I början på femtonhundratalet, medan de Ottomanska och de Safavidska rikena stred om kontrollen över Mellanöstern, gav Selim den Grymme som styrde från Istanbul sin konstnärliga ådra fritt spelutrymme genom att skriva berömd poesi på persiska, dåtidens högkulturella språk i Mellanöstern. Samtidigt skrev Ismail som styrde från Isfahan poesi på turkiska, hans förfäders språk.
 Selim den Grymme (r 1512-20) skrev poesi under namnet Mahlas Selimi; hans ärkerival Ismail I (r 1501-24) skrev poesi som Khata'i. |
Turkiet och Iran är stora, inflytelserika och relativt högt utvecklade länder med muslimsk majoritetsbefolkning, historiskt centrala, strategiskt placerade och väl övervakade; jag förutspådde redan 1994 att när deras vägar korsades medan de rörde sig i motsatta riktningar skulle deras öden komma att inte enbart påverka Mellanösterns framtid utan potentiellt också hela den muslimska världen.
Detta sker nu. Låt oss ta en titt på båda ländernas utveckling:
Turkiet: Atatürk avlägsnade nästan islam från det offentliga livet mellan 1923-1938. Genom decennierna har dock islam slagit tillbaka och på 1970-talet utgjorde de en del av den styrande koalitionen; åren 1996-97 ledde de till och med en regering. Islamister tog makten efter det konstiga valet 2002 när de efter att ha vunnit en tredjedel av rösterna fick två tredjedelar av platserna i parlamentet. Genom att styra med försiktighet och kompetens fick de nästan hälften av rösterna i valet 2007 varefter silkeshandskarna togs av och trakasserierna började, från enormt överdrivna böter utfärdade mot en mediekritiker till vettlösa konspirationsteorier mot de väpnade styrkorna. Islamisterna vann 58 procent av rösterna i en folkomröstning i september och verkar inställda på att vinna nästa parlamentsval som ska hållas i juni 2011.
 Atatürk stängde ute islam från Turkiets offentliga liv och Khomeini gjorde det centralt i Irans. |
Iran: Khomeini gjorde tvärtom mot Atatürk, han gjorde islam politiskt dominerande under hans regeringstid 1979-89, men strax därefter började det vackla med uppkomsten av stridande fraktioner, försvagad ekonomi och en befolkning som tog avstånd från regimens extremistiska styre. 1990 förväntade sig utländska observatörer att regimen snart skulle falla. Trots befolkningens växande desillusion gjorde det Iranska revolutionsgardets ökade inflytande och att förhärdade veteraner från Iran-Irakkriget kom till makten, symboliserat av Mahmoud Ahmadinejad, att den fick förnyade krafter.
Detta nya hävdande av islamistiska mål ökade folkets avstånd till regimen inklusive att vända sig bort från utövandet av islam och till sekularism. Landets växande problem inklusive omfattande drogmissbruk, pornografi och prostitution visar på hur djupt problemen ligger. Fjärmandet utlöste anti-regim demonstrationer i kölvattnet på det ohederliga valet i juni 2009. Förtrycket som följde framkallade ännu mer vrede mot myndigheterna.
Det pågår en kapplöpning. Bortsett från att det inte ens är en tävling med tanke på att islamister för nuvarande styr i båda huvudstäderna Ankara och Teheran.
 Erdoğan och Ahmadinejad, äntligen på samma våglängd. |
Den turkiske regeringen däremot utgör för tillfället inget omedelbart hot, deras mer subtila användande av islamismens fruktansvärda principer gör att de tornar upp sig som ett framtida hot. Jag vågar påstå att långt efter Khomeini och Osama bin Laden har glömts bort kommer Recep Tayyip Erdoğan och hans kolleger att kommas ihåg som skaparna av en mer varaktig och försåtlig form av islamism.
På så sätt kan dagens mest akuta problemland i Mellanöstern bli morgondagens ledare av sunt förnuft och kreativitet medan västvärldens mest stabila muslimska allierade under fem decennier utvecklas till den största källan av fiendskap och motstånd. Extrapolering är lönlöst, hjulen spinner och historien bjuder på överraskningar.
Uppdatering 30 november 2010: Två punkter som inte fick plats i min spalt.
(1) Ankara och Teheran arbetar ännu närmare tillsammans i dessa dagar men jag förutspår att de snart kommer att bli rivaler om det islamistiska ledarskapet. Historisk stolthet, sekteristiska ambitioner och geostrategisk konkurrens tyder alla på att det nuvarande harmoniska ögonblicket inte kommer att vara länge. Vänta på att turkarna ska utmana det iranska ledarskapet inom sådana områden som kommersiella framgångar, militärmakt och religiös styrka.
(2) Jag beskrev denna rivalitet i en artikel 1994 i the National Interest, "[Turkey vs. Iran and] Islam's Intramural Struggle", i vilken jag noterade att "en lång, djup och svårt strid" sannolikt är på gång "mellan två av de viktigaste länderna i Mellanöstern, Turkiet och Iran". Turkar, skrev jag, "verkar inte ännu förstå vad mullorna vet: att fundamentalistiska islam kommer att stiga eller falla beroende på vad turkarna gör och att Iran och Turkiet därför är inbegripna i en dödlig strid. Kommer turkarna att vakna upp i tid för att klara sig? Mycket hänger på det resultatet".
