Ansvaret ligger hos Damaskus

"Det kommer att finnas en internationell styrka (i Libanon) eftersom alla nyckelspelare vill ha det", hävdade en amerikansk tjänsteman nyligen. Han verkar få rätt eftersom även den israelika regeringen har antagit planen, de har sagt att de "skulle kunna tänka sig stationerandet av krigsvana trupper bestående av soldater från medlemsländerna inom Europeiska unionen."

Detta kanske är vad nyckelspelarna "vill ha", men en sådan styrka kommer med all säkerhet att misslyckas, precis som den gjort tidigare, 1982-84.

Det var när amerikanska, franska och italienska trupper var stationerade i Libanon för att skydda Israel från Libanons anarki och terrorism. Den "Multinationella styrkan" kollapsade så snart Hizbollah attackerade soldaterna från den multinationella styrkan, ambassader och andra installationer, vilket ledde till att den multinationella styrkans flydde från Libanon. Samma sak kommer utan tvekan att upprepas. På den tiden betraktade varken amerikanerna eller andra Hizbollah som sin fiende och så är fallet även idag, trots kriget mot terror. Enligt en nyligen genomförd Gallupundersökning anser 65 % av amerikanerna att deras regering inte bör ta parti för någon part i det pågående kriget mellan Israel och Hizbollah.

Andra lika dåliga idéer om hur man får slut på anarkin i södra Libanon inkluderar:

Insättande av den libanesiska beväpnade styrkorna, den libanesiska statens officiella armé. Hizbollah finns inom den libanesiska regeringen och skulle lägga in sitt veto mot att den libanesiska armén kontrollerar södra Libanon. Shiiter som är välvilligt inställda till Hizbollah utgör hälften av armén. Slutligen så är den libanesiska armén alltför amatörmässig för att konfrontera Hizbollah.
Insättande av syriska styrkor. Både libaneserna och israelerna motsätter sig syrisk ockupation av södra Libanon.
Insättande av israeliska styrkor. Efter erfarenheterna från 1967 och 1982 då man ockuperade land med en arabiska majoritetsbefolkning har Israel med kraft beslutat att inte upprepa detta.

Istället för att slå in på en väg som ofrånkomligt leder till misslyckande måste man pröva någonting nytt. Mitt förslag? Flytta fokus från Libanon till Syrien och låt Damaskus veta att man håller dem ansvariga för Hizbollahvåldet. (Detta sammanfaller faktiskt med FN:s säkerhetsråds resolution 1680 vilken antogs den 17 maj 2006 och som kräver att Syrien vidtar "mått och steg för att förhindra att vapen förs in på libanesiskt område.")

Anledningen till detta är: Israeliska ledare har länge misslyckats med att förhindra att attacker utförs från Libanon. De har förhindrat terrorister från andra grannländer att ta sig över gränsen genom att göra det för smärtsamt för deras regeringar att tillåta att sådana attacker fortsätter. Men när de ställde krav på den libanesiska regeringen fick de inget gehör. I Libanon – till skillnad från Egypten, Jordanien och Syrien – finns det ingen stark regering som kontrollerar styrkorna. Libanons tillstånd är permanent svagt eftersom dess befolkning i första hand är lojala mot en eller annan av landets 18 etnisktreligiösa grupperingar. Ett resultat av detta är att miliser, gerillagrupper och terrorister har mer makt än regeringen.

Den israeliska regeringen har svarat med en uppsjö av strategier under de senaste 40 åren. 1968 krossade man flygplatsen i Beirut men det gjorde ingen skillnad. Under Litanioperationen 1978 skickade man in en stor israelisk styrka i Libanon, utan att lyckas. 1982 lade de under sig en stor del av landet, vilket visade sig vara ohållbart. Fram tills år 2000 behöll de en säkerhetszon, men det upphörde genom ett plötsligt och ensidigt tillbakadragande. Att evakuera varje kvadratmeter av Libanons territorium, som man gjorde år 2000, lyckades inte heller förhindra attacker.

Vid det här laget bör Bashar al-Assads regering förmås att omedelbart upphöra med sitt stöd till Hizbollah och också göras införstådd med att framtida våld i södra Libanon kommer att mötas med vad Wall Street Journal kallar "ett erbjudande Syrien inte kan säga nej till" – vilket betyder militär vedergällning. Som David Bedein förklarar i The Philadelphia Evening Bulletin, "för varje mål som träffas av Syriens ställföreträdare kommer Israel att attackera mål i Syrien". Sådana mål skulle kunna vara terrorister, militären eller regeringens infrastrukturer.

Detta tillvägagångssätt kommer att fungera eftersom Hizbollahs ställning, styrka och förmåga är beroende av syriskt stöd, både direkt och indirekt. Enda vägen för iranskt bistånd att nå fram till Hizbollah är genom syriskt område, så en fokusering på Damaskus kommer att medföra att det iranska inflytandet i Levantområdet begränsas.

Denna plan är behäftad med nackdelar och komplikationer – den nyligen undertecknade ömsesidiga syrisk-iranska försvarspakten, eller den möjlighet den ger Hizbollah att dra in Syrien i krig – men jag tror att den har större chanser att lyckas än något annat alternativ.

Ett liknande förhållningssätt fungerade 1998 när den turkiska regeringen med framgång satte press på Damaskus för att få dem att upphöra med att stödja en terroristledare. Den israeliske strategen Efraim Inbar förslag är därför det helt riktiga att "tiden är inne att prata turkiska med syrierna".

Näraliggande ämnen: Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, Israel, Libanon, Syrien prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka