Ett kallt krig är "bästa sättet att beskriva Mellanöstern i det 21 århundradet" hävdar Yigal Carmon och tre av hans kolleger vid the Middle East Media and Research Institute (MEMRI) i en nyligen publicerad rapport med titeln "Ett upptrappat regionalt Kallt Krig (titel på engelska "An Escalating Regional Cold War".
 Irans President Mahmoud Ahmadinejad (vänster) med Saudiarabiens Kung Abdullah i Mecka i december 2005. |
Ett kallt krig är enligt lexikonet Merriam-Webster "en konflikt om ideologiska skillnader vilken med nöd och näppe utkämpas med andra metoder än direkt militära aktioner och i allmänhet utan att man bryter de diplomatiska förbindelserna". Lägg märke till de tre delarna i denna definition: ideologiska skillnader, ingen faktisk strid och inget brytande av de diplomatiska förbindelserna.
Det klassiska Kalla Kriget var förstås det mellan USA och Sovjetunionen som varade mellan åren 1945 och 1991, ett långvarigt och globalt ställningskrig. Det "Arabiska kalla kriget" mellan 1958-1970 som var kortare och mer lokalt är ett annat viktigt exempel. I det kriget försökte Gamal Abdel Nasser, en egyptisk revolutionär, att förändra regionen medan Saudiaraberna ledde ansträngningarna att behålla status quo. Deras konflikt kulminerade med Jemenkriget 1962-70, en fruktansvärd konflikt som slutade först med Abdel Nassers död.
En ny ideologisk skiljelinje splittrar nu regionen, vad jag kallar Mellanösterns kalla krig. Dess dynamik hjälper till att förklara den växande fientliga konfrontationen mellan två block.
-
Det revolutionära blocket och dess allierade: Iran styr Syrien, Qatar, Oman och två organisationer – Hizbollah och Hamas. Turkiet fungerar som en väldigt viktig medhjälpare. Irak väntar i kulisserna. Paradoxalt nog är flera av dessa länder själva klart och tydligt icke-revolutionära.
-
Status quo blocket: Saudiarabien (återigen) anför och Egypten, Jordanien, Libanon, Tunisien, Algeriet, Marocko samt de flesta arabisktalande staterna följer efter, tillsammans med Fatah. Israel fungerar delvis som medhjälpare. Notera att Egypten som en gång ledde sitt eget block nu delar ledarskapet med Saudiarabien, något som visar på Kairos minskande inflytande under det senaste halvseklet.
-
Vissa stater som till exempel Libyen står vid sidan om.
Det nuvarande kalla kriget går tillbaka till 1979 när Ayatollah Khomeini tog makten i Teheran och hyste stora ambitioner att destabilisera andra stater i regionen för att kunna påtvinga dem hans version av revolutionära islam. Dessa ambitioner avtog efter Khomeinis död 1989 men återuppväcktes med kraft när Ahmadinejad blev president 2005, tillsammans med hans program för byggandet av massförstörelsevapen, omfattande terrorism, inblandning i Irak och anspråk på Bahrain.
Mellanösterns kalla krig visar sig på många sätt; här är fyra av dem.
(1) 2006 när Hizbollah krigade mot de israeliska försvarsstyrkorna fördömde flera arabstater Hizbollah för deras "oväntade, olämpliga och ansvarslösa aktioner". En ledare i en iransk dagstidning svarade med en "evig förbannelse på det saudiarabiska hovets mufti och på Egyptens faraoner".
(2) Den marockanska regeringen kungjorde i mars 2009 att de brutit de diplomatiska relationerna med Teheran på grund av deras "oacceptabla inblandning i kungarikets inre affärer", vilket syftar på iraniernas ansträngningar att konvertera sunnimuslimer till den shiitiska varianten av islam.
(3) Den egyptiska regeringen arresterade i april i år 49 Hizbollahagenter och anklagade dem för försök att destabilisera Egypten; Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah bekräftade då att gruppens ledare arbetade för honom.
(4) De nära banden mellan Turkiet och Israel har satts på hårda prov sedan Ankaras öppna islamistiska ledarskap i allt större utsträckning motsätter sig den israeliska regeringens politik, använder fientligt språkbruk mot den judiska staten, inbjuder dess fiender till Ankara, överför iranska vapen till Hizbollah, och använder antisionism för att isolera den turkiska militären.
Genom att avleda känslorna från den till synes olösliga arabisk-israeliska konflikten kan det verka som Mellanösterns kalla krig hjälper till att minska spänningen. Så är dock inte fallet. Hur förgiftade relationerna mellan Fatah och Hamas än är, med båda sidor som dödar den andres aktiva medlemmar, så kommer de i slutänden alltid att samarbeta mot Israel. På liknande sätt kommer Washington inte att få något verkligt stöd hos Saudiarabien eller någon annan medlem av dess block när det gäller Iran. I slutändan drar sig muslimska stater för att samarbeta med icke-muslimer mot andra muslimer.
I ett bredare perspektiv så internationaliserar Mellanösterns kalla krig vad som en gång var lokala frågor – såsom marockanernas religiösa inriktning – och genomsyrar dem med omfattande otrevliga Mellanösternpåföljder. På så sätt lägger detta kalla krig bränsle på elden och gör vad som redan är världens mest instabila region än mer instabil.
