Fem år efter attackerna den elfte september 2001 så är det nu tydligt hur terrorism har blivit ett bakslag för radikala islam.
Fasorna den elfte september oroade amerikaner och trasslade till de tysta men dödliga ansträngningarna av lagliga islamister som arbetade med att omstörta landet inifrån. De kan inte längre upprepa sina succéer från innan den elfte september. Detta passar in i ett ironiskt mönster där terrorism oftast (men inte alltid) förhindrar framårskridandet av radikala islam. För en illustration av denna förändring, ta ett exempel från radikala islams sötebrödsdagar i slutet på 1990-talet - hur en framträdande islamistisk organisation, Rådet för amerikansk-islamska relationer (CAIR), mycket lätt förödmjukade jättetillverkaren av idrottsutrustning, Nike, Inc.
Nike introducerade sin produktlinje av basketboll skor "Air" 1996 med en stiliserad eldflamma av ordet Air på skons baksida och sula. När CAIR:s ledning fånigt nog förkunnade att loggan kunde "tolkas" som det arabiska ordet för Allah, protesterade Nike till en början och hävdade att de var oskyldiga. Men i juni 1997 så hade de accepterat flera åtgärder för att ställa in sig hos rådet. De:
- "bad den islamska befolkningen om ursäkt om de oavsiktlig förolämpat deras känslor";
- "genomförde en global återkallning" av vissa varuprover;
- "omdirigerade transporter av de kommersiella produkterna i fråga från 'känsliga marknader'";
- "avvecklade alla modeller med den förolämpande loggan";
- "genomförde organisatoriska förändringar i sin designavdelning för att strama till granskningsprocessen av logodesigner";
- Lovade att arbeta med CAIR "för att identifiera muslimska designresurser för framtiden";
- vidtog "åtgärder för att höja sin interna förståelse av islamska frågor";
- donerade $50,000 till en lekplats på en islamsk skola;
- återkallade ungefär 38 000 skor och fick den förolämpande logon att sandas bort.
 Den förolämpande sko-loggan på Nike, där "Air" sägs likna "Allah" på arabiska. |
 Sulan på en Nike "Air" sko. |
Nike slutade låtsas som om de hade någon värdighet kvar, och rapporterade att "CAIR är nöjda att ingen avsiktlig förolämpning mot den islamska befolkningen var avsedd" med loggan.
CAIR:s verkställande direktör, Nihad Awad, svarade arrogant att hade en uppgörelse inte nåtts så hade hans organisation uppmanat till en global bojkott av Nike produkter. En talesman för gruppen, Ibrahim Hooper, jublade om uppgörelsen: "Vi ser det som en seger. Det visar att den muslimska befolkningen växer och blir starkare i USA. Det visar att våra röster hörs".
Sporrade av den här succén reste Mr. Awad till World Assembly of Muslim Youths högkvarter, en Wahhabi organisation i Riyadh i Saudiarabien ett år senare för att meddela att Nike inte hade levt upp till sina skyldigheter. Han kritiserade företaget för att de inte hade återkallat alla skorna, mer än 800,000 par, och för att ha täckt över Air loggan med bara en tunn lapp och röd färg, istället för att avlägsna den helt. "Lappen kan lätt slitas ut och genom regelbunden användning av skon", klagade han. Mr. Awad höjde trycket ytterligare genom att förkunna en kampanj "mot Nike produkter världen över".
Nike kapitulerade igen, och meddelade i november 1998 att de kommit överens om "metoden de använder sig av för att avlägsna designen och den fortsatta förekomsten av skor i affärer världen över". De hostade upp ännu mer pengar för sportanläggningar vid fem islamska skolor och för sponsring av muslimska församlingsevenemang, samt donerade Nike produkter till islamska välgörenhetsgrupper. Fackpressen antydde också att de bidragit med pengar till CAIR.
Idag så är allt det här avlägsen historia. CAIR kan fortfarande plåga stora bolag, som de gjorde 2005 med Canadian Imperial Bank of Commerce, men de kan inte längre pressa dem på pengar, eller komma undan med en falsk sakfråga såsom Air = Allah. Allmänheten är något mer skeptisk (även om de inte alltid är skeptiska nog).
Succéer såsom Nike-kapitulationen inspirerade en islamistisk triumfalism innan den elfte september. En apologet, Richard H. Curtiss, var mitt i prick i september 1999 när han kallade ett beslut taget av Burger King att stänga ner en franchise i en judisk stad på västbanken, Ma'aleh Adumim, "striden om Burger King". Han gjorde en överdriven jämförelse med "slaget om Badr 624 A.D. vilket var den första segern för den betydligt mindre islamska befolkningen".
Att skildra en trivial succé av en lobby som om det vore en världsomskakande slagfältsseger ger oss insikt i islamistiskt självförtroende innan den elfte september. Och inte mindre avslöjande är Mr. Curtiss felaktiga förutsägelse att amerikanska muslimer kommer "inom de nästa 5 eller 10 åren" fortsätta att vinna fler sådana här slag. Istället så har terrorister ryckt till sig initiativet vilket har förvisat de lagliga islamisterna till att för det mesta utkämpa defensiva sammandrabbningar. Sålunda har massvåld, paradoxalt nog, hindrat den islamistiska agendan i Amerika.
