genomföra viktiga uppgifter (skydda gränser, se till att oljan och gasen flödar, säkerställa att inget Saddamliknande monster tar makten) samtidigt som de kan sluta utföra de för koalitionen mindre väsentliga jobben (hålla ordning på gatorna, vakta sina egna baracker).
Bortsett från dessa specifika uppgifter skulle en sådan omgruppering av trupperna betyda en i grunden förbättrad kursändring. Det betyder:
-
Låt irakierna styra Irak: Önska irakierna lycka till men inse att de är ansvariga för sitt eget land. Eller, som det stod i en rubrik i Times of London, "Bush till irakierna: ni tar över". Koalitionen kan hjälpa till, men irakierna är vuxna människor, omyndigförklara dem inte utan låt dem ta ansvar för sitt eget land, allt från inrikessäkerheten till att skriva sin egen konstitution så snart som möjligt.
-
Inse att våldet i Irak är ett irakiskt problem: Det ständigt pågående kriget som gränsar till inbördeskrig är en humanitär tragedi men inte en strategisk, ett irakiskt problem inte koalitionens. Koalitionen bör inse att de inte har ett större ansvar för att skapa fred mellan irakier än de har för att göra det mellan liberianer och somalier.
-
Stäng den mastodontiska USA-ambassaden i Baghdad: Den av amerikanerna skapade "Gröna zonen" i Baghdad är redan den alltför iögonfallande, men nu håller man på att bygga den största ambassaden någonsin i historien. En fästning med plats för 4000 anställda i hjärtat av Baghdad kommer att göra saker och ting betydligt värre. Byggnaden i centrala Baghdad kommer att reta irakierna i åratal, kanske årtionden, samtidigt som den blir en sårbar måltavla för raketskjutande fiender. Denna gigantiska anläggning som är planerad att öppna i juni 2007 bör ges tillbaka till irakierna och de mer än $1 miljarder som lagts ner på den skrivas av som ett krigsmisstag, och en ny normalstor ambassad byggas istället.
-
Sluta dalta: Det otillräckliga, korrupta och islamistiska ledarskapet i Baghdad minskar förtroendet för Bushadministrationens integritet; samtidigt som Washingtons hyllande av detta ledarskap får amerikanerna att framstå som löjeväckande. Andra irakiska institutioner – mitt favorithatobjekt är Nationella Symfoniorkestern i Baghdad – lider också av de amerikanska politikernas nedlåtande hyllningskör. Muslimsk motvilja mot att styras av icke-muslimer gör att dessa förolämpningar sent kommer att glömmas.
-
Drar ner på koalitionens ambitioner för Irak: Redan från början var "Operation Iraqi Freedom" alltför ambitiös och fjärran från amerikanska intressen. ("Operation säkerhetskoalition" hade varit ett mer passande namn). Ge upp det ouppnåeliga målet att skapa ett demokratiskt, fritt och välmående Irak, ett föredöme i regionen, och acceptera istället ett stabilt och någorlunda fungerande Irak, ett Irak som kan jämföras med Egypten och Tunisien.
Situationen i Irak har skapat djupa inhemska motsättningar i många av koalitionsländerna, i synnerhet i USA och Storbritannien, men detta kan åtgärdas genom att påpeka att insatsen där faktiskt är ganska liten, och sedan anpassa både medel och mål till denna förutsättning. Har du, kära icke-irakiska läsare, starka känslor om framtiden för Irak? Jag har en stark misstanke om att du inte har det.
Irakierna vill själva styra sitt eget land, och människor i länder som skickat trupper till Irak har tröttnat på den hopplösa ansträngningen att göra om landet till att vara bättre än det faktiskt är. Båda dessa önskemål kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom att omgruppera trupperna till öknen där de kan koncentrera sig på sina huvudsakliga uppgifter vilka är att skydda Iraks territorium från att kränkas, att se till att de fossila bränslena flödar och förhindra humanitära katastrofer.
En uppfattning som har funnits sedan Andra världskriget är att när USA skyddar sina intressen genom att invadera ett land så har de också en moralisk skyldighet att rehabilitera det landet. Detta "musen som röt" eller "den som gör sönder något får betala för det"-antagande är felaktigt och behöver omvärderas. Visst finns det tider och platser där rehabilitering är det rätta, men detta måste bestämmas från fall till fall, med hänsyn taget enbart till om det är möjligt att genomföra det och om det gynnar amerikanska intressen. I Irak – ett till sin natur våldsamt land – gäller ingendera.
