[Dennis Ross om] Märkliga vändningar i den syrisk-israeliska diplomatin

En av de mest hemliga och ovanliga omgångarna av arabisk-israelisk diplomati ägde rum på sommaren 1998 när tre privata amerikanska medborgare, affärsmannen Ronald Lauder, hans medhjälpare Allen Roth och tidskriftsförläggaren George Nader gjorde nio resor till både Damaskus och Jerusalem i försök att säkra ett syriskt-israeliskt fredsfördrag.

(Jag gav en fullständig rapport om dessa förhandlingar - och tvisten kring vad exakt den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu erbjöd - i "Vägen till Damaskus: Vad Netanyahu nästan gav bort" (The Road to Damascus: What Netanyahu almost gave away) i The New Republic den 5 juli 1999; och jag uppdaterade denna skildring i ett blogginlägg "Vad var Benjamin Netanyahu beredd att göra för eftergifter med Golanhöjderna"? (What Was Binyamin Netanyahu Ready to Concede on the Golan Heights?) den 27 juni 2004 med senare tillägg).

Publicerandet av Dennis Ross memoarer, "Den saknade freden: historien från insidan om kampen för fred i Mellanöstern" (The Missing Peace: The Inside Story of the Fight for Middle East Peace) (Farrar Straus Giroux) ger oss många nya detaljer om konsekvenserna av denna diplomati under månaderna efter Netanyahu i maj 1999 förlorade premiärministervalet till Ehud Barak.

Ross, långvarig Mellanösterndiplomat, börjar sin berättelse i vad som verkar vara augusti 1999 (hans memoarer ger få datum). Barak och hans kolleger, berättar Ross, uttryckte optimism om förhandlingar med Assads regering för de

hade fått en del information som övertygade dem om att Assad skulle vara villig att leva med något mindre än ett israeliskt åtagande att dra sig tillbaka till linjerna från den 4 juni 1967.

Den informationen visade sig komma från Ronald Lauder i form att "ett dokument bestående av tio punkter vilka Lauder hävdade att man i stort sett kommit överens med Assad om". Ross fortsätter att om en sådan överenskommelse fanns,

kände Barak att det skulle vara möjligt att handla snabbt med att nå en överenskommelse med Syrien. Var Assad bered att "bekräfta" det? Endast president Clinton skulle kunna ta reda på det så Barak ansåg att det var nödvändigt för Clinton att träffa Lauder och själv avgöra om detta var en lovande väg att följa. Om det var det skulle det ha den extra fördelen av politisk täckmantel för det skulle möjliggöra för Barak att säga till den israeliska högern att han endast samtyckte till vad som redan hade accepterats av Netanyahu.

Lauder hade sedan ett möte med Clinton. Han sade till presidenten att de syriska och israeliska regeringarna "i stort sett hade nått en överenskommelse på alla punkter - gränsen, säkerhetsarrangemang, fred och Libanon". (Däremot, i ett uttalande publicerat i Yedi'ot Aharonot i juli 2004 så sade Lauder att "Inget av de dokument som utarbetades under dessa samtal var officiella och inga dokument hade godkänts av premiärminister Netanyahu".) Ross parafraserar Lauder om att de två regeringarna hade reducerat sin överenskommelse

till tio punkter som de skulle ha fattat ett avgörande beslut om med undantag för Assads insisterande på att revidera kartan runt gränserna och säkerhetsarrangemangen, vilket Bibi vägrade gå med på av rädsla för att förlora all möjlighet att dra sig ur. Så kom Wye och överenskommelsen med palestinierna, sade Lauder, och Bibi hade inte politiskt mandat att fortsätta ansträngningarna vidare.

Ross drog fram en karta och bad om detaljer. Lauder påpekade att "Assad var beredd att dra gränsen från kanten av Galileiska sjön till kanten av Jordanfloden". Ross frågade vad "i stort sett nått en överenskommelse" betydde och Lauder svarade att "vad han skulle visa för presidenten var 99 procent överenskommet (av de två parterna)".

Detta dokument (som kan läsas på http://www.imra.org.il/story.php3?id=6061) inkluderade tio förbehåll. Ross summerade det andra av dem:

Israel skulle dra sig tillbaka från "syriskt landområde som togs 1967" till en ömsesidigt överenskommen gräns baserad på den internationella linjen från 1923.

Ross uttryckte skepsis om tiopunktsdokumentet:

När jag hade tagit mig en titt på det frågade presidenten mig vad jag tyckte. Jag sade till honom att det var "för bra för att vara sant". Men nu förstod jag varför Barak och hans kolleger tyckte att de inte behövde hålla sig till Rabins ficka och linjerna från 4 juni. ("Fickan" syftar på att Yitzhak Rabin sade till Clinton att om Israels farhågor stillades så skulle man dra sig tillbaka till gränserna från 4 juni 1967). Nu anslöt sig Sandy (Berger) och Madeleine (Albright) till oss och presidenten sade till dem att jag var skeptisk till innehållet i dokumentet. Men trodde jag att Lauder ljög? Jag sade "nej han är uppriktig och jag tror att han tror på mycket av det han säger. Men jag är rädd för att han inte är exakt och det han anser vara smärre skillnader är inte så små. Dessutom tror jag att det finns mycket önsketänkande här". Vad hade jag mina största tvivel om? Jag visste att frågan om linjerna från 1923 var dömd att misslyckas med Assad; i Assads ögon var det koloniala gränser och han skulle aldrig acceptera dem i ett dokument.

För att utforska saken vidare bad Clinton sina medarbetare att fortsätta träffa Lauder, vilket de gjorde. Ross frågade Lauder

Vilka frågor han trodde Assad skulle ställa om dokumentet. Han sade att Assad skulle ha problem med formuleringarna som stod inom parentes om den israeliska närvaron i det tidiga varningssystemet (EWS) - och det var allt. Hur är det med 1923-års linjer, inte linjerna från 4 juni 1967? Till min förvåning insisterade han på att Assad hade gått med på detta - och när Assad fick dokumentet skulle han se att det inte var ett problem

Baserat på detta dokument ringde Clinton upp Assad:

Assads svar tenderade att förstärka mina tvivel. "Detta var onekligen lite märkvärdigt" sade han. Han medgav att han hade träffat Lauder ett antal gånger men påstod sig inte veta något om tio punkter. Han sade att Lauders insats inte hade lyckats och att det nu var slut.

Så Clinton skickade det dokument han hade fått av Lauder, till Assad (faxat till ambassadören själv som fick instruktioner att leverera det till Assad för hand utan kommentarer).

Två dagar senare svarade Assad, han ringde upp presidenten för att säga att Syrien inte hade accepterat detta dokument och inte skulle komma att acceptera det nu. Lauders arbete var slutfört; Assad föredrog att arbeta från Rabin-åtagandet - "fickan" - och få oss att komma med förslag till de två sidorna.

Ross slår därefter fast att Assad ansåg det vara "ett misstag" att ha deltagit i Lauder-Nauders diplomatirunda.

Trots att denna första satsning inte ledde någonstans så berättar Ross om en runda med superhemliga syrisk-israeliska förhandlingar ("ingen på utrikesdepartementet var medveten om det" förutom hans exekutiva medhjälpare och utrikesministern) som han en månad senare i september 1999 stod som värd för. Vid ett tillfälle tog jag fram Lauder-dokumentet och visade det för honom (Riad Daoudi, den syriske representanten vid samtalen) med presidentens noteringar. Jag sade till honom att presidenten blivit väldigt entusiastisk över de tio punkterna och jag påminde honom om vikten av att ha en entusiastisk president involverad. Det viktigaste för oss var att ta del av dessa punkter och bygga en struktur runt de traditionella rubrikerna om tillbakadragande, fred, säkerhet och tidsplan.

Daoudi tittade på pappret med de tio punkterna,

han var klart imponerad av presidentens noteringar i marginalen. Men han sade "Dennis, jag har sett dessa punkter; vi tillbringade tretton timmar med att gå igenom dem och utarbeta kommentarer och de reflekterar inte några av våra kommentarer. Detta är det första utkastet vi fått, inte den slutliga versionen" i vilken han visste att de (det vill säga syrierna) hade insisterat på att linjerna från den 4 juni skulle ersätta linjerna från 1923.

