Medan de senaste årtiondena har plågats av islamisk terrorism och krig i Mellanöstern har islam förflyttats till centrum för västvärldens politiska diskussion. Och Daniel Pipes har varit i centrum för denna debatt och delat med sig av sina insiktsfulla analyser till tiotals miljoner människor. Dessa analyser har gjort Dr Pipes till en auktoritet på ämnen som rör islam och Mellanöstern. Förutom att tillhandahålla analyser genom sin personliga hemsida och Middle East Forum som han grundade så reser Pipes världen runt och talar på universitet, för tankesmedjor och på andra ställen. Hans framträdanden provocerar ofta fram avbrott och ilskna protester samtidigt som han väcker starkt stöd.
Vi satte oss ner med honom för att samtala om Israel, Iran, Barack Obamas presidentperiod och andra relaterade ämnen. Han påminde sig en debatt – som han kallar för höjdpunkten på hans karriär – i London 2007 där han och en brittisk neokonservativ, Douglas Murray, vann över sina motståndare Londons borgmästare Ken Livingstone och en lokal politiker från Birmingham från Respectpartiet, Salma Yaqoob.
Pipes har hårda ord att säga om det israeliska politiska ledarskapet. Enligt honom försöker Israel helt enkelt rida ut varje kris när den uppstår; dess ledarskap saknar en strategisk vision eller plan för att ta itu med grundläggande säkerhetsfrågor. Pipes anser att Israel har blivit en dramatisk motsats till vad det unga landet var på 1950-talet och senare när det leddes av ett talangfullt ledarskap med en vision av Israels långtidsintressen.
Intervjun gjordes i Herzliya i Israel den 16 september 2010.
Israel behöver en policy
Fråga: Har Israel gett upp tanken på seger?
Daniel Pipes: Jag skulle säga att de inte försöker vinna; man har ingen aning om vad man gör.
Fråga: Håller du inte med om att det internationella samfundet förhindrar Israel från att vinna?
Daniel Pipes: Nej, det är ett internt problem. Från 1948 till 1993 förde Israel en avskräckningspolitik vars innebörd var att målet var seger. 1993 anammade ledarna en politik som gick ut på att blidka, det vill säga ge någonting till din fiende med förhoppningen att de kommer att lämna dig ifred. Blidkningspolitiken övergavs år 2000 till förmån för ensidigt tillbakadragande vilket avslutades 2006. Nu har man ingen politik alls.
Israels regering försöker inte uppnå någonting; man försöker helt enkelt endast släcka eldar. Vad försöker man uppnå i Gaza till exempel? Försöker man göra sig av med Hamas? Försöker man få Egypten att ta över? Eller försöker man få Gilad Shalit frisläppt? Jag tillskriver detta en brist på politisk målsättning. Detta är inte en fråga om påtryckningar utifrån.
Fråga: Behöver Israel en sådan obeveklig politik, en klar vision om framtiden med tanke på att deras ekonomi blomstrar.
Daniel Pipes: Israel blomstrar ekonomiskt men utsätts mer och mer för kritik i sådana mängder att det gränsar till delegitimering i sådan utsträckning att Europa kan komma att införa en ekonomisk bojkott som även andra länder kan ansluta sig till. Israel skulle kunna bli en isolerad stat som Sydafrika. Nya Zeeland behöver ingen strategi; det gör Israel.
Fråga: Vad är chansen för ett fredsfördrag mellan Israel och Syrien?
Daniel Pipes: Minimal. Jag kan inte föreställa mig att det syriska ledarskapet vill fjärma sig från Iran som är den dynamiska kraften i Mellanöstern. Att stå på Irans sida känns som att vara på det vinnande laget. Därför verkar en överenskommelse med Israel osannolik.
Fråga: Men om Iran förändras?
Daniel Pipes: Ja om någonting hände som gjorde så att Iran blev det förlorande laget, den svaga hästen, då skulle andra, som Assad, tänka om.
Fråga: Och om Iran skaffar sig kärnvapen så skulle Syrien inte fjärma sig från Iran.
Daniel Pipes: Det skulle ge Damaskus ännu fler skäl att hålla fast vid Teheran.
Fråga: Du ser inte en önskan från den syriska sidan att sluta fred med Israel?
Daniel Pipes: Det skulle vara bättre för syrierna med ett sådant avtal, så ett sådant avtal skulle vara förnuftigt. Men varför skulle Bashar al-Assad vilja ha det och lämna det han ser som det vinnande laget, den starka hästen? Kom ihåg att Syrien styrs för sina härskares bästa, inte medborgarnas. Jag ser inga bevis på att han är beredd att byta sida.
Samma argument kunde man höra för ett decennium sedan, att Hafez al-Assad skulle ha skrivit under ett fredsfördrag med Israel för att få alla de förmåner som skulle följa på det. Jag tvivlade på detta eftersom han visste hur man styr en diktatur, inte ett land med en aktiebörs, en fri press och en öppen kultur. Hans betydligt mindre kapable son har ännu mer tagit iraniernas parti. Han tillhör deras block, punkt slut.
Men Netanyahu lyckades ändå nästan nå en överenskommelse med Assad 1998, han stoppades endast av sin utrikesminister Ariel Sharon. Jag avslöjade den historien i New Republic ett år senare. Om Netanyahu var villig att ge bort Golanhöjderna för tolv år sedan så kan han mycket väl göra det igen.
Fråga: Förnekade Netanyahu senare din historia?
Daniel Pipes: Han förnekade den. Under en timme som vi tillbringade tillsammans 2001 tillrättavisade han mig för att jag fått historien om bakfoten. Men jag vidhåller min historia.
Skulle Obama bomba Irans kärnvapenanläggningar?
Fråga: Kan du se Obama använda makt mot Iran?
Daniel Pipes: Jag tror att han skulle kunna slå till av ett par olika skäl: han sade att han inte accepterar en iransk kärnvapenuppbyggnad och han gör dåligt ifrån sig på hemmaplan. Vad beträffar den senare punkten: om han vill flytta fokus i diskussionen så fungerar bombandet av Irans kärnvapeninfrastruktur bättre än någonting annat.
Om man går tillbaka till bombandet 1981 av den irakiska kärnvapenanläggningen så signalerade inte israelerna att de skulle attackera utan indikerade att de inte kunde genomföra denna operation. Sedan plötsligt, boom, så gjorde de det. Detta tyder på att desinformation alltid är en del av spelet. Därför vet jag inte vad vi vet.
Fråga: Tror du att en attack på Iran skulle garantera Obama en andra period?
Daniel Pipes: Så långt vill jag inte gå men det skulle förändra den politiska dynamiken till hans fördel.
Fråga: Håller du med om att president Obama uppvisar en exceptionell inkompetens?
Daniel Pipes: Jag är inte säker. Man kan läsa honom på två sätt: antingen kan man titta på de fallande opinionssiffrorna och på den allmänna inkompetensen; eller så kan man se honom som en ideolog med specifika mål såsom att staten skall ta över en sjättedel av ekonomin och att bli återvald har inte en hög prioritet. Jag ser honom som den fjärde Demokratiske presidenten som försöker förändra relationen mellan staten och samhället: Wilson, Franklin Roosevelt, Johnson och nu Obama.
Fråga: Presidenten är en ideolog, inte en pragmatiker?
Daniel Pipes: Ja, men han skulle kunna bli pragmatisk, och att bomba Iran skulle vara pragmatiskt. Förresten, vänstern i USA – vad Vita Husets talesman kallar den "professionella vänstern" – har attackerat Obama. Kommentarerna från vänsteranhängare är ibland mer bittra än de från högern. På vänsterkanten är man gravt besvikna.
Är de anti-islamiska känslorna i Amerika på uppgående?
Fråga: Hur skulle du vilja kommentera Cordoba-initiativet?
Daniel Pipes: Det representerar ytterligare ett sätt att utvidga islamismen. Intressantare är reaktionen mot det, ett motstånd som tar sig uttryck i motstånd mot moskéer i allmänhet, i Tennessee och på andra platser.
Fråga: Men inga anti-muslimska incidenter har inträffat; det inträffar nio gånger fler anti-semitiska incidenter.
