När FN-mandatet som legitimerar närvaron av USA:s styrkor i Irak går ut den 31 december 2008 finns risken för att en humanitär och strategisk katastrof sker. Ödet för det omkring 3500 iranska regimmotståndarna kommer att beslutas i "status-of-forces" förhandlingar mellan Washington och Bagdad.
 MEK medlemmar visar upp sin flagga medan de passerar genom en amerikansk checkpoint i Irak 2003 (AFP). |
Dessutom har MEKs nätverk av supportrar inne i Iran tillhandahållit ovärderlig underrättelseinformation. Till exempel var det de som avslöjade Teherans kärnvapenambitioner och sändningarna med vägrensbomber till Irak. I en "promemoria" daterad den 24 augusti 2006 erkänner löjtnant Julie S. Norman deras roll som medhjälpare. Han uppmärksammade att PMOI alltid har varnat för den iranska regimens inblandning och de har spelat en positiv roll när det gäller att avslöja hoten och farorna från sådan inblandning; deras underrättelseinformation har varit väldigt hjälpsam i detta avseende och har i vissa fall hjälpt till att rädda livet på (amerikanska) soldater".
Det amerikanska Utrikesdepartementet har fortfarande med MEK på listan över utländska terroristorganisationer (FTO) men detta kommer troligen att upphöra i oktober eftersom de inte längre uppfyller terroristkriterierna, de har tagit avstånd från terrorism, inte utfört några terroroperationer på många år, de saknar möjlighet att utföra framtida operationer och de hotar inte USA:s säkerhet. General Raymond Odierno, USA:s näst högsta befälhavare i Irak, ifrågasatte redan i maj 2003 utpekandet av MEK som utländsk terroristorganisation: "Jag skulle vilja hävda att en organisation som har överlåtit sin utrustning till koalitionen helt klart samarbetar med oss, och jag anser att det bör leda till en omvärdering av huruvida de fortfarande är en terroristorganisation eller inte."
Sedan dess har en tvärfunktionell grupp från den amerikanska regeringen ledd av FBI frikänt iranierna i Ashraf från terrorism. Efter det att en brittisk domstol funnit att gruppen inte "sysslar med terrorism" tog den brittiska regeringen i juni i år bort dem från sin terrorlista.
Naturligtvis står utvisningen av MEK från Irak högst på Teherans kravlista på både Bagdad och Washington. Den iranska regimen är fast besluten att förgöra sin främste motståndare och har, med viss framgång, satt press på den irakiska regeringen att upplösa Camp Ashraf och överlämna MEK-medlemmarna till Iran. Irakiska politiker som är positivt inställda till Teheran instämmer i detta krav, dessa politiker inkluderar ledare för den Förenade irakiska alliansen Förenade irakiska alliansen och Högsta rådet för det islamiska Irak.
Den 9 juli sade utrikesminister Hoshyar Zebari att den irakiska regeringen hade beslutat att utvisa medlemmar i MEK. Den iranska ambassadören till Irak, Hassan Kezemi-Qomi, sade uttryckligen att det irakiska kabinettet hade gått med på att snabbt utvisa MEK från Irak. Irans TV-kanal Jame Jam rapporterade den 6 juli att "den amerikanska militären hade tillkännagivit att man var beredd att lämna över Camp Ashraf till regeringen i Bagdad och denna gav MEK sex månader att lämna området".
Om dessa rapporter är sanna (och det är värt att notera att tidigare liknande uttalanden haft liten effekt), så innebär detta antingen att obeväpnade Ashrafinvånare kommer att överlämnas till irakiska styrkor eller utvisas till Iran. I båda fallen är det troligt att det kommer att ske en fullskalig slakt antingen genom Teherans ombud i Irak eller av Teheran själv. Inspirerade av en sådan framgång kommer utan tvekan Teherans ambitioner i Irak att växa ännu mer.
Bushadministrationen har varit tyst om denna utveckling men den har både skyldighet och intresse – baserat på sina humanitära åtaganden, sina internationella skyldigheter enligt lag samt sina behov av allierade mot Teheran – att under status-of-forces-förhandlingarna med Bagdad insistera på att MEK-medlemmar i Camp Ashraf förblir under beskydd av USA:s militär och att de fritt får lämna Camp Ashraf.
Efter att Folkets Mujaheddin tagits bort från FTO-listan bör Washington använda sig av Teheranregimens nästan patologiska rädsla genom att hota med att träffa företrädare för organisationen och hjälpa dem med deras PR-ansträngningar. Detta är det lättaste, mest effektiva sättet att skrämma den islamiska republiken Iran.