På vilket Ross svarade

att detta var väldigt viktigt för oss att veta. Men ändå, lade jag till, så fanns det legitima punkter i Lauder-dokumentet. Vi hade nu en öppning och vi borde utnyttja den.

Daoudi svarade utan att förbinda sig till något och förhandlingarna slutade för dagen.

När Barak ringde Ross berättade Ross för honom att det var "en mycket oroande upptäckt" att utkastet som Lauder hade presenterat hade saknat alla syriska kommentarer. Barak

anmärkte då att även om Lauders punkter inte var exakta så hade Assad accepterat att förhandla om dem. Daoudi erkände detta.

Men nästa morgon bad Daoudi att få tala med Ross ensam.

Han sade att han hade talat med den syriske utrikesministern (Farouk) Shara och Lauder-punkterna var borta ur förhandlingarna. Syrien krävde en formulering som var tydlig beträffande 4 juni och också beträffande de icke officiella pappren om "målen och principerna". Detta var utgångspunkten för ett formellt återupptagande av förhandlingarna; inget mindre var acceptabelt.

Trots detta föga lovande svar berättar Ross hur han

fortsatte att komma tillbaka till Baraks anmärkning att Lauders ansträngning hade resulterar i ett allvarligt givande och tagande på pappret. Medan jag kördes tillbaka till Zürich för att ta ett plan till Kairo kom jag på en idé. Varför inte skapa ett indirekt förhandlingsdokument liknande Lauder-punkterna.

Syrierna och israelerna accepterade båda denna formulering och samtalen fortsatte med detta som grundval.

I mitten på september 1999, berättar Ross, skickade Ronald Lauder

ett brev till president Clinton och bifogade ett dokument med åtta punkter som han hävdade inkluderade de slutliga punkterna båda sidor hade kommit överens om 1998. Borta var hänvisningen till gränsdragningen 1923, den hade ersatts av tillbakadragande till ömsesidigt överenskomna gränser baserade på linjerna från 4 juni 1967.

Ross räknar upp ett antal andra faktorer som har ändrats och anmärker att "Syriska farhågor helt klart hade tagits med, men detta dokument skiljde sig väsentligt från det med de tio punkterna som vi hade visats". Ross frågade sedan:

Varför hade inte vi - amerikaner och israeler - fått se detta dokument? Varför fick vi bara se det första israeliska utkastet? Min gissning var att Bibi inte ville ge upp möjligheten att dra sig ur och därför bad sin gode vän (Ronald Lauder) att endast avslöja tiopunktsversionen - inte denna senare version med de syriska kommentarerna. Oavsett motivet för Lauders insats - eller skälet för att presentera det preliminära dokumentet som en slutlig version - så har det verkligen orsakat förvirring. Nu visar Lauders "klargörande brev" till president Clinton att Bibi Netanyahu hade förbundit sig för ett tillbakadragande till linjerna från 4 juni - vilket betydde att Baraks inställning till fred med Syrien var mindre tillmötesgående än Netanyahus, åtminstone i den mån det avslöjades av Lauders åttapunktsdokument.

Stämningen under förhandlingarna förändrades abrupt när åttapunktsdokumentet lades fram:

Jag visade utrikesminister Shara åttapunktsdokumentet i New York och han bekräftade att detta hade varit acceptabelt för Syrien. Men det var inte acceptabelt för Barak. De punkterna han hade sett som så fördelaktiga för Israel var borta.

Förhandlingar följde men på nya grundvalar och de kulminerade med Clintons möte med Hafiz al-Assad i mars 2000. Det mötet uppnådde dock ingenting (och Ross redogörelse för hur detta hände är fascinerande) och inga betydande samtal har ägt rum sedan dess.

Slutligen var det syrisk-israeliska spåret dömt att misslyckas under Hafiz al-Assads livstid eftersom han var livrädd för de konsekvenser det skulle får för hans styre. Det är intressant att Lauder-Nader-rundan av diplomati trots alla sina kontroverser och förvirring kom närmare en överenskommelse än något annat försök någonsin kommit.

Näraliggande ämnen:  Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, Syrien prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.