Turkiet: inte längre en allierad

Utrikesministrarna i Turkiet och Syrien möttes i Aleppo i oktober 2009.

"Det råder ingen tvekan om att han är vår vän", sade den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan, om Irans president Mahmoud Ahmadinejad samtidigt som han anklagade Israels utrikesminister Avigdor Lieberman för att hota med att använda kärnvapen mot Gaza. Dessa skandalösa ord visar att en djupgående kursändring hos den turkiska regeringen, vilken under sex årtionden varit västvärldens närmaste muslimska allierade, ägt rum sedan Erdoğans AK parti kom till makten 2002.

Tre händelser under den senaste månaden visar på omfattningen av denna förändring. Den första inträffade den 11 oktober i år med nyheten om att den turkiske militären – vilken länge varit en bastion för sekularism och en förespråkare för samarbete med Israel – abrupt bad de israeliska styrkorna att inte delta i den årliga "Anatolian Eagle" flygvapenövningen.

Erdoğan angav "diplomatisk känslighet" som skäl för inställandet och utrikesminister Ahmet Davutoğlu talade om "känslighet när det gäller Gaza, Östra Jerusalem och Al-Aqsamoskén". Turkarna avvisade i synnerhet israeliska plan som kanske hade attackerat Hamas (en islamistisk terroristorganisation) under förra vinterns operation på Gazaremsan. Medan Damaskus applåderade tillbakadragandet av inbjudan fick detta de amerikanska och de italienska regeringarna att dra tillbaka sina styrkor från Anatolian Eagle vilket i sin tur medförde att den internationella övningen ställdes in.

Vad israelerna anbelangar så skakade denna plötsliga och oväntade kursändring om kärnan i deras militära samarbete med Turkiet, ett samarbete som pågått sedan 1996. Tidigare luftvapenchefen Eytan Ben-Eliyahu sade till exempel om inställandet att det var "en allvarligt oroande utveckling". Jerusalem svarade omedelbart med att se över Israels praxis att förse Turkiet med avancerade vapen såsom den senaste $140 miljoner försäljningen nyligen av målsökande missiler till det turkiska flygvapnet. Tanken på att sluta hjälpa Turkiet med resolutionerna om det Armeniska folkmordet som med jämna mellanrum kommer upp i den amerikanska kongressen uppstod också.

Ministrar från de turkiska och syriska regeringarna träffades den 13 oktober i gränsstaden Öncüpınar och lyfte symboliskt upp avspärrningen som delar deras två länder.

Barry Rubin från Interdisciplinary Center i Herzliya påstår inte endast att "Den turkisk-israeliska alliansen är över" utan drar också slutsatsen att Turkiets väpnade styrkor inte längre skyddar den sekulära republiken och inte längre ingriper när regeringen blir för islamistisk.

Den andra händelsen skedde dagen därpå, den 12 oktober, när Syriens utrikesminister Walid al-Moallem kungjorde att turkiska och syriska styrkor just hade "hållit en manöver nära Ankara". Moallem kallade det med rätta för en viktig utveckling "eftersom det vederlägger rapporter om dåliga relationer mellan de militära och de politiska institutionerna över Turkiets strategiska relationer med Syrien". Översättning: Turkiets väpnade styrkor förlorade till landets politiker.

För det tredje träffade tio turkiska ministrar, under ledning av Davutoğlu, sina syriska motparter den 13 oktober för samtal vilka hölls i den nyetablerade "Turkey-Syria High Level Strategic Cooperation Councils" regi. Ministrarna kungjorde att de hade skrivit under närmare 40 avtal som skulle implementeras inom 10 dagar; att "en mer omfattande, en större" gemensam markmilitärövning skulle hållas den första april; och att de två ländernas ledare skulle skriva under en strategisk överenskommelse i november.

Framsidan på Ahmet Davutoğlus bok "Strategiskt Djup: Turkiets Internationella Ställning."

Rådets avslutande gemensamma uttalande tillkännagav bildandet av "ett långsiktigt strategiskt partnerskap" mellan de två sidorna för "att stödja och utvidga deras samarbete till att innefatta ett flertal områden vilka kan vara till nytta för båda sidors intressen och även stärka deras kulturella band och solidariteten mellan deras folk". Rådets anda förklarade Davutoğlu "är ett gemensamt öde, historia och framtid; vi kommer att bygga framtiden tillsammans", och Moallem kallade sammankomsten för en "festival för att fira" de två folken.

De bilaterala relationerna har sannerligen ändrats dramatiskt jämfört med det tidigare årtiondet då Ankara kom farligt nära ett krig med Syrien. Men förbättrade band till Damaskus är enbart en del av en mycket större ansträngning i Ankara för att förbättra och stärka relationerna med de regionala och muslimska staterna, en strategi som formulerades av Davutoğlu i hans inflytelserika bok från år 2000 Stratejik derinlik: Türkiye'nin uluslararası konumu ("Strategiskt Djup: Turkiets Internationella Ställning").

I korthet så förutser Davutoğlu en minskning av konflikterna mellan grannarna och Turkiet framträder som en regional makt, ett slags moderniserat Ottomanskt rike. Denna strategi innebär att Turkiet distanserar sig själv från västvärlden i allmänhet och Israel i synnerhet. Även om det inte framställs i islamistiska termer så passar detta "strategiska djup" mycket väl in i AK-partiets islamistiska världsbild.

Som Barry Rubin noterar: "den turkiska regeringen ligger politiskt närmare Iran och Syrien än den gör till USA och Israel". Caroline Glick, krönikör på Jerusalem Post, går än längre: Ankara har redan "lämnat den västerländska alliansen och blivit en fullvärdig medlem av den iranska sfären". Men officiella kretsar i västvärlden verkar närmast omedvetna om denna monumentala förändring av Turkiets lojalitet eller vilka konsekvenser detta kan få.

Priset för deras misstag kommer snart att bli uppenbar.