En slående tillfällighet gjorde att två väldigt olika uttryck för iraniernas missnöje utspelade sig vid exakt samma tidpunkt på två kontinenter, lördagen den 20 juni. Dessa två händelser visar att den Islamiska republiken Iran står inför en aldrig tidigare upplevd utmaning.
 I en enormt stor utställningshall norr om Paris deltog den 20 juni omkring 20 000 människor i ett arrangemang organiserat av den största och bäst organiserade iranska oppositionsgruppen Mujahedin-e Khalq (eller folkets Mujahedin av Iran) |
Protestanterna och Mousavi har båda visat stort mod men de förra verkar mer radikala än den sistnämnda. Mousavis hemsida tillkännager att han inte söker konfrontation med "bröderna" i Irans säkerhetsstyrkor, inte heller önskar han utmana det "heliga systemet" som infördes av Ayatollah Khomeini. Hemsidan förklarar istället "vi konfronterar avsteg och lögner. Vi försöker åstadkomma reformer som återför oss till de rena principerna av den Islamiska Republiken".
Denna blygsamhet står i stark kontrast till gatuprotestanternas orädda inställning när de skanderar "Död åt diktatorn" och till och med "Död åt Khamenei", Detta är ett eko av regimens ständiga slagord "Död åt Amerika" och "Död åt Israel", och visar på en önskan från demonstranterna sida att inte bara korrigera Khomeinis "heliga system" utan också en strävan att få slut på ett system som domineras av mullor (Irans präster).
Den andra protestaktionen ägde rum i en stor utställningshall norr om Paris där den största och bäst organiserade iranska oppositionsgruppen, Mujahedeen-e Khalq eller Iranska folkets Mujahedin (Mek ellerPMOI) hade gått samman med mindre grupper för att hålla sitt årsmöte. Tiotusentals deltog vid detta möte, inklusive jag själv.
Mötets mest känslosamma ögonblick var när den oroliga massan fick veta att deras fredliga meddemonstranter i Iran hade dödats eller sårats. I det ögonblicket var kontrasten mellan mötesfriheten i Frankrike och förnekandet av densamma i Iran som starkast. Senare samma dag kom bekräftelse på regimens enorma rädsla för MeK när vice polischef Ahmad Reza Radan anklagader MeK-"banditer" för hans egen regerings våld mot de fredliga demonstranterna.
MeK hade organiserat en lika imponerande uppvisning i Frankrike som vid det förra mötet som jag deltog i 2007 med dignitärer, TV-uppträdanden samt ett mäktigt tal av deras ledare Maryam Rajavi. Precis som gatudemonstranterna krävde också hon ett slut på Khomeinis regim. I ett tal på 4000 ord avhöll hon sig tack och lov från attacker på USA eller Israel och talet innehöll inte de konspirationsteorier som är så vanliga i det iranska politiska livet. Det hon gjorde istället var:
- Förlöjligade regimen för att den utmålade demonstranterna som västagenter.
- Bittert klagade över att döda kroppar av demonstranter "inlindades i amerikanska flaggor" och sedan trampades på.
- Fördömde regimens "brott" i Irak och deras "export av terrorism" till Libanon, den Palestinska Myndigheten och Afghanistan.
- Förutsåg att "början på slutet" för den Islamiska Republiken Iran har börjat.
- Kritiserade Obamaadministrationen för att den gett regimen ytterligare en chans, hon anmärkte att Bushadministrationen hade mött dess representant 28 gånger till ingen nytta.
Rajavi har med all rätt uppmanat till en starkare amerikansk politik gentemot Teheran och i en nyligen publicerad intervju förklarat att "västvärlden kan stoppa kärnvapenprogrammet om de gemensamt står upp mot mullorna".
Tråkigt nog har att stå upp mot mullorna aldrig varit amerikansk politik. Jimmy Carter accepterade ödmjukt deras rätt att bestämma. Ronald Reagan skickade vapen till dem. För att få dem vänligt stämda satte Bill Clinton MeK på terrorlistan. George W. Bush lyckades inte omintetgöra deras kärnvapenprojekt. Och Barack Obama hoppas på eftergifter från Teheran i kärnvapenfrågan genom att själv ta avstånd från dissidenterna.
Istället borde en förändring i Iran bidra till djärvhet och nytänkande. Det är äntligen dags för en kraftig politik från USA, en som uppmuntrar de som skriker "Död åt Khameini" och som drar fördel av den stora rädsla Irans regerande krets har för MeK (steg ett: stryk MeK från listan på terroristorganisationer).
Som en republikansk representant i Representanthuset, Peter Hoekstra (republikan från Michigan) anmärker, ett regimbyte i Iran blir än mer angeläget om mullorna snart kommer att ha tillgång till kärnvapen. Den vitala och potentiellt segerrika rörelse som finns både på Irans gator och i möteslokaler i Europa är bättre representanter inte bara för Västvärldens värderingar utan också för Västvärldens intressen.
