Medan vi vrider våra händer i kölvattnet på den nära tragedi som utspelade sig på ett Northwest Airlines flyg på väg mot Detroit dyker en konversation från Londons Heathrowflygplats 1986 upp i minnet.
 Nizar al-Hindawi och Ann-Marie Murphy. |
Murphy, som av åklagaren senare beskrevs som en "enkel, osofistikerad irländsk flicka och en katolik" accepterade utan att ställa frågor Hindawis arrangemang för hennes flygresa till Israel med El Al den 17 april. Hon accepterade också en resväska med hjul som, utan hennes vetskap, hade en falsk botten vilken innehöll nästa 2 kilo Semtex, ett kraftfullt sprängämne av plast, och hon gick med på att låta honom lära henne hur hon skulle svara på frågorna som flygplatsvakterna ställde.
Murphy gick utan problem igenom Heathrows standardsäkerhetskontroll och nådde med sin väska utresehallen där en El Al vakt frågade ut henne. Som det rekonstruerades av Neil C. Livingstone och David Halevy i Washingtonian magazine så började vakten fråga om hon hade packat sin väska själv. Hon svarade nej på den frågan. Sedan:
"Vad är syftet med din resa till Israel?" Murphy kom ihåg Hindawis instruktioner och svarade "Semester".
"Är ni gift, miss Murphy?" "Nej."
"Reser ni ensam?" "Ja."
"Är detta er första resa utomlands?" "Ja."
"Har ni släktingar i Israel?" "Nej."
"Skall ni hälsa på någon i Israel?" "Nej."
"Är semestern planerade sedan länge?" "Nej."
"Var skall ni bo under er vistelse i Israel?" "På Tel Aviv Hilton."
"Hur mycket pengar har ni med er?" "Femtio pund." Eftersom Hilton vid den tiden kostade åtminstone 70 pund per natt frågade han:
"Har ni ett kreditkort?" "O ja" svarade hon och visade honom ett ID-kort för att kunna lösa in checkar.
Det avgjorde saken och vakten skickade hennes väska för extra undersökning och där upptäckte man bombanordningen.
 Säkerhetskontroll vid Ben-Gurion Flygplatsen i Israel. |
Hur självklart detta än låter så kan överdriven självsäkerhet, politisk korrekthet och lagliga begränsningar göra ett sådant tillvägagångssätt omöjligt någon annanstans i väst. I USA till exempel, utfärdade Transportministeriet en månad efter 11 september riktlinjer som förbjuder personal från att generalisera "om benägenheten för människor av någon ras, etnisk tillhörighet, religion eller nationellt ursprung att vara inblandade i olagliga aktiviteter". (Ta på dig en hijab brukar jag halv på skämt råda kvinnor som vill undvika en andra kontroll vid säkerhetskontrollen på flygplatsen.)
Ännu värre, tänk på de panikslagna Musse Piggliknande och generande mått och steg som den amerikanska Transportsäkerhetsadministrationen vidtog bara timmar efter Detroitbombförsöket: inga utrop från besättningen "rörande flygväg eller position över städer eller landmärken" samt att man omöjliggjorde passagerarnas kommunikationsmöjligheter. Under en flygnings sista timme får passagerarna inte lov att stå upp, ha tillgång till sitt handbagage, inte heller får de "ha filtar, kuddar eller personliga tillhörigheter i knäet".
Vissa besättningar gick ännu längre och behöll kabinlamporna tända under hela natten och stängde av in-flight underhållningen, förbjöd alla elektroniska apparater samt krävde under den sista flygtimmen att passagerarna höll händerna synliga och varken åt eller drack något. Det gick så långt, rapporterar Associated Press, att "när en i besättningen meddelade att ingen fick lov att läsa någonting … flämtade folk till av vantro och började gapskratta".
Då TSA fick omfattande kritik för dessa Clouseau-liknande åtgärder beslöt man till slut att lägga till "förstärkt kontroll" av resande som passerar genom eller börjar sin resa ifrån fjorton "intressanta länder" – som om valet av startflygplats skulle indikera en benägenhet för självmordsbombning.
TSA slänger sig ut i "säkerhetsteater" – stapplande låtsassteg som behandlar alla passagerare lika hellre än att riskera att förolämpa någon genom att fokusera på till exempel religion. Alternativet är något som närmar sig Israelificering, något som av Torontotidningen Star definieras som "ett system som skyddar liv och lem utan att irritera en till döds".
Vad vill vi ha – skådespel eller säkerhet?
Uppdatering 6 januari 2010: Jag saknade utrymme i kolumnen för att beskriva detta ultimata scenario: Vad händer om en väldigt stor grupp flygplanskapare kommer ombord på planet, tillräckligt många av dem för att de med enbart muskler – inga knivar, vapen eller bomber – övermannar passagerare och besättning? Vad händer om de hotar piloterna med att strypa en person i taget tills kontrollen av planer överlämnas till dem? Ingen mängd teknologi kan förhindra ett sådant scenario; endast en noggrann granskning av de som släpps ombord kan göra det.
Och även om det inte har funnits en sådan stor grupp så representerar "de fjorton syrierna på Northwest Airlines Flight #327" ett möjligt steg i den riktningen.