Daniel Pipes: Visst, men det inträffar några mot muslimer även om det är färre anti-muslimska incidenter än anti-judiska som du påpekar. Vi ser att anti-islamska känslor växer, inte anti-islamistiska. Jag tycker inte om det. Jag vill att motståndet ska vara behärskat och försiktigt.
Fråga: Den muslimska minoriteten i Amerika är mer framgångsrik än någon annan muslimsk minoritet i något annat västland. Är anti-islamska känslor verkligen en fråga i det amerikanska sammanhanget?
Daniel Pipes: Ja det är det. Det växer.
Fråga: Men det finns inga fanatiker som uppmuntrar människor att gå ut på gatorna och agera mot muslimer.
Daniel Pipes: Nej det är inte organiserat men det finns en känsla av att de som inte gillar islamisering och de som inte giller muslimer har funnit en röst och en fråga. Jag är delvis glad över detta och delvis är jag orolig. Jag är nöjd med att amerikanerna avvisar islamisering men de borde acceptera moderata islam.
Fråga: Vad är din åsikt om mannen bakom moskén, Imam Abdul Rauf?
Daniel Pipes: Han är en opportunist och publicitetshungrig. Han kallar sig själv en imam men han har inte ens en examen. Det islamistiska etablissemanget är inte glada åt honom eftersom han påtvingat dem detta. Jag har inget emot att hans moské byggs eftersom det skadar islamismen.
Fråga: Hursomhelst vinner amerikanarna.
Daniel Pipes: Ja.
Den arabiska världens komplexa karaktär
Fråga: Tillbaka till den arabiska världen. Tror du att stamtänkande har slagit igenom mer än islam i den arabiska världen?
Daniel Pipes: Islam har absorberat en stametik och har med sig drag av stamtänkande. Stamtänkandet är inte draget – Egypten är inte ett stamsamhälle – men det är endemiskt, en lins som förklarar många företeelser.
Fråga: Har islamismen kommit för att stanna?
Daniel Pipes: Den islamistiska rörelsen dominerar just nu men det är tillfälligt. Vi kan redan se en ökning av antalet muslimer som avvisar islamismen och som hämtar sin inspiration från den västerländska liberala modellen. De är inte i någon maktposition men det jäser av idéer bland modiga dissidenter, intellektuella och organisatörer som sprider dessa idéer. De kan mycket väl lyckas men det kommer inte att ske snart.
Fråga: Hur är det med Yusuf al-Qaradawi som har så stor makt i den muslimska världen och som anses som moderat inom det muslimska samhället?
Daniel Pipes: Han är en moderat islamist, vilket betyder ungefär detsamma som moderat nazist.
Fråga: Skulle du hålla med om att Qaradawi representerar araben på gatan?
Daniel Pipes: Han är en ledande islamistisk person och intellektuell som når långt med sina böcker, TV program, organisationer och diplomati, men jag håller inte med om att de flesta muslimer är islamister.
Fråga: Är inte islamismen del av en historisk sammanhängande islamisk historia? Den uppstod inte i ett vakuum.
Daniel Pipes: Absolut, det finns föregångare till moderna islamister, till exempel Ibn Taymiyya. Men det är en modern ideologisk vidareutveckling av ett gammalt tema.
Fråga: Hur förklarar du oförmågan till kollektiv självkritik i den arabiska världen? I en nyligen publicerad artikel i den Londonbaserade dagstidningen Al-Sharq al-Awsat hävdas till exempel att det behövs vidare undersökning om vad som verkligen hände den 11 september.
Daniel Pipes: Jag skrev en hel bok om detta med titeln Den gömda handen (The Hidden Hand) som handlar om konspirationsteorier i Mellanöstern. Det mentala beroendet av konspirationsteorier i arabiskspråkiga länder är ganska extraordinärt. Ironiskt nog är det inte ett i grunden muslimskt fenomen utan härrör från väst. Ett bevis på detta ligger i det faktum att muslimer har samma två konspiratoriska fiender som européerna: judar och hemliga sällskap som Frimurarna. Däremot så skyller de nästan aldrig på hinduer, ryssar, tyskar, kineser eller japaner.
