När det handlar om en stat som kämpar mot en icke-statlig fiende så finns det en utbredd uppfattning att staten är dömd att misslyckas.
1968 drog Robert F. Kennedy slutsatsen att en seger i Vietnam "antagligen var bortom vår förmåga" och uppmanade till en fredlig uppgörelse. 1983 skrev analytikern Shahram Chubin att Sovjetunionen trasslat in sig i ett "krig som var omöjligt att vinna" i Afghanistan. År 1992 drog sig amerikanerna för att involvera sig i Bosnien av rädsla för att fastna i en sekelgammal konflikt. År 2002 beskrev den amerikanske generalen Wesley Clark den amerikanska insatsen i Afghanistan som omöjlig att vinna. År 2004 sade president George W. Bush om kriget mot terrorismen: "Jag tror inte man kan vinna det". 2007 gjorde Winograd Commission bedömningen att Israels krig mot Hizbollah var omöjligt att vinna.
Mer än i något annat nyligen utkämpat krig har de allierades styrkornas i Irak setts som säkra förlorare, i synnerhet under perioden 2004-2006. Den tidigare amerikanske utrikesministern Henry A. Kissinger, tidigare brittiske ministern Tony Benn, och USAs tidigare speciella sändebud James Dobbins sade allihop att kriget var omöjligt att vinna. Baker-Hamiltons Iraq Study Group Report upprepade detta synsätt. Bland andra har militäranalytikern David Hackworth uttryckligen jämfört Irak med Vietnam: "Som med Vietnam var den irakiska tjäran o-så-lätt att sjunka ner i, men verkar lika svår att ta sig ur".
Listan på krig som "är omöjliga att vinna" fortsätter och inkluderar till exempel upproren i Sri Lanka och Nepal. "Det underliggande för alla dessa analyser" säger Yaakov Amidror, pensionerad israelisk generalmajor, är antagandet "att upprorskampanjer alltid utvecklas till en långdragen konflikt som oundvikligen kommer att förlora politiskt stöd".
Dock instämmer inte Amidror i denna bedömning. I en nyligen publicerad studie gjord av the Jerusalem Center for Public Affairs, Winning Counterinsurgency War: The Israeli Experience argumenterar han på ett övertygande sätt att stater kan vinna över icke statliga aktörer.
Denna debatt är av största betydelse, för om pessimisterna har rätt är västmakterna dömda att förlora varje nutida och framtida konflikt som inte utkämpas med konventionella styrkor (det vill säga stridsplan, båtar och stridsvagnar). Framtiden ser mörk ut inför utsikten av framgångsrika uppror världen över och till och med inom västvärlden själv. Man ryser vid blotta tanken på en israeliskliknande intifada i, säg, USA. Av en händelse kom det nyheter förra veckan från Australien om en islamistisk grupp som uppmanar till en "skogsjihad" med omfattande bränder i landet.
Att vinna över uppror är möjligt hävdar Amidror, men det är inte lätt. Till skillnad mot tonvikten på styrkornas storlek och vapenarsenal i traditionella krig ställer han upp fyra villkor av mestadels politisk karaktär som krävs för att vinna över uppror. Två av dem berör staten och innebär att det nationella ledarskapet måste:
- Förstå och acceptera den politiska och PR-mässiga utmaning som det innebär att bekämpa uppror.
- Inse underrättelseverksamhetens vitala roll, investera i den och kräva att militären använder den effektivt.
Ytterligare två villkor har att göra med kontraterroristoperationer vilka måste:
- Isolera terroristerna från den icke-terroristiska civilbefolkningen.
- Kontrollera och isolera de områden där terroristerna lever och kämpar.
Om dessa riktlinjer framgångsrikt följs kommer resultatet inte att bli en ceremoni där man undertecknar avtal och en segerparad utan någonting mer subtilt – vad Amidror kallar "tillräcklig seger" men som jag skulle kalla "tillräcklig kontroll". Med detta menar han ett resultat "som inte medför flera års stillhet utan istället endast uppnår en 'tryckande tystnad' vilket kräver att man fortsätter anstränga sig för att bibehålla det". Som exempel pekar Amidror på britternas framgångar på Nordirland och spanjorernas gentemot baskerna.
Efter att dessa villkor har uppfyllts, säger Amidror, börjar "det svåra, komplexa, förkrossande, tråkiga kriget utan flaggor och trumpeter". I detta krig "pusslar man ihop bitar av underrättelseinformation, drar slutsatser, skickar in en liten styrka som under svåra omständigheter opererar inom ett område med en blandad befolkning med terrorister och oskyldiga civila i tätbefolkade stadskärnor eller isolerade byar och vinner små taktiska segrar".
Om man följer dessa grundläggande principer så leder det till framgång och västerländska stater har under det gångna århundradet faktiskt segrat ett imponerande antal gånger över uppror. Två gånger har amerikanska styrkor besegrat upprorskrig i Filipinerna (1899-1902 och 1946-1954), britterna gjorde det i Palestina (1936-1939) i Malaysia (1952-1957) och Oman (1964-1975), israelerna på Västbanken (Operation Defensive Shield, 2002) och nu senast den amerikanska insatsen i Irak.
Det går att vinna över upprorskrig men de följer sina egna spelregler som klart skiljer sig från dem som gäller för konventionell krigsföring.
